Berättelsen om Sara Del 5 |
5.
Andreas öppnade toalett dörren på sf biografen.
- Jag kan vänta på dig här ute, sa han.
Jag gick in. Där fanns det en massa toalettbås och kranar. Och tjejer som stod och sminka sig och tvätta händerna. Jag gick in i ett ledigt bås och börja klä av mig. Bytte kläderna mot dom nya. Och la ner dom gammla i kassarna. Sen gick jag ut och sminkade mig. Den limegröna ögonskuggan var vacker på mig. Den liksom visa vem jag var.
Jag gick ut genom dörren. Även fast jag hade varit där i mer en 25 minuter var Andreas kvar.
Hej , sa han.
Jag sträckte fram min hand han sträckte fram sin.
- Sara , sa jag.
Han log. Hans kompisar hade redan stuckigt men vi bara stod där och titta varandra djupt i ögonen.
- Vart ska du då, säger han.
-Asså jag vet inte riktigt asså jag bor ju i göteborg och jag har ingenstans att bo på här, sa jag.
-Ah asså om du vill så kan du ju få bo hos mig,sa han.
Jag blev chockad och tänkte efter lite det är väll endå bättre en att bo på gatan.
Vart bor du då?, frågar jag.
I äppelviken du kan få sova i garget för att mamma skulle aldrig tillåta mig att ta hem hemlösa tjejer på rummet, sa han och log.
Okej, sa jag.
Jag tänkte att det kunde ju inte bli värre en vad det redan var liksom.
Jag följde efter Andreas. Vi gick på en stor konstig gata. Eller gata och gata. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Det är som en stor fyrkant kan man säga. Det är en massa affärer runt om. Och en massa invandrare som skriker på brytning ”bästa pris i stan tomater 4kr” eller nått sånt. Nått om tomater skrek det ju i alla fall. Andreas gick upp mot en stor väg. Vi gick förbi en hm och nån konstig affär som Sara inte förstod vad det var.
Stockholm var stort och människor i full rulle hela tiden. Det var lite svårt att hitta där men jag hade ju Andreas. Liksom det kändes skit konstigt. Gå där på en vilt främmande plats. Med en vilt främmande männsika. Men jag hade kanske inget större val. Pengarna var slut. Och jag vägra att åka hem. Så var det. Jag var så vilsen i mig själv. Jag hade inte förtronde för någon inte ens för mig själv längre. Vi gick ner för en trappa och kom ner till tunelbanan. Andreas hoppa över en spärr och gav sedan mig sitt åkkort. Jag trog kortet genom spärren och gick vidare till rulltrapporna. Andreas sa inte så mycket förutom att han var 15. När vi stod nere på perrongen så råka jag nudda honom. Inte på det vanliga sättet utan på nått konstigt sätt. Han sa inget. Till sist börja han prata om säg själv och om vilken skolan han gick i och om hans polare. När tunnelbanan kom så råka jag nudda hans hand. Jag blev så otroligt generad. När vi kommit på tunnelbanan tog han min han. Shit vad är det som händer här står jag mitt i Stockholm och håller en främmande kille i handen, tänkte jag. Vi satte oss på ett sätte.
-Vad gör du egentligen i Stockholm egentligen,fråga Andreas plötsligt.
Vad fan skulle jag svara på det. Skulle jag säga sanningen eller en löng.
-Eh asså jag...... Jag eh, fick jag fram.
-Eh , sa Andreas.
- Det klart jag fattar att du har rymt hemifrån men varför?, säger han sen med ett sånt där kaxigt och underligt leende.
Det är en lång historia, sa jag till sist.
Ah du försesten jag ska på fest i kväll, säger han plötsligt.
Sara såg lite fundersam ut. Tänkte shit också vill hellre ha e hel kväll med honom liksom. Det var som Andreas läst mina tankar han sa bara ”ah annars så kan ju vi vara hemma hos mig bara och mysa kanske”.
Ah visst, sa jag.
Jag blev så tänd ville bara slänga mig på honom och äta upp honom. Vi var som två mangnetera som hade fastnat med varandra. Han luta sig lite fram vid mitt ansikte. Jag tog han runt huvet. Han tunga far in och jag kände hans doft hans charm hans allt liksom.
Nästa alvik. Andreas rykte till.
-Ah vi ska av nu , sa han.
Vi reste oss upp och tog varandra i hand. Gick ut på en ny plats och han gick fram till nån spårvagn eller vad man ska kalla det. Vi klev på och åkte några stationer. Vi hade inte sagt så mycke på spårvagnen. Inte ett skit faktiskt. Vi gick hand i hand till hans gula villa. Han låste upp dörren låste upp larmet och vi klev in. Halle var stor och bekvämlig. Det lukta gott nått anorlunda som inte går att sätta ord på. Vi gik upp för trappan som var precis vid halldörren. Vi gick upp på hans rum. Det var ett stort men endå mysigt rum. Ett rätt vanligt killrum. Obäddad ,säng ,skrivbord, tv, data. Som ett helt vanligt killrum men inte den vanligaste kille soim bor där. Jag ar trött och ville helst sova.
-Är du hungrig, fråga han.
Jag nicka. Jag följde med honom ner till köket.
-Jag kan göra mat, sa han.
Ok sa jag men jag kan hjälpa till sa ja. Det lät rätt så komiskt faktiskt. Eller komiskt och komiskt udda.
Han flina lite.
-Vi kan göra köttfärssås och pasta , sa han efter en stund.
Jag sa inget. Tog bara fram en en kastrull fyllde den med vatten och ställde det på spisen. Andreas börja hacka lök. Jag slängde ner pastan i kastrullen.
Vad vill du då?, sa han.
Vadå vill,sa jag.
Ja asså med livet vill du bli hemmafru eller optiker eller rik eller fattig, sa han.
Jag har ju inge vidare betyg eller så men ah kanske poet, sa jag.
Åh så du gillar att skriva dikter, sa han..
Nja jag är väll rätt bra på det och ah det är ju rätt kul, sa jag..
Andreas hade börjat fräsa köttfärsen och löken och allt. Och inom några minuter så var maten klar. Vi satt och skoja med varandra under hela middagen. Han var så rolig han var så galen och kul charmig och snäll. Maten var god och jag tog många stora tuggor. Efter middagen sprang vi inte på hans rum. Vi stod och titta på varndra i flera minuter. Till sist när vi höll på äta upp varandra och precis ramlat ner i hans säng öppnas ytterdörren där nere i hallen. Vi reste oss genast och det blev pinsamt tyst.
-Halloj , hojar Andreas pappa.
Andreas tog min hand och vi gick ner.
Hans pappa fick syn på oss.
Jag gick fram till honom. Tog han hand.
-Hej Sara, sa jag
- Åke.
Det blir pinsamt tyst. Visste inte riktigt vad jag skulle säga. Till sist sa Andreas att jag var hans flickvän och fråga om inte jag kunde får sova över. Jag blev grymt generad och fatta att det här var en kille men en bra relation till sina föräldrar eller så var han bara jävligt mogen.
-Jaha konstigt att jag aldrig hört talas dom dig tidigare, säger pappan.
Jag kände att Andreas inte palla att vara där längre och tog min hand och höll om den stadigt. Han börja gå upp till hans rum igen. Jag hör hans pappa ropa efter oss att han var tvunge att åka tillbaka till jobbet igen. Vi stod framför varandra i hans rum.
Jag kände en otroligt avensjuka över att han kunde ha så bra kontakt med sin pappa utan att göra så mycke väsen och liknande som med mig hemma. Jag och morsan kan ju knappt sitta på ett utvecklingssamtal utan att verkligen storskirka på varandra.
|
| Kommentarer | | maddjo - 16 aug 06 - 21:13 | | la till lite efter Åke :D | | Jossann_ - 16 aug 06 - 11:23 | så bra :o
jätte brabrabra :P |
|
|
|
