Aurora-L'Extrémité |
[[[[MEDELANDE]]]]
Yepp, here it is, the last part!!
Ni som läst och komenterat tack för era komentarer, jag vet att den är lång men det ska den vara..XD
Det här är alltså sista delen av Aurora..^^
jag kommer att dyka upp med flera noveller om ni vill det :P
hoppas att ni tyckt om den och att ni int etycker att det slutar dåligt.. Jag är dålig
på att skriva slut på en berättelse..vill ju inte att den ska sluta ;);)
Hade bäst nu
puss o kram
//Yumi-san
[[[[THE END]]]]
Aurora, flickan med flickor. Det är vad folk kallar mig nu för tiden. Det hände kort efter att jag kommit hem från Japan med Miku. Allt var så bra tills, det hände. Jag hade kommit tillbaka till skolan och allt var som vanligt. Allt rullade på som vanligt, inga speciella händelser direkt. Hemma också, allt var normalt. Bråkigt ibland och lugnt ibland. Det hände en vanlig dag. Jag kan inte sluta tänka på det. Om det här missförståndet aldrig ägt rum. Mina tankar snurrar. Jag lägger handen på pannan. Sitter på stolen framför mitt skrivbord, det är mörkt ute så jag har lampan tänd. Den bländar mig där jag sitter. Varför är livet alltid så orättvisst mot mig, kan jag inte bara få vara en vanlig flicka? Jag suckar. Miku, du avslöjade oss visst ganska brutalt. Du avslöjade visst hela vårat kärleksliv inför hela skolan. Åh, Miku vad har du nu gjort, vad har vi gjort? Jag försöker minnas precis vad som hände dagen för 2 veckor sedan.
Jag vaknade som vanligt av Mita’s skrik och tjat. Jag reser mig upp och klär på mig. vanliga kläder. Gothic Lolita. Ett kors runt halsen också. Jag går ner i köket ingen är där men frukosten är framdukad. Gäspar. Äter långsamt samtidigt som jag kollar på klockan. Jag är uppe i god tid. Vid det här laget är Miku på bussen på väg till sin skola. Jag reser mig upp, går in i badrummet. Borstar tänderna, går till skolan. Det spö regnar ute och det är jätte slaskigt. Snö och vatten överallt. Väl i skolan är det som vanligt fullt med folk. Jag böjer mig ner mot mitt skåp. Jag har försökt hålla det så fint som möjligt, trots det är det överfyllt av konstiga papper och liknande. Jag sätter mig ner på huk för att sortera lite grann. Det är ju trots allt fredag så jag har gott om tid på mig. Sovmorgon. Igentligen, men går till skolan i alla fall bara för att få slippa Mita. Jag andas ut medans jag tar upp en stor hög papper och slänger det i sopkorgen bakom mig. Jag drunknar så i mina egna tankar att jag inte märker en människa stå bakom mig. Jag rycker till när denne tar tag om min axel. Jag reser mig snabbt upp och vänder mig om för att se vem det är. Miku. Jaha, det är Miku vad kul att se henne här av alla ställen. Vänta nu. Vad i…? Vad gör hon här?! Hon ser arg ut eller något liknande i alla fall, man ser att hon har sprungit utomhus. Hon är blöt. Väldigt blöt. Hon tar tag om min axlar och stöter in mig i skåpen. Folk tittar intresserat åt vårat håll. Miku står nu en bit ifrån mig och andas hårt, fortfarande ett hårt grep omkring mina axlar. ”Aurora, Hon är tillbaka! Hon är det nu, på riktigt! Hon vill inte träffa mig, men dör om hon inte får träffa DIG!” Hon säger det så snabbt att hon nästan snubblar över orden. Vem är tillbaka, Miku, vem är tillbaka? Meningen snurrar fram och tillbaka. V-E-M. Mimar jag tyst. ”Rei, Aurora, Rei är tillbaka! Hon vill se dig! Träffa dig! Förstår du inte vad det innebär?” Hon nästan skriker nu. Krampaktigt tag om mina axlar. ”HON VILL TA DIG IFRÅN MIG!!!” Skriker hon högt så att precis alla på hela skolan hör henne. Dom börjar genast viska och ha sig. Tittar konstigt. Tystnad råder mellan oss båda. Innan hon rusar ut ur skolan. Jag lyfter handen i ett försök att stoppa henne, men det är försent.
Jag trycker mina händer närmare pannan. Varför Miku? Du behövde inte ha gjort det inför allihopa! Nu vet ju hela skolan, inklusive pappa och Mita. Skolrektorn ringde hem och frågade om jag ville bli förflyttad på grund av ryktena. Jag funderar starkt på det. Men det jag oroar mig mest för är om Miku. Hur går det för henne? Hon vägrar ta emot samtal från mig, och vill inte prata med mig överhuvudtaget. Jag undrar hur hon mår.
Knack, knack. Det knackar på dörren, jag antar att det inte är Mita, eftersom om det varit hon så hade hon inte varit så försiktig. Så som hon är nu förtiden,. Hon är arg på mig. Skulle slagit in dörren. Säger saker som; ”Den där flatan” eller ”Ja, henne kan man i alla fall inte fråga, hon är ju lesbisk”. Jag hatar henne så mycket. Pappa bara stirrar tomt i luften. Gör ingenting. Daniel är den enda som tycker om mig antagligen, och det är även han som kommer in genom dörren. ”Hejsan… Du har telefon” Han räcker fram telefonen. Den är svart. Svart som mitt sinne. Andas in. Andas ut. Jag sätter telefonen mot örat samtidigt som Daniel går ut ur rummet. Jag gör en högljudd suckning så att personen på andra sidan hör att jag är där. ”Du pratar visst inte nu heller märker jag!” Det är en röst jag känner väl igen. Den vackra och söta rösten. Glider som honung in inuti mig. Rösten som jag så länge har saknat. ”Jag är tillbaka nu…” Hennes röst söker sig in djupare och djupare in i mig. Jag hade glömt hur hennes röst fyllde mig av harmoni och lycka. Rei, Rei pratar med mig. Nu, precis i detta nu. Jag blir nästan lite chockad. ”Skulle du vilja träffa mig, Aurora?” Hennes röst darrar. Jag nickar. Kommer på mig själv att hon inte kan se mig. Jag svarar med ett ”Mm”. Torrt och långsamt. ”Åh, Aurora… Jag kommer till dig på en gång!”
Det tar inte lång tid innan hon står utanför min dörr. Jag skyndar mig att öppna innan Mita eller pappa märker att det står en flicka i dörren. Jag ska precis sjasa ut henne genom dörren, så vi kan fly snabbt och enkelt härifrån. Men jag fastnar på henne kropp. Ansikte. Hår. Händer. Hennes rosa små, fylliga läppar ler och hennes bruna små sneda ögon tittar snällt mot mig. Ljust rosa hår som har blivit mycket längre nu. Cute Lolita. Min. Bara min. Nej, jag får inte tänka så! Miku är min den enda, enda, enda!!! Bilden på Miku som jag memorerat i mitt huvud tynar långsamt bort och ersätts av Rei. Jag skakar på huvudet. Tar henne i handen och springer ut. Hennes hand är mjuk och len. Jag måste vara galen. Vi springer in i en skog. Skogen som ligger precis vid mitt hus. Vi springer ännu mera. Det är väll vad vi gjort den största delen av våran tid tillsammans. Sprungit, sprungit ifrån varandra, sprungit in i varandra. Särat på oss och nu står hon här tillsammans med mig. Hjärtslag. Om jag bara kunde få henne att förklara. Vi orkar inte springa längre. Vi är jätte andfådda båda två och inte nog med det vi är båda ganska svettiga. Jag hatar att svettas. Hata är ett starkt ord. Avskyr kanske passar bättre? Jag dras tillbaka till verkligheten när jag ser vart vi är någonstans. Vi är vid bäcken, samma bäck som jag sa de tre orden till henne för nästan 2 år sedan, bäcken som jag lämnade Miku vid dagen då vårat förhållande började. Jag andas in doften av skog. Jag vill blunda, somna in och bara stå här. Men det verkar vara i princip omöjligt. Rei går fram emot mig nu. ”Jag kan förklara allt för dig…” Hon trycker sig intill mig. ”Jag antar att jag är skyldig dig det…” Hon tittar upp mot mig. Jag nickar. ”Jag tänkte berätta för dig dagen där vid musik huset, kallar man det så fortfarande?” Jag nickar återigen. ”Hur som helst, jag kunde inte… jag ville kyssa dig en sista gång, jag trodde att jag aldrig skulle se dig igen!” Hon andas in. ”Men när jag såg dig gråta kunde jag inte röra mig, jag kunde verkligen inte… Sedan kort efter gick jag hem till Miku, och berättade för henne att jag hade träffat dig…” Hon tittade bort från mig. ”Det var då hon dumpade mig, hon såg så konstig ut när hon hörde ditt namn” Hon kramar mig hårdare och hårdare. ”Jag blev så glad när jag fick presenten av dig, jag trodde att du hatade mig. Tror du… Tror du att det finns en chans att starta om?” Hon finner sig darrandes i min famn. Jag vet inte vad jag ska säga. Hon verkar inte veta om mig och Miku. Hur ska jag förklara det för henne? Jag kan inte göra annat än att stirra på henne. ”Tror du att vi kan det? Jag lovar att vara snäll den här gången, inte gå bakom din rygg, försöka att jämt vara glad!” Hon kramare mig hårdare, hur nu det är möjligt. Jag lägger mina händer på hennes axlar. Tittar upp mot trädtopparna. ”Jag vill inte vara någon annans, älskade Gothic Lolita, jag vill inte ha någon annan än dig…” Hon darrar lätt i min famn nu, Inte lika mycket som innan. Hon sluter ögonen. Jag känner hur ångesten stiger upp inom mig. Jag står här, kramar Rei, som om det vore allt jag vill när jag igentligen bara vill springa hem till Miku, krama om henne och tala om för henne att hon är den enda för mig. Jag tittar ner mot Rei som tittar upp mot mig. Hon är på väg att kyssa mig. Precis när kyssen höll på att slå in sätter jag upp handen emellan. Jag kan inte göra såhär. Jag och Miku har gått igenom tillräckligt. ”Rei jag…” Jag skakar på huvudet i hopp om att hon ska förstå. Vilket jag antar att hon gör. Hon knyter händerna i hennes klänning. ”Du vill bara vara min vän?” Hon ser jätte besviken ut. Jag känner skuld. Väldigt mycket skuld. Jag vet att jag inte borde känna så, men gör det ändå. Jag nickar, smeker hennes kind. ”Jag har Miku, hon är den jag tycker mest om, jag vill ha henne, men inte mista dig…” Jag gör en kraft ansträngning och säger den här meningen. Hon stirrar p mig. Ögonen jätte stora. ”Du och… Miku?” Häpen. Jag nickar igen. Hon skrattar för sig själv. ”Jag förstod väll att hon tyckte om dig så mycket, jag ville inte prata med henne efter att hon dumpat mig, jag vet inte varför, hon måste hata mig nu” Varför det? Varför hata? Varför använder man det ordet så mycket? Man borde inte det. Det är nästan läskigt. Jag skakar på huvudet. Hon står där, som en liten ängel framför mig, ängel med rosa hår och stora vackra sneda ögon. Ler lite osäkert. Jag kramar henne en sista gång innan jag skyndar mig till busshållplatsen.
Miku’s pappa öppnar dörren. ”Hej Aurora, Miku sa att hon inte ville prata med någon, jag vet inte varför men jag skulle be er allihopa att hålla er undan henne” Han tittar osäkert mot mig. Jag suckar. Han ser på mig. ”Jaja, gå in då, jag ska ändå åka till jobbet så nämn inte att jag varit hemma när du kommit, okej?” Han släpper in mig. Jag ger honom en tacksam blick innan jag skyndar in i hennes rum. Hon sitter vid datorn. Lyssnar på AnCafe. Sjunger med, hon sjunger ganska falskt med jag gillar det. Hon märker mig inte. Jag säger inget, gör ingen harkling eller något för att hon ska märka mig. Mina ögon är fästa på hennes fot som trampar i takt med musiken. Upp och ner, upp och ner. Hon tappar en penna på golvet och ska ta upp den, det är då hon ser mig. Skräckslagen. ”V-v-v-v-ad gör du här?!” Hon sänker musiken. Jag går fram emot henne. Hon reser sig snabbt upp. Jag stannar mitt framför henne. Önskar att hon bara kunde se hur mycket jag bryr mig om henne. Jag känner hur jag av någon anledning får tårar i ögonen, är det för att det känns som ett svek? Ett svek från hennes sida att hon inte litar på mig. Jag tar hennes hand. Kysser henne, vill få henne att förstå att jag älskar henne mer än någon annan. Kysser henne hårdare och aggressivare. Hon har inget at säga till om när jag pressar upp henne mot väggen. ”Nnh, Auro..ra?” Hon försöker prata under kyssarna. Hon flåsar och försöker desperat få ett stadigt grepp om mig. Men jag låter henne inte. Jag sliter av hennes t-shirt. Hennes nakna skinn pressas mot min klänning. Jag ser henne i ögonen, hon blundar med ens. Hon försöker ta på mig, försöker smeka mig. jag bara avvisar hennes försök. Hon verkar frustrerad och ger ifrån sig ett stönande. Jag stryker min hand genom hennes hår, drar det mera bakåt, så hon tittar upp i taket. Jag börjar kyssa hennes hals, långsamt, min tunga glider över hennes strupe. Hon stönar en gång till när jag för mina läppar över hennes bröst. Jag börjar knäppa upp hennes byxor. Dom glider neråt, hon ger ifrån sig ett frustrerat läte. ”Aurora, låt mig få…” hon kommer av sig. Jag smeker hennes kropp. Baby blåa underkläder. Jag drar ett finger längs hennes lår. Böjer mig ner på knä. Tittar upp mot henne, hon ser ner på mig med en orolig blick. Jag ger henne en värmande blick och hon sluter ögonen, drar sina fingrar genom mitt hår. Jag börjar kyssa insidan av hennes lår. Hon andas djupt man kan riktigt höra hennes andetag. Helt plötsligt tar hon tag om mina axlar, eftersom hon nu har fria händer drar hon upp mig. Jag är ovetande om vad hon ska göra härnäst. Hon knuffar ner mig på sängen och praktiskt taget sliter av mig klänningen. Hon ger mig en hungrig blick, hon har en gnista i sina ögon jag inte sett förut. Jag känner hennes fingrar mot min rygg, hör hur det knäpper till när min bh går upp. Jag känner mig lite generad, det är första gången jag visar mig såhär för någon, någonsin. Hon ser min generade min. Hon tar tag i sitt täcke och lägger det över oss. ”Känns det bättre nu, älskling?” Jag blundar och nickar. Resten av händelserna som kommer efteråt är otydliga. Det enda jag vet är att jag gillar det. Jag älskar det. Jag bryr mig inte längre om hur mycket folk än pratar om oss. Bara jag får vara med henne.
Nästa morgon vaknar vi bredvid varandra. Hon ler mot mig, jag ler tillbaka. Tänker på vad som hänt kvällen innan. Jag rodnar för mig själv. Sedan kommer jag och tänka på en till sak. En sak som får mig att gripas av panik. Jag sa aldrig att jag skulle bort. Jag kommer bli hackad i småbitar när jag kommer hem. Vad i hela helvete ska jag säga? Jag flyger upp ur sängen och sliter på mig kläderna. ”Men Aurora, vad är det med dig?” Miku reser sig långsamt upp. Täcket omslingrat kring hennes kropp. Ser på mig med en orolig blick. Jag skakar på huvudet. ”Det är visst något! Berätta för mig!” Jag skakar igen på huvudet medans jag försöker få på mig knästrumporna utan att slå ihjäl mig. Hon börjar sakta klä på sig. Hon är tyst ett tag. ”Aurora, jag tycker inte om att du håller på såhär jämt!” Jag blir överraskad. Hon ser det och suckar. ”Ja, du pratar fortfarande inte med mig, du pratar i och för sig inte med någon om du inte blir tvingad till det! Men mig borde du väll kunna prata med eller är har vi inte tillräckligt emellan oss? Vad vill du att jag ska göra så att du pratar med mig?!” Jag sätter mig på sängen, hon är söt när hon blir sur. Även fast att det kan vara lite jobbigt ibland. Jag kysser hennes panna. ”Förlåt” Jag säger ordet så fort mina läppar skilts från hennes panna. ”Åh, dumbom, du behöver inte säga förlåt det är väll jag som borde göra det, det är jag som pressar dig hela tiden!” Hon lägger armen om mig. Jag lutar huvudet mot hennes axel och blundar. Sedan får jag ännu en våg av panik, jag glömde bort att jag hade bråttom. ”Jag måste gå hem nu..” Säger jag och går ut i hallen, hon följer efter. ”Oj.. visste dom inte att du sov här.. Dom kommer att döda dig!” Hon tar tag i min arm och drar mig intill henne. ”Dom får fan inte göra dig illa!!” Hennes kinder är röda och hon håller mig hårdare ju mer hon pratar. Jag skakar på huvudet och kysser henne innan jag går. Trots att jag är lite rädd för att komma hem, jag vet ju aldrig vad som väntar.
”Vart i helvete har du varit?” Hör jag så fort jag öppnar dörren men det är varken Mita eller pappa som halv skriker utan det är Daniel. Han ser på mig med sina ögon som brukar se snälla och omtänksamma ut nu ser det mer eller mindre rasande ut. Jag ser förskräckt på honom. Jag suckar mot honom, och börjar gå mot mitt rum. Han stoppar mig. ”Lägg av Aurora!! Vart har du varit?! Du fattar inte hur OROLIG jag har varit!!” Ja stannar och vänder mig om, jag kramar honom lätt. ”Förlåt” Viskar jag i hans öra och det enda jag hör är en suck innan han kramar mig tillbaka. ”Huvudsaken är att du är hemma” Han pussar mig på pannan. Då hör jag Mita’s röst i bakgrunden. ”Jag tycker att det är mer synd att hon kom hem..” Då vänder sig Daniel om. ”Mita håll käften!” Hon blir så chockad att hon måste sätta sig ner. Hon har aldrig hört Daniel prata så mot henne. Själv står jag bara kvar. ”Kan du inte sluta hacka på henne för i helvete?! Hon har faktiskt också känslor!” Mita försöker säga något, chockad som hon är. ”Nej sluta! Du kan inte säga något till ditt försvar! Du beter dig som ett jävla as mot henne! Jag är ingen prins, jag och Aurora är jämlika! Fatta det någon gång! Du tjatar på henne om hennes kläder, om att det är för konstiga och att hon sminkar sig fult! Du klagar på att hon ens existerar!! Och nu när hon har flickvän blev hon genast mindre värd än en liten jävla lort! Vad är det som är FEL på DIG?!” Han pratar fort och hetsigt. Jag har aldrig sett honom såhär någonsin. ”Och sluta för allt i världen att försöka ta vår mammas plats! Du kommer aldrig att vara hon! Mamma älskade oss båda som fan! Hon vet allt om mig! Mycket mer än vad du vet!! Jag står snart inte ut att bo här!” Han tar en paus innan han tillägger; ”Jag stannar enbart här för Auroras skull, jag vill inte att hon ska bo ensam med dig” Han lägger armarna om mig. Han har en mjuk kropp. Mita tittar chockat på honom innan hon långsamt börjar prata. ”Daniel.. Jag, jag..” Daniel höjer upp handen för att visa att han inte är klar än. Jag väntar för att höra det jag väntat på hela tiden ska komma. ”Jag har en pojkvän” Daniel ler ett litet smil innan han går ut ur rummet. Då ser jag det jag aldrig jag trodde jag någonsin skulle få se, Mita började gråta. Små rännilar av tårar rinner nerför hennes kinder. Jag vet inte vad jag ska göra men jag går hur som helst därifrån när pappa kommer in i köket. Jag skriker av lycka inombords, jag älskar verkligen min bror.
Dagarna fortsätter och det har redan gått 2 månader sedan Daniels lilla utbrott på Mita. Våran familj splittras långsamt, Daniel och Pontus letar lägenhet tillsammans nu och Mita och pappa pratar knappt med varandra. Det enda jag gör just nu är och funderar på vad jag ska göra nä Daniel flyttat. Jag suckar och vänder mig mot Miku som sitter på sängen och pluggar. Hon är söt när hon koncentrerar sig, hennes ögonbryn skapar en liten rynka i pannan. Jag sätter en hand i boken för att hindra henne från att läsa. Hon tittar upp mot mig. Jag kysser hennes läppar flera gånger och börjar leka med hennes mössa som hon som vanligt har på huvudet. Hon ler mot mig och avlutar kyssandet och försöker på nytt plugga. Jag vill ha hennes uppmärksamhet och börjar fingra på hennes armband. Hon tittar på mig och ler trött. ”Aurora, om du inte märker det så pluggar jag.. eller åtminstone försöker.” Hon skrattar till. Jag rynkar ihop ögonbrynen. Jag lyfter bort boken och placerar min egen kropp där boken nyss varit. Jag fingrar på hennes t-shirt. Och kysser henne. ”Aurora, vi kan inte.. göra det nu! Din pappa är ju fan här! Och din brorsa och hans kille!” Jag ger henne ett ögonkast och rycker på axlarna. Jag struntar i om dom är hemma eller inte, jag vill ha henne nu! Hon verkar se vad jag tänker och lägger handen på min axel för att få lite avstånd från mig. ”Vi måste kunna göra andra saker också utan att behöva hångla hela tiden förstår du väll?” Hon smeker min kind och jag suckar högt. ”Aurora du ger mig skuldkänslor!” säger hon och ler retsamt. Jag går upp från sängen och sätter mig vid symaskinen istället. För den verkar i alla fall uppskatta min närhet. ”Meh, Aurora, du blev väll inte sur eller?” Hon tittar up från boken igen och som väntat får hon inget svar. ”Blev du sur..? Aurora, du kan ju inte bli sur bara för att jag inte har lust att göra.. du vet vad.. När din familj är hemma!” Hon sitter kvar i skräddar ställning i sängen. Jag tittar åt ett annat håll, hon får mig att låta som ett perverst svin. Vi säger inte mycket mera till varandra den dagen, inte förens hon ska hem senare på kvällen. Vi är ensamma som vi jämt brukar vara på kvällarna. Vi står och glor på varandra i hallen. Tillslut böjer hon sig fram och pussar mig på kinden. ”Vi ses i morgon eller?” Jag ser på henne, tänker hon lämna mig ensam kvar utan att ens kyssa mig ordentligt? Är jag verkligen så illa som hon tycker att jag är? Jag nickar eftertänksamt. Då ser det ut som om hon blir sur eller åtminstone en aning irriterad. ”Aurora!! Sluta tjura nu!” Hon lutar sig mot väggen. Jag bara stirrar tomt på henne, vem är det som tjurar igentligen? ”Vi ses i morgon” Är det enda jag säger, jag vinkar lite lätt innan jag vänder mig om för att gå i på mitt rum igen. Då tar hon tag i min handled. ”Lägg av! Om du går härifrån nu, utan att säga hejdå ordentligt, känns det som om du dumpar mig din idiot!” Hon ser faktiskt en aning sårad ut och jag kan inte hjälpa att bli lite rädd av tanken att ens försöka dumpa henne. Jag skyndar mig in i hennes famn. Hon kramar om mig, och stryker mitt hår. ”Du skrämmer mig när du gör så fattar du väll?” Hennes ögon ser ner på mig, hon är trots allt nästan en halv decimeter längre än mig. Jag sluter ögonen och nickar, aldrig i livet att tänker dumpa henne, vad som en händer, vad som än har hänt kommer jag att stå kvar vid hennes sida. Jag vet att man inte kan lova sådant men det känns ändå som om jag kan, jag kan det eftersom jag älskar henne och hon älskar mig mer än någon gör. Även om Rei älskar mig fortfarande tänker jag inte ge upp Miku, Rei hade mig men nu har hon förlorat mig. Jag vill inte förlora någonting så som hon gjort. Suki, hon kan ta sig någonstans. Jävla idiot, jag tror inte att hon älskade mig ordentligt för då skulle hon inte gått så enkelt, vilken tur att jag inte gick på det. Tänk om jag aldrig åkt på semester, då hade jag aldrig träffat Miku. Aldrig. Jag suckar av lättnad. ”Vad är det älskling?” Miku sätter handen under min haka och får mig att titta upp. Jag ser djupt in i hennes ögon. ”Jag älskar dig, jätte, jätte, jätte mycket” säger jag och rodnar över att det lät så barnsligt. Hon ler mot mig, kysser mig på näsan. ”Aurora, är du säker på att jag ska åka hem i natt?” Hon ler retsamt och vi börjar klä av henne ytterkläderna. Jag ler lite smått, och hon skiner upp när hon ser mitt leende. Vi går in på mitt rum igen och bara lägger oss på sängen. Vi ligger och bara tittar på varandra, det är som om hon vill att jag ska göra något, jag vill visserligen göra massa saker men vågar inte. Jag bara ligger där. ”Du vet Aurora.. Bara för att jag sa att vi inte skulle göra det nu, menar jag inte att du inte kan kyssa mig och hålla om mig.. Okej?” Hon fortsätter att le. Fast jag kysser henne inte, jag låter henne komma till mig den här gången. Så här vill jag stanna, stanna för alltid.
”Hejdå” hon pussar mig på kinden när jag går in i skolan måndagen där på. Vi struntar inte i allas blickar, men vi försöker göra det bästa av situationen, vara oss själva. Miku har börjat följa mig till skolan bara för att få mig att våga stå upp för mig själv mer. Det hjälper mig ganska mycket faktiskt, eleverna tycker det är avvikande med en homosexuell tjej. Men jag har slutat bry mig, så länge jag är lycklig med det är jag nöjd. Tjejerna på skolan blir äcklade men killarna säger att det är sexigt, jag bara himlar med ögonen åt dom. Man måste ju våga stå upp för vem man är, eller hur? Det finns mer homosexuella på skolan än bara jag. Jag vet det, dom vet det. Men det är bara jag som visar att jag är det. Miku pratar inte så mycket om det, jag tror att hon inte vill att jag ska oroa mig för henne. Vilket jag gör när hon inte säger något. Jag suckar till mig själv. Jag måste sluta att oroa mig så mycket för allt, jag oroar mig så mycket att jag inte kan fokusera på slut betygen. Eftersom jag fått för mig att det är långt kvar till skolan är slut har jag inte fattat att det bara är en halv månad kvar. Ibland är jag så omöjlig! Jag skyndar hem den dagen, jag förstår nu varför Miku velat plugga så mycket. Det borde jag också ha gjort.
När jag kommer in innanför dörren möts jag av en massa kartonger och folk som bär ut kartongerna. Jag blir tagen av överraskning. Det får inte vara sant. Det får bara inte vara sant. Daniel ska flytta nu. Han ska flytta och lämna mig ensam, dom kommer försöka att döda mig när jag inte är bered. Jag grips av lät panik men märker att det är något i bilden som är fel. Daniel är inte hemma. Daniels rum står ostört. Jag skyndar in i köket och ser hur två stora kraftiga män lyfter upp våran soffa. Pappa sitter ihopsjunket på en av köksstolarna. Jag stirrar på honom. Vad i helvete? Vad är det som försiggår? ”Åh, Aurora! Är du redan hemma?” Pappa stirrar upp mot mig och försöker le men ser ungefär ut som mig när jag ler. Jag nickar, jag ger honom en väldigt frågande blick. Han skakar på huvudet. ”Tja, du borde ju veta det är ju faktiskt ditt liv vi vänder upp och ner på” Jag står som fast frusen i golvet. Han ser trött upp mot mig. ”Jag och Mita.. Ska tyvärr sära på oss” Han skakar på huvudet igen och tar av sig sina glasögon för att gnugga sina röda trötta ögon. Jag bara stirrar på honom, stirrar på honom som om han skämtar. Han skämtar, det gör han väll? ”Nej jag skämtar inte.. ser det ut som det eller?” Säger han surt mot mig. Jag skakar på huvudet och skyndar ut ur köket. Jag vill ju inte visa min pappa hur lycklig är jag över deras separation. Jag trodde ärligt talat aldrig att det här skulle hända. Det måste hända något väldigt hemskt snart eftersom alltid när något lyckligt händer mig hamnar jag i en helvetes knipa. Jag stänger in mig på rummet för att få plugga i fred men precis när jag satt mig till ro ringer telefonen. ”Det är Miku” hör jag i andra änden. Jag hör på hennes röst att det har hänt något för hon låter ganska arg. Jag undrar vad det kan vara, jag blir orolig. ”Kan jag.. komma till.. Kan Du komma hit..?” Hennes röst är låg och allvarlig. Jag nickar raskt på huvudet och kommer på mig själv att göra det och säger snabbt. ”visst”. Jag skyndar ut i halen igen, som nu är fullt av folk och jag kan lugnt höra hur Mita’s hysteriska stämma skriker åt alla männen. Jag springer ut utan att ha tittat i busslistan först och får vänta på bussen i över 30 minuter. När bussen väl kommit fram ser jag hur Miku otåligt står på busshållsplatsen och väntar. När jag kliver ut möts jag inte utav ett par snälla och glada ögon, mera oroliga och allvarliga ögon. Jag kan inte slita mig från hennes kläder som sitter åt tajt kring hennes smala kropp. Jag stirrar på dom, det är verkligen heta på henne, svarta tajta jeans, ett rött linne med svarta spännen, utan på det har hon en svart huv tröja med dragkedja över, stora svarta skor med röda detaljer och det röd svarta mössan som hon jämt har. ”Vad är det?” Hon ser frågande ut mot mig, de tär ju precis det jag vill fråga henne. Jag skakar på huvudet och ger henne en kyss på kinden. Hon lägger handen på min rygg och ser med ens allvarlig ut igen. ”Vi måste skynda oss, Roses är hemma hos mig just nu” Hon skyndar iväg med mig mot sitt hus. Jag drar tillbaka henne mot mig, det gör mig frustrerad att hon inte pratar med mig. Det brukar ju vara min roll och inte hennes. ”Jo, förlåt” Hon kysser mig när vi står utanför hennes hus. ”Jag är bara lite spänd, okej? Inget är fel igentligen” Jag ser att det är något som stör henne och blir lite irriterad för att hon ljuger men följer med henne lugnt in. Vid köksbordet sitter dom allihopa, Lucas som till min förvåning är alldeles grön i håret inte väntat han brukar vara guldbrun annars, Victor är svart hårig som vanligt men har neon rosa slingor i istället för gråa. Men det som gör mig mest paff är Ken, han sitter där vid köksbordet igen, med ett litet smil på läpparna. De svart läpparna. Jag går fram emot honom. Han reser sig up, vi bara tittar på varandra sedan lägger han armarna om mig. ”Det var ett tag sen” Jag borrar in mitt ansikte i hans bröstkorg och andas in hans parfym. Vi släpper taget om varandra efter ett tag. Jag märker att det är något i luften som är fel, det är något som tynger dom allihopa. ”Aurora du lär nog sitta ner tror jag..” Miku visar sig till sitt knä och jag sätter mig ner i det. Hon lägger armarna om mig, låter händerna vila i mitt knä. 2Lucas du är bäst på att förklara.. Förklara!” Victor vänder sig mot honom och Lucas ser skeptiskt på honom. ”Jo tack för den du..” Lucas suckar men vänder sig mot mig. ”Vi måste göra ett val..” Han tar en paus och andas in ”Ett mycket viktigt val”. Jag vänder mig nervöst åt Miku’s håll, det ser ut som om att hon vet om att jag inte kommer gilla det jag kommer att få höra. ”Hm, tja, vi säger så här, vi har fått ett jätte bra tillfälle att bli kända och låta folk höra mer av våran musik! Och det finns verkligen folk som vill ha oss!” Jag blir häpen, hur kan det här vara så fel? ”men vad hände rom jag säger att dessa folk enbart finns i Japan och väntar på ett besked så fort som möjligt?” Frågar han sedan och låter lite halvt panikslagen. Då krossades jag. Jag kommer aldrig få flytta till Japan NU! Jag KAN inte flytta från pappa nu, han är hjärtekrossad och äntligen är Mita borta. Jag ställs inför ett val, Musiken eller Familjen. Alla ser hoppfullt mot mig. Det är ju inga problem för Miku och Ken, dom har ju familj där dom kan bo hos. Visst, jag kan säkert få bo hemma hos Miku jag också men Lucas och Victor då? Och vad händer med skolan? Pengar? Vad ska jag göra utan Daniel? Mitt rum, mina saker!? Jag reser mig upp från Miku’s knä. ”Vi vet vad du tänker, vi tänkte likadant..” Jag hajar till, vadå tänkte? ”Ken berättade för oss att vi två kunde får hyra rum hos honom för inte så dyrt, han bor tydligen på ett pensionat, och du kan ju bo hos Miku! Vi kan gå i skolan i Japan, vi lär oss språket under sommaren så att vi kan det ordentligt” Victor bryter sig in i samtalet och tillägger; ”Vi kan ju alltid säga nej om det inte känns bra” Jag skakar på huvudet. Jag kan ju alltid åka hem emellanåt, trots att det är så jävla dyrt. Jag vänder mig mot dom. ”Jag får väll prata med pappa…” Miku ser strängt på mig. ”Aurora!” jag ger henne en hastig blick. ”Du får inte säga ja bara för att vi andra vill och får! Du måste bestämma helt själv!” Hon går fram emot mig och pussar mig lätt i nacken. Jag skakar på huvudet. ”Det är det här jag vill”
När jag kommer hem senare samma kväll försöker jag att känna igen mig i huset som jag bott i ett tag nu. Det är inte sig likt, alla Mita’s äckliga möbler är borta och hennes fula tavlor, hennes hälsofreaks mat är borta. Allt. Allt som har med Mita är borta, det är som om hon inte ens har existerat. Jag suckar lätte av glädje men måste daska upp mig inför samtalet med pappa. Jag tror att jag redan vet svaret, han kommer säga att jag får om det finns en vuxen hemma och om jag håller kontakten hem. Han kommer säga att allt är lugnt och att han hjälper mig att packa ihop. Men innerst inne kommer han att tycka att tvärtom. Han vill att jag ska stanna, han vill inte att jag ska gå. Det är knappt så att han vill att jag ska gå till skolan för att han saknar mig. Men innerst inne tror jag att han saknar mamma mest. Han fick aldrig tid att sörja, Mita kontrollerade hans sorg och nu finns det här. Det kanske är bäst om jag åker för att han kommer ändå bara vara irriterad. Han tycker om att vara själv när han är ledsen och han har ju i alla fall Daniel kvar här. Jag smyger in i arbetsrummet och sätter mig i det mörka rummet. Han säger inget utan bara tittar på mig. Jag berättar lugnt och sansat och han sitter fortfarande bara tyst, nickar och förstår. ”Det är klart du ska, du ska ta din chans när du kan” säger han och öppnar skrivbordslådan. ”Det skulle din mor velat utav bara helvete!” Han blir tårögd och skrattar när han tar upp något ur lådan. Det är ett fotoalbum. ”Men lova att ta det här med dig, lova det” jag tar emot det. Pappa reser sig upp och går ut, men kommer tillbaka efter en stund. Han håller två koppar te i händerna. ”Öppna det” Han ler mot mig och det första jag ser när jag öppnar det är mammas vackra leende. Hennes svarta lockiga hår mot den lätt vita hyn, vackert formade läppar. Det är inte konstigt att pappa blev så kär i henne. Jag vänder blad och ser storögt på bilderna. Det var bilder jag inte ens visste existerat. ”Din mamma så åt mig, om jag någon gång går bort vill jag att ni ska ha så många bilder med oss tillsammans så att ni kan sitta tillsammans och minnas tiden vi haft tillsammans” Jag blir tårögd och kämpar som en galning mot tårarna. På korten är det inte bara mamma utan det är bilder på mig och Daniel. Hon älskade oss jätte mycket. Jag får ont i magen. ”Hon sa att ni båda skulle bli något stort när ni blir stora, och se på er, det har ni ju” Han ler. Jag tar en klunk av det varma teet som står framför mig innan jag vänder blad. Jag och pappa sitter där hela kvällen. Pratar, minns och tittar. Det känns som förut. Innan Mita kom, innan hon ruinerade mitt liv. När vi kollat klart i albumet hittar jag ett gulaktigt kuvert. På det står det skrivet i bläck ”Till min högst älskade dotter, Aurora”. Då reser sig pappa upp. ”Gå in på ditt rum, ta det där med dig du. Kom ihåg att ta med det till Japan, kom ihåg att fullfölja din dröm” Jag går in på mitt rum som han säger och lägger mig på sängen och börjar läsa brevet.
”Hej Aurora! Det är jag Monica, din mamma, jag hoppas för allt i världen att du inte glömt mig. Jag vet inte om du kommer minnas det här när du läser detta, men just nu sitter vi i lekparken. Du gungar med Daniel. Ni är mycket söta. Du bad mig att skriva ett brev till dig för att tala om vad jag menade alla de gånger jag sa; Jag vet allt om dig. Jag har skrivit ett likadant till Daniel och han har förhoppningsvis redan läst sitt innan du läst ditt. Så här kommer min bekännelse, Jag vet allt om dig för att du är min dotter och jag älskar dig mycket djupt. Du har samma glans i ögonen som jag, du kommer att bli mycket vacker när du vuxit färdigt. Du har väldigt vackra ögon. Jag vet att du tycker om tjejer, det vet jag redan innan dig. Jag vet inte hur men jag bara vet det. Jag kan ju ha helt fel, det skulle inte vara första gången.. Men det skulle inte vara omöjligt! Om du har en flickvän när du läser detta, stå på dig! Jag är så stolt! Jag kan ge mig på att du ser detta brev som ett hejdå, jag kan ju säga att det är det. Jag fick reda på att jag har fått en hjärntumör, den är inte bildad än men snart alltså om några år kommer jag att dö. Jag kommer inte vara där för att se ditt vackra leende. Glöm aldrig att le. Du är vacker, skratta mycket. Följ dina drömmar! Oj, jag blir visst känslofull nu. Det känns som om jag ska börja gråta när jag ser dig och Daniel tillsammans och ser din pappa. Ta hand om dom! Jag älskar er och även när jag inte finns på jorden mera vet du att jag vakar över dig. Alltid. Puss och kram älskling”
En tår faller. Jag kan inte tro att det är mamma som skrivit detta. Men det är hennes handstil och allt är hennes. Det är hon som har skrivit detta. Jag börjar gråta ännu mera. Jag ger henne ett löfte den dagen. Jag ska fullfölja mina drömmar, jag gör det för båda två. Jag lägger mig under täcket. Hon visste om att hon skulle dö, varför sa hon inget? Dumma mamma. Hon är dum ibland, jag älskar henne jätte mycket.
Två läppar möts. En het kyss bildas mellan två människor, det är jag och Miku. Vi kan bilda en värme som ingen annan kan. Hennes nakna kropp mot min. Vi är tysta för vi är båda oroliga för morgondagen. Hon har läst brevet från mamma. Hon tyckte det var gulligt. Hon hjälpte mig att packa ihop det sista av mina saker i dag. Ikväll. Hon sover här sista dagen i Sverige. Rummet är i princip tomt, bara sängen då. Och vi två. Jag kommer att dela rum med henne i Japan. Jag kommer få sova i samma i samma säng som henne varenda dag. Jag ryser vid tanken och kysser henne igen. Vi håller om varandra och önskar att inget hemskt kommer att häda när vi åker. Allt går så grymt enkelt för oss nu. Det borde inte göra det, eller? Snart kommer ett bakslag men på något sätt kommer vi att överleva. Vi har ju kommit såhär långt nu, så varför inte? Vi somnar med läpparna ihop. Jag drömmer en dröm. Om det här tillfället.
Morgonen börjar fort och enkelt. Vi vaknar och äter frukost, klär på oss. Miku har sina sexiga svarta byxor som får mig att smälta och en långärmad röd svart tröja och sin mössa. Jag har en grå svart gothic lolita klänning som mamma sytt. Håret uppsatt i två snoddar. Vi äter ganska mycket eftersom vi ska flyga så långt och så länge. Miku är glad och pratar mycket med både mig och pappa. Pappa är också uppåt idag, jag är glad. Daniel har tagit sig tid att komma hit också han vill följa med till flygplatsen och det vill Pontus också tydligen. Vi packar i den sista. Inga möbler följer med dock. Men alla saker. Jag har visst mest kläder. Min älskade symaskin följer med. Vi ska precis gå ut till bilen och Pontus stänger bagage luckan då jag kommer på något. ”Vänta!” Jag springer in i huset igen, jag lämnar dom allihop ute på gården med stora ögon. Jag rotar igenom pappas arbetsrum, köket, vardags rummet, badrummet tills jag till slut hittar den i Daniels gamla rum. Pappas kamera. Jag springer ut igen. ”Vad gjorde du?” Frågar Miku och kisar upp mot mig. Jag håller upp kameran. ”Jasså?” Daniel ler brett och alla ställer sig i ordning. ”Det är för pappa, så att han inte känner sig ensam” Säger jag och ler. Pappa ler brett mot mig. Vi ställer oss i en stor klunga. Miku håller om mig. Alla ler stort, till och med Jag. Sedan åker vi. Vi åker och vi åker tills vi nått flygplatsen. Där kliver vi på med all våran packning. Vi säger hejdå och kramar alla. Roses är redan på planet, hela bunten, dom pratar och skrattar högt. Vi pratar ganska mycket, inte jag då, jag pratar inte speciellt mycket men jag pratar lite mera än vanligt i alla fall. Ken ler mot mig emellanåt. Det är då jag förstår det, vi har nog blivit det bästa av bästa vänner han och jag.
När vi kommit fram är det tidigt på morgonen, det känns som om vi flugit i ett och ett halvt år. Men det har vi ju inte. Vi står och tittar ut på havet av människor, det här är vårat liv. Det här ar vad vi ska göra. Jag tar in andan och tar tag i Kens hand och i Miku’s hand. Ken tar tag i Victors hand och Miku tar tag i Lucas. Vi står där. ”Nu gäller det hörni..” Victor ser förundrad ut. ”Japp, det gör väll det!” Lucas greppar tag hårdare om Miku. Jag ler för mig själv. Miku ler och säger; ”Det kommer att gå alldeles perfekt!” Jag ger Ken en nervös blick och börjar små skratta. Då tar vi första steget ut i Japan. Det är nu eller aldrig. Tillsammans eller inget alls. Det är skrämmande, men jag har aldrig, aldrig har jag känt mig så levande. Jag är redo världen, jag är här och nu.
Nu finns det inget som stoppar mig!!
~~~Fin~~~
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mp3 - 15 dec 07 - 22:12- Betyg:  | | Jag älskar verklgien dina noveller, ritkgit ritkgit underbart mycket!! du skriver på ett sånt otroligt bra sätt. helt underbart!1 <3<3<3<3 ÄLSKA!!!!!!!!!! | | prickigthallon - 7 mar 07 - 05:58- Betyg: | Helt enkelt, den bästa novellen jag någonsin läst! Helt fantastisk. Den var så br, för den blev aldrig tjatig eller tråkig. Utan helt enkelt bäst!
Faan, vad tufft att åka till Japan O.o Det vill jag med göra *drömma*
Kramisar Annie | | bonnilie - 11 sep 06 - 17:50- Betyg: | | Skiit va bra du skriver älskar denhär novellen/berättelsen elr va man ska säga :) Bra | | SvartBallong - 16 aug 06 - 07:12- Betyg: | har läst alla delarna och tycker dom e jättebra. oh det va så
fint med mammans brev..
hoppas du skriver nån mer novell!
Kram Svartballong |
|
|
|
