Ska detta kallas liv? |
Det går inte, jag klarar det inte! Måste skära, måste koncentrera mig på någon annan smärta..
Min hand sträcks automatiskt mot den lilla fickkniven som ligger framför mig på skrivbordet och ett par ögonblick senare rinner en tunn ström av blod nerför min arm från det djupa såret strax nedanför handleden. Det svider, bränner, och det är skönt. Jag sluter ögonen, njuter av smärtan i armen.. Höjer kniven en gång till, skär djupare..
Ja..smärta..äntligen får jag slippa tänka, slippa känna, slippa bry mig..
Blodet rinner från armen, och jag njuter av att kunna koncentrera mig på någon annan smärta än den som fyller mig inombords, som river i min redan söndertrasade själ…
Efteråt. Smärtan i såret har lagt sig, och allt kommer tillbaka. Som vanligt..
Lindy! Jag vet att du inte hade velat det här.. Men varför? Varför lämnade du mig här ensam? Du är den enda som hade kunnat dra upp mig ur det här.. Jag förstår inte.. Hur kunde du överge mig? Ingenting skulle ju skilja på oss, hur kunde cancern då få göra det? Varför? Jag saknar dig så, varför är du inte kvar?
Tårarna rinner nerför kinderna, saknaden sliter i mig. Kompisarnas ord ekar i mitt huvud.
Det var över ett år sedan hon dog – släpp henne nu! Du får henne inte tillbaka för att du skär dig och beter dig som en idiot! Ingenting kan ge dig henne tillbaka – ge dig nu! Du lever ju – var glad för det istället för att gå runt och sörja henne..
Varför kan de inte bara förstå? Hur glömmer man sin bästa vän? Kan man det?! Om en vän dör, och man glömmer henne – var man verkligen vänner då? Vad är det för vänskap?!
Å, Lindy, kom tillbaka! Jag kan inte leva utan dig!
Utan att tänka slår jag på datorn, loggar in på Dikta, trycker på skicka in, skriver mina känslor, tankar..
Saknaden river i mig,
Jag är ensam
I den stora,
Kalla världen.
Lindy,
Varför är du inte här?
Varför lämnade du mig?
Varför är du inte här
Och hjälper mig,
Lyssnar,
Du brukade ju det..?
Hur ska jag klara det här,
Leva utan dig?
Saknaden sliter
i min redan trasiga själ,
kniven skär
i min såriga,
blodiga arm…
Lägger in dikten under Sorgliga dikter. Väntar lite. Klickar på en av länkarna under Vänner, kanske hon är inne.. Ja, hon är inne, den enda som riktigt förstår. Skickar ett meddelande..
Jag är rädd. Saknaden river i mig, ingen förstår, säger att jag borde gå vidare.. Hur glömmer man sin bästa vän? Jag vet att jag inte får, men skär ändå. Det finns inget annat sätt att få bli av med allt, åtminstone en liten stund.. Blodet rinner nerför min arm igen.. Förlåt, men jag måste.. Jag är så rädd! Kan inte döden få ta mig, så slipper jag allt..?
Trycker på Skicka. Väntar lite, lägger upp en ny bild på profilen. Går in på Inboxen, öppnar svaret..
Vännen, det är klart du inte kan glömma henne.. Det är inte så det funkar, men jag behöver dig – lämna mig inte här. Jag finns här, jag vet hur det är. Älskar dig<3 Du+jag= oslagbara, glöm inte det<33 Vi kan klara det här, tillsamans!
Jag ler svagt, vet att hon förstår.. Vi chattar en stund, sedan loggar jag ut. Lägger mig på sängen, sätter på en CD. Sluter ögonen, låter Lisas röst fylla mig..
En liten sekund, som du vill fotografera, i ett andetag så finns den inte mera.. Dagarna kommer och dagarna går, allting förändras men inget består. Just när du tror att du hittat hem, kommer en ny förändring igen. Dagarna kommer och dagarna går – bara din längtan består…
Jag känner hur sömnen kommer glidande, låter mig svepas med..
Jag går på en ljus strand. Solen håller på att gå ner i horisonten, och avspeglar sig i den blanka havsytan. En varm vind för bort håret från mitt ansikte.
- Come on, let´s swim! The water is not cold..
- Okey!
Jag springer ut vattnet, det stänker upp kaskader bakom mig. Lindy skrattar glatt. Vi springer, sida vid sida, kastar oss i det varma havsvattnet. Efteråt låter vi sol och vind torka oss och våra blöta kläder medan vi går längs stranden…
..Differens..on holliday..!!
Jag vaknar med ett ryck av mobilens högljudda ringsignal. Det måste vara morgon för det är ljust i mitt rum. En hastig blick på klockan; 06.30. Dags att gå upp.. En tung klump inombords, saknaden som kommer som en iskall våg. Jag minns min dröm – Lindy..
Hon är borta..
Klär mekaniskt på mig, sminkar mig, väljer ett par örhängen. Går ut i trädgården, ger kaninen frukost och vatten, tvingar i mig ett äpple. Tittar på MTV en stund. Tar på mig klackskorna, tar med nycklarna, går ut, låser dörren, går raskt mot skolan…
- Heej!
- Hej.. Hur är det?
Kramar om kompisarna, sätter mig bland dem på bänken vid skåpen.
- Men hur är det?
Självklart.. Min blick har avslöjat mig. Igen.
Måste bygga upp muren igen, ingen här förstår riktigt.. Orkar inte försöka förklara mer..
- Äh.. Jag klarar mig.
- Det är Lindy igen, eller hur?
- Ja…
- Men släpp henne nu! Det hjälper inte att gråta hela tiden..
Jag reser mig häftigt.
- Lätt för dig att säga! Har du förlorat någon nära vän, eller familjemedlem, någon gång? Tror du att det bara är att gå vidare, som om inget har hänt?!
Smärtan river i mig..
Varför förstår de inte? De ska vara mina kompisar, varför kan de inte bara låta mig sakna henne? Det är ingenting man styr..!
Efter skolan. Sitter som vanligt i bibblan och pluggar. Bättre än hemma, här får man vara ifred..
- Louise..?
Jag tittar upp från engelskaboken.
Petra..skönt..en av de få i skolan som förstår, som vet.
- Kan jag prata med dig?
Jag ler svagt, nickar. Rafsar snabbt ihop mina saker, proppar ner dem i väskan. Reser mig från stolen och följer efter min biologi- och kemilärare till en av kemisalarna. Stänger dörren efter mig. Lutar mig mot ett bord och ser henne i ögonen. Vet att det är okej, Petra går att lita på, hon förstår. Hon viker inte undan med blicken, det gör hon aldrig..
- Hur är det?
Jag rycker lätt på axlarna.
- Som vanligt..
Behöver inte säga mer.. Hon förstår så väl vad jag menar. Skönt att slippa förklara hela tiden.
Hon är tyst, jäktar mig inte att fortsätta, väntar lugnt tills jag själv avgör om jag vill säga mer eller stå tyst. Jag ser ner i golvet och funderar.
Hur mycket kan jag säga..? Allt är piss. Alla bara säger att jag måste släppa taget, att jag är en idiot som skär mig..
Jag drar ett djupt andetag och möter hennes blick igen.
- Jag orkar inte mer! Alla bara säger att jag ska släppa taget om henne, att jag borde glömt henne vid det här laget..men..
- ..det funkar ju inte så, eller hur?
- Hur vet du..?
- För några år sedan dog en vän till mig i en olycka. Det tog nästan två år innan jag kunde släppa henne, acceptera att hon var borta.
- Åh..
- Det har gått ett år sedan Lindy dog. Ni var bästa vänner. Det är naturligt att inte kunna släppa det och gå vidare.
Jag känner tårarna bränna innanför ögonlocken.
Helvete! Får inte gråta, inte här, inte nu..!
Vänder snabbt bort blicken, men hon ser..
- Vad gör du för att klara sorgen?
Vid frågan drar jag automatiskt ner tröjärmen för att dölja såren och bilder blixtrar hastigt förbi på min näthinna..
Gråter.. Skär.. Skriver..
- Jag.. Skriver. Dikter och så.
- Ingenting annat?
Jag känner tårarna tränga på och blinkar hastigt, men det hjälper inte..
– Louise..? Du skär dig inte?
Hon vet.. Hon har förstått!
Jag släpper äntligen spärrarna. Tårarna rinner okontrollerat. Hör två snabba steg och sedan känner jag Petras armar kring mig.. Tårarna rinner och jag skakar i hela kroppen.
Efter en stund har tårarna lugnat ner sig igen och jag backar ett steg. Hon tar tag i min hand och tröjärmen glider ner och avslöjar de ilsket röda såren på armen.. jag kastar en hastig blick på klockan och drar åt mig handen.
- Jag måste hem.. Vi ses imorn!
- Okej.
Jag tar min väska och småspringer ut från skolan, genom bostadsområdet, förbi Aerosol, över järnvägen.. Tankarna virvlar och hjärtat bankar hårt i bröstet. Ett par tårar rullar sakta nerför kinden, men jag bryr mig inte om att torka bort dem.
Varför är jag en sån idiot?! Jag borde inte ha avslöjat det, nu kommer hon att bli jätteorolig för mig! Tänk om jag blir skickad till barnpsyk.? Det klarar jag bara inte.
Låser upp dörren, går in, låser efter mig.
- Hallå..?
Inget svar..
Ingen hemma. Skönt. Då får jag vara ifred..
Går upp på rummet, släpper väskan vid skrivbordet, sjunker ner på sängen. Plötsligt kommer allt, som en iskall våg över mig. Jag loggar in på dikta, försöker skriva av allt jag känner.
’Glöm henne nu,
Det har gått över ett år,
Släpp henne
Hon kommer ändå inte tillbaka till dig’..
Allt det där känner jag ju så väl igen,
Det jag får höra nästan varje dag.
Hur glömmer man sin bästa vän?
Jag glömmer dig aldrig,
Lindy,
Glömmer aldrig dig
Som länge var min bästa vän.
De förstår inte
Hur det är
Att varje dag gråta,
Varje dag känna sig tom,
Varje dag kämpa med smärtan
Och sorgen
Att du är borta
Och aldrig kan komma tillbaka.
Hur det är att bara vilja dö,
Att hela tiden känna
Att ingenting är värd något längre..
Varför kan de inte förstå?
Det gör så ont!
De menar väl inget illa
Egentligen,
Men det känns ändå
Som om de hånar dig
När de säger sådär.
Kniven lockar,
Blodet rinner
Från såret på armen
Bland de tidigare såren.
Det gör ont,
Men är ändå ingenting
Emot smärtan
Att ha förlorat dig…
Det hjälper inte, sorgen & saknaden blir snarare värre.. Jag loggar snabbt ut, slår av datorn, slänger mig på sängen med ansiktet i kudden. Kniven på sängbordet lockar, tankarna virvlar i huvudet & själen, en inre strid..
Ingenting är värt något längre. Vad har jag kvar att kämpa för? Måste bli av med smärtan i själen.. Bättre att ha ont i armen än i själen, kanske en gång..? Det kan ju inte vara så farligt, bara en gång till.. Nej! Får inte! Men bara en gång, det skadar ju inte, bara en enda gång till.. Nej! Farligt, får inte skära, får inte skada mig själv mer! Jag har lovat.. Måste stanna här..
Paniken väller upp i mig..
Åh, låt mig skära, låt mig få en annan smärta att koncentrera mig på.. Det gör för ont! Jag klarar det inte! Jag kan inte! Lindy..hjälp mig! Snälla.. Jag klarar inte av det här! Jag.. Jag orkar inte längre! Jag har ingenting kvar, ingenting att leva för, jag kanske inte är värd ett bra liv!? Hjälp.. Får inte skära, men jag måste, jag klarar inte det här annars!
Sätter mig upp, rädd, skadande. Tvingar mig att gå bort och slå på datorn igen. Loggar in på Dikta, klickar på länken under Vänner, kanske finns hjälpen inne.. Nej, hon är offline. Jag känner tårarna komma, kan inte hålla emot..
Nej..snälla.. Hjälp, jag klarar inte det här!
Rädslan tar stryptag på mig, allting flimrar..
Har inget val, måste bli av med smärtan.. Jag klarar inte av det här annars..
Sliter till mig kniven från sängbordet, viker ut bladet och sänker det, djupt ner i armen. Smärtan sliter i armen, blodet börjar omedelbart rinna. Det är omöjligt att koncentrera sig på annat än smärtan i armen..
Äntligen!
Jag sjunker ihop i en hög på sängen, utmattad av smärtan och alla tårar…
Vaknar med ett ryck och ser mig skrämt omkring innan jag minns.
Kniven, just det.. Somnade på sängen..
Klockan visar att det är mitt i natten..
Borde nog försöka somna om..
Försöker lägga mig i en bekvämare ställning, det stramar till i såret i armvecket. Kvider till, kastar en blick på armen, ser de blodiga såren efter kniven. Känner ångesten komma krypande..
Nej.. Fick ju inte skära.. F-n också! Jag är så jäkla svag!
Gråten i halsen pressar på, och jag låter den komma. Snyftande och skakande kryper jag ihop på sängen…
Enormt tack till Marie - min ängel, Petra - min biologi och kemi-lärare, Ingela - mi f.d. bild och sv/so-lärare, Sofia - min mentor & Lotta - kurator. älskar er<33
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | positiv - 10 nov 06 - 02:14- Betyg:  | Ohaw :'(
Stackare, jag kan inte ens föreställa mej hur det känns.. | | hanna91 - 15 aug 06 - 21:35 | vet inte hur det känns att förlora någon, men vill du prata
så är det bara att säga till... | | Johanna91 - 15 aug 06 - 19:17- Betyg: | | Jag vet hur det känns, verkligen. Jag förlora min allra bästa vän nu i januari. Hon tog självmord. Jag vet precis hur det är. Det är exakt lika dant. Precis, jag gråter när jag läser. Verkligen känner hur det smärtar i bröstet. Jag vet hur du känner dig. Om du vill prata, jag skulle vilja det. Tro inte att du är svag, för du är stark, väldigt stark! Kram | | Poet_91 - 15 aug 06 - 19:12- Betyg: | gumman jag vet hur svårt det är att sluta skära sej..
Men det går faktikst.. och snälla försök det löser inga
problem.. Jag kämpa oxå för att stå emot..
men tillsamans kan vi klara det..
Och nästa gång du vill nåt och jag inte är på dikta
skicka ett sms ring eller vad som helst.. jag finns här
24 timmar om dygnet för dej..
Älskar dej och det gör ont att se att du mår så här..
vill hjälpa dej.. för jag är rädd för att förlora dej..
Jag gör vad fan som helst för att få dej att må bra<3<3 | | stinamelin - 15 aug 06 - 17:26- Betyg: | | har detta hänt¨på riktigt? |
|
|
|
