Starkast är kärleken [Del 12 Till psyket] |
Jag ledde Daniella till soffan och hon la sig dirket som ett skrämt barn
i min varma famn. jag höll om henne länge och snusade in hennes
söta doft av vaniljbalsam som hon hade i håret. Underbart.
Hon tittade på mig med rödgråtna ögon och höll om mig med sina armar.
"Jag vill inte leva mer! När man har en sån trasig familj vill man inte leva mer Evve!
Stick en vass kniv i mitt hjärta och låt mig få se blodet rinna.."
"Nej Danni! Du får inte tänka så! Om du dör vet jag inte vad jag skulle göra.."
Daniella svarade inte och såg bara ner i soffan. Hon kramade nästan krampaktigt min hand
och jag såg på henne länge, skulle hon ta sitt liv?
Jag ville verkligen inte lämna henne här ensam, jag var rädd att hon skulle göra något dumt
när varken jag eller någon anann i hennes familj såg.
Agnes i vår klass, hon hade skärt sig under en lång period innan skolsköterskan ryckte in och hon blev
inlagd på dårhuset, eller mer psyket. Där ingen ville hamna.
Tvångsmatning och andra tvångshandlingar. Jag rös vid tanken.
Jag ville verkligen inte att min älskade Daniella skulle hamna där också.
En bild kom upp i mitt huvud på Daniella, med ett magert ansikte och en mycket tunn och sönderskärd
kropp. Tomma ögon som bara stirrade på mig. Som om jag hade svikit henne.
"Danni, lova mig en sak; skär dig inte, det leder ingenvart.
Jag kommer alltid att finnas här för dig, ring mig bara och jag kommer direkt. Gör bara inte dig själv illa."
Jag skakade om henne men hon tycktes inte lyssna, blicken föll över golvet.
Jag skrek mot henne men hon lyssnade inte, hon bara stirrade ner i parkettgolvet.
"Danni för hevlete! Svara mig! Danni, min älskade Danni!"
Jag grät och skrek på henne, inget hjälpte.
Jag ville verkligen inte slå henne men jag var tvungen jag slog först lite löst på kinden,
ingen reaktion ifrån henne.
Jag slog något hårdare och tillsist gav jag henne en rejäl örfil. Hon tittade förvirrat upp på mig men teg, länge.
Såhär spänt hade det aldrig varit mellan oss, det var som ett gummiband som drogs ut hela tiden.
Som var redo på att släppa taget.
Jag grät igen och höll om Daniellas axlar, hon satt stilla och fortsatte att titta ner i golvet.
Patrick och hans kompisar hade kommit ner, hans kompisar stod lite vid sidan om och tittade på Daniella.
"Vafan händer? Varför skriker du för?" Han tittade på mig med en ytterst irriterande blick.
"Fattar du inte!? Din syster är helt jävla apatiskt nu! Hon säger inget för hevlete! Och du bryr dig inte!
Hur fan kan du kalla dig för storebror när du inte tar ansvar för din roll?"
Jag skrek åt honom medan jag höll om Daniella i min famn.
Hon var som en död människa, själen hade flugit iväg och bara skalet var kvar.
Jag kunde se skräck i Patricks ögon och hans underläpp darrade hastigt.
"J-jag ska bara ringa farsan!" Han sprang ut mot köket och hämtade telefonen.
med svettiga fingrar tryckte han fumligt på dom små knapparna, tryckte fel hela tiden och ringde tillslsut rätt.
"Farsan! Kom hem fort! Det gäller Danni!" Han la på dirket efter och satte sig bredvid mig.
Han smekte hennes kind försiktigt med sina grova händer.
Han log inte, han varinte ledsen utan bara helt stel.
Jag hade aldrig sett Patrick sån förut. Det var något skrämmande i hans blick, något tomt.
Daniellas farsa kom så fort han kunde, kastade sig ut ur bilen och slet upp dörren.
Han sprang fram mot Daniella och jag ställde mig lite i utkanten av familjen.
De tittade på varandra, småpratade och hennes farsa ringde sen ett nummer.
Han gick bortåt men jag kunde höra tydligt orden "Apatisk", "Depserat", "Psykolog" och "Psykhem".
Min älskade Daniella skulle föras till dårhuset.
Jag kunde höra hur någon snyftade och ulkade jag vände mig om och såg att det var Patrick.
Han höll händerna för ögonen och satt ner på en stol.
Hans kompisar såg på honom och sedan på mig. De såg så små ut nu. "Jag tror det är bäst att vi går nu."
Daniellas farsa nickade kort men vände sig sen om mot sin dotter. Daniella satt fortfarande lika tyst och tom i soffan.
"Vad har du gjort med min dotter?" Han darrade på rösten och han spände blicken fast i mig.
"Svara mig ungjävel! Vad har du gjort med min dotter, hon hade itne vart såhär om det inte hade varit för dig!"
Jag skakade på hvudet, vad skulle jag svara?
"Fråga inte mig! Kanske bäst att du frågar dig själv och resten av familjen." Jag vände blicken mot Patrick.
"Du borde kanske borde tänka över lite, jag tror inte Daniella blev sådär bara."
Jag gav Daniella en sista blick och en slängkyss och gick sen ut.
Jag klarade inte av mer av händelsen. Påvägen hem kom tårrarna igen.
De kom i en störtflod och jag var tvungen att sätta mig ner. Jag snöt mig med tröjärmen och tittade mig omkring.
Ingen hade sett mig som tur var. Jag orkade inte gå hem. Morsan och Åse blev för mycket för mig nu.
Nu hade jag ingenstans att gå. Det låg ett litet café vid utkanten av stan och dit gick jag.
Jag beställde en kanelbulle och en cappuccino. Cappuccinon gjorde mig något gladare men tyngden av skulden till Daniellas
plötsliga "anfall" tryckte fortfarande där inne. Det kanske var mitt fel trots allt?
Jag suckade och sköt cappuccinon och bullen ifrån mig och tittade ner i bordet där jag satt.
Någon knackade mig på axeln, försiktigt, nästan lite blygt.
Jag orkade inte med någon just nu men jag tittade upp och såg rakt in i Andreas hasselnötsbruna ögon.
Dom var så snälla och milda. Han hade på sig en rock och en halsduk.
"Hej Evelina! Du ser så nedstämd ut, vad har hänt?" Han slog sig ner mitt emot mig. Han tog av sig rocken och halsduken
och tittade uppmärksamt på mig. Han beställde en kopp kaffe och en punchdamsugare sålänge.
Just nu orkade jag verkligen inte med honom och jag inte heller berätta det som just hänt.
"Äh! Inget, är lite trött bara." Jag tittade ner i min kopp, jag vägrade möta hans blick.
"Säkert? Du har visst gråtit för din mascara har kletat ut sig lite." Han log lite blygt mot mig och drack sen sitt kaffe.
Visste han inte om ryktet om mig? Att jag var lebb?
"Andreas, varför kom du hit? Varför? Vet du inte?" jag tittade slött på honom och han tittade lite sårat på mig.
"För jag såg dig igenom fönstret och du såg så ensam ut. Förresten vad menade du med, "Vet du inte?"
Han visste inte, stackars kille. Jag log lite, smått föraktfullt mot honom.
"Vad vill du mig?" Jag såg på honom med små ögonkast och han log lite generat.
"Jo, alltså, det är svårt att förklara men jag.. ja, du vet.. jag tänkte om vi kunde gå på bio imorgonkväll, typ som en dejt?"
Han tittade osäkert på mig och orkade verkligen inte med honom, hans blyga blickar och hans frågor.
"Andreas, det går inte. Jag är redan upptagen. Jag har en flickvän."
Han skrattade till lite smått men tog sen på sig rocken och halsduken. "Jaha, förlåt mig då om jag störde dig.
Det var inte meningen.." Han flackade med blicken och sökte något att se på.
Han gick ut och jag blev äntligen ensam.
Tårarna kom igen och jag la ner huvudet på bordet och lät dom salta tårarna släcka min törst.
Jag orkade inte bry mig om folk stirrade på mig.
Mobilen vibrerade i min ficka och min ringsignal hördes nu.
Det var ett okänt nummer och jag svarademed en snörvlig röst.
"Hallå? Det är Evelina, vem är det?"
"Hej Evelina, det är Daniellas pappa Lars här. Jag ringde för att säga.." han suckade och jag bet mig i läppen.
Jag anade vad han skulle säga men teg istället.
". vi har fattat beslutet att få Daniella inlagd på psykhemmet inne i stan."
Han gav mig adressen och la sen på. Ingen ursäkt ingenting, bara adressen rätt och slätt.
Jag betlade för cappuccinon och bullen och sprng ut igen, utanföröste regnet ner, jag brydde mig inte.
Nu brydde jag mig inte om nånting längre.
Jag stannade vid parket, la mig ner och lät regnet rinna ner i min mun.
Vattnet var kallt och skönt då dropparna smätte ner över min svettiga panna.
Jag kunde inte förstå det, min älskade Daniella var nu inlagd på psyket..
fortsättning följer..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | DreamGirl - 8 maj 07 - 04:57- Betyg:  | Fan vad bra du skriver Adde. Du är bäst på att skriva asså!
Ta hand om dig! | | prickigthallon - 12 feb 07 - 20:52- Betyg: | *snyft* *snyft* *snyft* *snyft* *buahääääääää!* *snyft**snyft**snyft**snyft**snyft*
stackars barn *snyft*
//Hallån | | familjeflickan - 14 okt 06 - 23:58- Betyg: | | sorglig!super+++++ | | c-arruu - 10 sep 06 - 04:12- Betyg: | sorglig
men så otroligt bra! | | thecryingeye - 19 aug 06 - 17:57- Betyg: | | as bra!! vill läsa mer. vill läda nästa del oxo! :) | | ILoveCross_ - 16 aug 06 - 06:05- Betyg: | Jätte bra ^^
Vill ha en fortsättning :D
~*~ ILoveCross_ ~*~ | | Ironmaiden - 16 aug 06 - 02:26- Betyg: | | skit bra |
|
|
|
