Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Han förändrade mitt liv 19

- Elena jag är så glad att du kommer stanna hos oss
- jag med
Elena skulle fortfarande hjälpa till hemma hade Matilda beslutat, Isa och hennes pojkvän Mark skulle kolla på en lägenhet i Sollentuna. Om ni undrar så hörde han aldrig av sig igen, han kommer nog aldrig att göra det heller jag tänker på honom ofta, på tiden i Hässelby. Men ändå är jag inte förvånad över att han skiter i mig, det är ju sån han är.

På slutet av sommaren den 17 augusti födde jag en pojke. Det var det jobbigaste jag någonsin varit med om, Matilda fanns där hela tiden och hjälpte mig igenom det. Jag visste att mitt barn inte kunde få en bättre mormor, för hon var så annorlunda nu jag skulle nästan kunna säga att hon var en perfekt mamma.
Min son, orden var så overkliga att tänka ännu mer att säga. Han var alldeles underbar, en himmelsk liten varelse. Matilda grät och höll honom i sin famn, jag var så trött och lycklig att jag somnade bara några minuter efter att jag sett min son. Han vägde 3281 kg och var 53 cm lång, håret var svart och nästan lockigt, hans ögon var blåa och dem glimtade som diamanter, precis som en annans. Elena blev min barnflicka, Matilda var fantastisk hon hjälpte mig hela tiden. I september återvände jag till skolan, nu kände alla till att jag blivit mamma jag tror det märktes också man mognar så mycket.
– Ska du med ut i kväll?
- Nej jag måste hem.
– Jaha sa Fredrika besviket
- kanske en annan dag sa jag. Men nu visste jag att det var slut på allt festande, nu hade jag en son som betydde mer än livet för mig.
Max fick se honom efter en månad.
- Han är helt fantastisk
- Jag vet
- Åh jag är så lycklig
- Jag med
- Tror du inte att det kan funka mellan oss nu?
- Jag vet inte
- Nej det är klart, får jag hålla honom?
Jag nickade, jag såg Max kärlek till barnet och jag kunde inte krossa honom med sanningen.
– vad ska han heta?
– har inte bestämt mig en
- kanske Bosse, det heter min pappa.
Aldrig i hela mitt liv att jag tänkte döpa mitt barn till något namn som låter som 89 årig gubbe.
– Nja han ska heta Simon. Plötsligt var allting så klart, Simon skulle han heta.
- Simon?
– Japp
- okej
- Ja, men nu ska han sova du kan komma tillbaka någon annan dag
- Ja, jag får väl göra det hejdå. Han försökte pussa mig men jag sköt undan honom
- det har förändrar ingenting kom ihåg det sa jag.

- Elena?
- Ja?
– Du berättade aldrig klart om den där killen kommer du ihåg?
- Jo jag minns.
– du lovade
- sätt dig ner.
jag satte mig ner, med Simon i famnen.
- jag var bara 10 år gammal när vi flyttade till Rinkeby, tidigare bodde jag i Norrland så det var en stor skillnad för mig. Jag var nog precis som du, hade toppbetyg älskade skolan och hade lätt att få killar. På min fjortonårsdag hade jag fest, då kom det en kille dit han hette Seb och kom från Iran. Trots att jag inte kände honom tog jag med honom upp på mitt rum, och vi hade sex. Jag träffade honom mycket under ett år och jag gav upp allting för honom, trodde han var den enda och att vi alltid skulle vara tillsammans.
- vad hände sen?
– jag struntade i skolan helt, trodde han skulle försörja mig när vi blev stora för det sa han alltid. När jag precis skulle fylla 15 fick jag reda på att jag var gravid, och precis som för dig gick det för långt och jag blev tvungen att föda barnet. Jag berättade för Seb och han lovade att han skulle hjälpa mig, men det gjorde han inte. Mina föräldrar kastade ut mig, Jag födde barnet och han lämnade mig för någon annan. Jag var helt ensam, men det var då jag träffade Karin och hon räddade mitt liv, hon tog hand om mig och barnet och lät mig bo här.
- Är det sant?
– Ja, men sen kom han tillbaka, bönade och bad om att jag skulle ta honom tillbaka. Och jag gjorde det, jag trodde på honom. Det gick ett år och jag var gravid igen, samma sak hände men den här gången beslöt jag mig för att behålla barnet för att jag ville det. Men den enda som fanns där var Karin, Seb flydde sin väg jag hörde aldrig ifrån honom igen. Så när jag var 17 år var jag tvåbarns mamma och det var inte lätt. Karin hjälpte mig så mycket hon kunde, men hon jobbade mycket och jag orkade inte.
- vad hände med barnen, Elena?
– jag adopterade bort dem till några av Karins bekanta. Det var första gången jag såg Elena gråta.
- Träffar du dem fortfarande?
- Nej, dem nya föräldrarna vill inte att jag skulle ha någon kontakt med dem.
- du skojar?
– nej
- vad hette dem?
- Kimberly och Anton
- vart bor dem?
- jag vet inte, någonstans i Göteborg tror jag
- oj
- jag borde berättat det här tidigare.
- ångrar du att du släppte dem?
– varenda dag, varenda timme, varenda minut, varenda sekund.
– hur gamla är dem?
– Kimberly fyller 15 och Anton 14
Trots att Matilda inte alltid varit den bästa mamman, hade hon aldrig lämnat oss i alla fall. Förutom Erik..
Elena och jag pratade aldrig mer om det här, det var något som stannade mellan oss två.

Simon hade redan hunnit bli ett år gammal, han var så vacker. Med hans svarta lockar, den bruna huden och dem blåa ögonen
- Han är inte min va? Max såg på mig
- Nej
- Varför sa du inget?
- jag ville inte göra dig ledsen
- vem är pappan?
– En från Hässelby bara.
– Har ni kontakt?
- Nej
- vet han om barnet?
– Nej
- ska du berätta?
- Nej
- varför?
– det går inte bara
- vad hette han?
- Walle. Han hette Walid Elmasry
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
11
14 aug 06 - 06:00
(Har blivit läst 189 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord