Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Han förändrade mitt liv 17

Jag borde inte ha kommit hit, Walle hade inte svarat och varför skulle han vara hemma?
Ringklockan var sönder, så jag knackade försiktigt på den hårda dörren. Efter några minuter hörde jag Walles röst. Åh han var hemma i alla fall mitt hjärta slog i 180, men då hörde jag det.
– Walle, ring mig sen. Det var Jessica, det måste det ha varit. Jag sprang ner för trapporna, sprang och sprang tills blodet rann ur munnen.
– Hur i helvete kunde han? Skrek jag.
Jag satt där i en lekpark och gungade, vad hade egentligen förändras sen man var liten? Vi alla var fortfarande lika omogna och oseriösa.
Då ringde det, och jag behövde inte ens kolla jag visste vem det var.
– Hallå?
– Mm
- Är du här?
– Mm
- Vad är det?
– Inget, jag har redan vart hos dig. Något du kanske skulle ta och berätta?
– Säg inte att du såg Jessica?
– Jo
- kan vi träffas, så får jag förklara?
– jag vet inte
- men vafan
- okej
- vart är du?
– på en gunga
- en gunga? Han skrattade, och allt det onda försvann ur mig jag älskade honom.
- ja
- haha, kan du inte komma till mig igen?
– okej då
- bra jag lovar att vi kan ha roligare än att gunga
- fuck you
sen la jag på

Han såg precis ut som förut, lite brunare bara och han hade en ny tröja.
– hej, han kramade mig och då kände jag hur jag inte orkade mer utan jag bara stod där och kramade tillbaka som jag längtat efter det här.
– vi går in på mitt rum.
– Hej. Hans alltid lika glada mamma hälsade och gav mig en kram.
– hej sa jag blygt.
- kom nu. Han drog in mig på hans rum, det var sig likt. Vi satt oss ner på den obäddade sängen.
– varför var hon här?
– vi är kompisar.
– kompisar?
– Mm
- jaha?
– ja som du och Simon.
– Vad har hänt med honom, jag träffade honom och han var skit konstig.
– jag vet, när du flytta slutade han va med oss och nu snackar vi inte ens längre.
- varför?
- jag vet inte han sa att han hatade mig.
- men ge dig, varför skulle han hata dig?
– för att jag hade dig..
- va?
– men lägg av, säg inte att du inte har märkt det. Han nästan hånlog.
– vaddå?
– Simon är kär i dig
- Va? Jag skrek och hoppade upp för sängen.
– Ja
– säg att du skämtar
- nej men skitsamma. Jag har saknat dig kom.
jag satte mig ner på sängen igen. Han strök mig över håret och la sig ner, jag la mig bredvid och lutade huvudet mot hans bröst.
– jag har saknat dig också. Han lutade sig över mig och kysste mig, och jag kysste tillbaka. Sen bara hände det, han var inne i mig vi var så ivriga att vi inte ens tänkte på att använda kondom.
Jag stannade den natten hos honom, jag sov tätt intill honom och kände hur kärleken spred sig i min kropp.
– Jag älskar dig. Jag hade aldrig använt dem orden till en kille tidigare, nu bara kom dem.
Han log mot mig men svarade inte, sen somnade vi.
Nästa dag, skyndade jag på mig kläderna livrädd över att Ali eller någon skulle komma in och se oss.
– Vart är Ali?
– haha du kan ta det lugnt, han är hos sin pappa. Kom och lägg igen. han tog tag i mina armar, och fast jag egentligen inte ville göra något annat än att älska igen så sa jag emot.
– nej jag måste hem.
– du kan bo här.
– nej skrattade jag
- jaha sa han sårat.
- men det fattar väl du med att jag inte kan.
- mm jag fattar att jag inte betyder något
- sluta, vi kan ju träffas igen?
– visst
- nehe?
– som om det kommer bli så, du kommer hitta någon ny.
– ska du säga
- ja det ska jag
- men sluta nu, jag måste gå nu
- hejdå
- ska du inte ens följa mig ut?
– nej det ska jag inte. Han la sig ner och vände huvudet mot väggen.
– fyfan för dig
han svarade inte ens, jag slängde igen hans dörr och rusade ut från lägenheten. Som tur var, sov hans mamma.
På tunnelbanan forsade tårarna, jag kunde inte kontrollera dem, folk kollade på mig. några tjejer i min ålder tittade på mig, skrattade och viskade. Innan jag gick av skrek jag.
- bara för att ni är så jävla fula och aldrig kommer få en kille!
Dem kollade chockat på mig genom tunnelbanans fönster när jag stod där på Sollentunas station.
Det var över nu, jag tänkte aldrig åka tillbaka igen.

Jag började gå ut på kvällarna med Fredrika och två andra tjejer som vi börjat umgås med.
En kväll träffade jag någon, han hette Max och en vecka senare var vi ett par. Han var lång, med ljust kort hår, ögonen var gröna men dem saknade någonting. Jag kunde inte älska honom, men det sa jag aldrig för jag visste att han gjorde allt för mig.
– Vill du göra det? Vi satt på sängen i mitt rum hos Karin, vi hade inte flyttat ännu. Matilda hade inte nämnt sitt nya jobb något mer sen den där dagen och jag började hoppas på att vi aldrig skulle flytta. Max och jag hade varit tillsammans i en månad och varenda gång vi träffades tjatade han. Förr hade jag inte haft något emot det, men nu var det något inuti mig som sa stopp, jag ville inte.
– Nej jag tror inte det.
– Har du aldrig gjort det? Han tog mig i handen.
– Nej ljög jag.
– det är inge farligt, jag har gjort det en gång tidigare.
– Okej
- Ja, vi kan ju försöka och så kan vi ju sluta om du vill. Han var så snäll, ville aldrig något ont ändå kunde jag inte stå ut med honom, jag hatade hans kyssar och jag hatade när han pratade till mig så här.
– inte idag.
– okej muttrade han besviket.
– jag gillar dig
- jag älskar dig. Nej nu sa han det, jag blev mållös.
– Tack. Var det enda jag fick fram.
– jag ska nog gå nu.
– Ja det ska du nog.
– Hejdå. Han kysste mig och jag besvarade inte ens kyssen. Hur snygg han än var så kände jag ingenting.

– Skulle inte han stanna på middag? Elena hade dukat fram fem tallrikar.
- Nej inte idag
- Är något fel?
- Jag vet inte
- Han vill göra det va?
– Mm
- Men du vad vill du då?
– Jag vill inte
- Tänk på att han är äldre än dig, och han kanske känner att han måste göra det förstår du?
– han är bara 3 år äldre
- det kan vara mycket
- ja, jag vet
- du är bara 16, och även om det låter mycket så måste man inte göra det.
- nej
- föresten jag vill inte verka dum nu eller så men har du inte gått upp lite i vikt?
fuck off, som om jag inte tänkt på det, jag fick knappt igen byxorna längre.
– Mm
- Ja alltså det är fint
- Jätte, jag ska börja träna
- Okej, det kanske är bra och bli stark och så.
- jag vet att jag är fet.
– det sa jag inte
- jag vet att du känner till att jag har haft ätstörningar, men du kan va lugn jag tänker inte banta ner mig igen
- bra för du är jättesnygg
-otroligt
- Sluta Eveline, jag menar det.
– Nu ska ni få höra. Matilda kom in i köket, det strålade om henne.
- vaddå?
- jo gumman min bok kommer ut om en månad.
– är det sant? Jag kramade om Matilda.
- ja det är det.
– grattis.
– tack Elena, föresten kommer Isa hit idag
- Isa? Du skojar. Mitt hjärta skuttade, åh vad jag saknade Isa.
– Nej det gör jag inte, jag ringde henne idag och berättade nyheterna och hon ville komma hit och fira
- Vem är Isa? Elena såg förvirrad ut.
– Min dotter.
– Jasså. Stackars Elena det var mycket hon inte kände till. Då sa Matilda något jag inte hört henne säga på år.
– Jag har en son med, Evelines tvillingbror Erik. Nu såg Elena ut som ett frågetecken.
– Okej, det blir lasagne idag.
– Perfekt jag ska upp och ringa några samtal, var är Karin?
– jag vet inte hon skulle ha kommit hem från golfen för en timme sen. Elena lät orolig
– Eveline du kan väl ringa henne? Matilda såg också orolig ut
– Okej jag gick ut i hallen och knappade in Karins mobilnummer, det gick många signaler till sist kom telefonsvararen hej du har kommit till Karin, jag kan tyvärr… Jag la på och gick ut i köket igen
- ingen svara
- konstigt hon är mycket noga med tiderna
då ringde telefonen
- jag tar det sa Matilda och gick ut i hallen. Efter en kvart kom hon tillbaka. Jag såg på ansiktet att något inte var bra
- Karin är död viskade hon.
– Va? Elena skrek och tappade en kastrull i golvet
- dom hade hittat henne på kyrkogården, vid Bengts grav. Enligt läkarna slutade hennes hjärta bara att slå, en naturlig död.
Vi satte oss ner vid köksbordet, alla lika chockade. Då hördes en välbekant röst
- Hallå, Hallå är det någon hemma?
Isa kom in i köket.
– Vad är det med er? Är ni inte glada över att se mig.
– Karin är död sa jag.
– Va?
- Mm. Sen förklarade vi allt för Isa, vi satt alla vid köksbordet helt tyst. Efter ett tag öppnade Matilda munnen.
– Vad händer med huset?
– jag vet inte svarade Elena.
Lasagnen åt vi under en lång tystnad som ingen vågade bryta, det smakade ljuvligt och jag önskade att Karin hade fått smaka den.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
11
14 aug 06 - 05:59
(Har blivit läst 206 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord