Stjärnorna faller |
Här sitter jag ensam igen. Klockan måste vara mycket nu. Timme in och timme ut har jag bara suttit här, varje minut har känts som en evighet. Jag börjar tröttna på det här nu. Dörren till min mammas sovrum smäller upp. Hon vrålar allt vad hon kan att jag ska gå och lägga mej. Du måste ju vara sjuk, det här är inte normalt, klockan är 5 på morronen! Skriker hon. Hon kanske har rätt, jag kanske är sjuk. Men alla gamla minnen äter upp mig innefrån, jag kommer aldrig glömma när vi tog bussen ner till stan för att göra allt vi alltid gjorde. Vi brukade gå upp på bion och kolla vilka dom senaste filmerna var. Vi gick jämt till samma Café där vi brukade sitta och prata med varandra i flera timmar om allt, om killar, om kompisar, om det mesta helt enkelt. Det konstigaste med sånna här relationer är att man glömmer dom största händelsarna efter några år. Men dom små detaljerna sitter i hela livet. Och dom drar ut mej som gummi, jag vet inte hur jag ska kunna glömma dej. Killar är viktiga, men kompisar går altid före. Och en vän som dej är svårt att hitta. Men den lyckan hade jag och nu har jag förlorat dej. Och nu sitter man här och tänker sej tillbaka. Skriver av sej helt enkelt. Jag går in på mitt rum. Nu ligger jag här i sängen. När min mamma äntligen somnat så kliver jag upp igen. Himlen är stjärnklar, men mörkret börjar försvinna. Jag sveper täcket om mej. Det pågår nåt bråk utanför på parkeringen. Och jag hör allt där jag sitter på balkongen. Min blick fastnar speciellt på en stärna. Snart faller jag i sömn, och drömmer. I drömmen drömde jag att du vär här. Vi gick tillsammans över bergfälla engen. Om man går en bit bort ifrån den så finns en hög gräskulle. Där uppe kan man sitta på en bänk och titta på solnedgången. När vi väl satt där berättade hon för mej om dom senaste filmerna, vilken som vi skulle se i helgen och om att det var Rea på Gina Tricot och hur mycket vi skulle shoppa. Och jag berättade om hur mina tidigare kompisar förändrats, och om hur bra det var att hon fanns här. Stjärnorna började komma. Plötsligt föll en stjärna. Nu får du önska dej nåt, sa hon. Jag önskar att du fanns här mumlade jag och öppnade ögonen. Jag satt fortfarande på balkongen invirad i täcket. Nu var klockan 2 på dagen. Jag tog på mej kläderna och gick till kyrkogården. Där fanns hon. Jag satte mej brevid hennes gravsten. PÅ stenen fanns en fallande stjärna. En tår föll från min kind. Jag lämnade några blommor jag hade köpt på blomaffären på vägen dit. Sen reste jag mej och gick.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | bonnilie - 16 aug 06 - 20:38- Betyg:  | | OOh va vacker! så fin sorgliig!! du skriver verkligen braa!! |
|
|
|
