Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Han förändrade mitt liv 15

Karin hade åldrats enormt mycket, sen sist jag såg henne. Det annars så solkblekta hår, var vitt och hennes hy var åldrad överallt fanns rynkor. Jag skämdes över att jag knappt kunde titta på henne, tänk att en dag skulle jag se ut som henne. Inte för att jag inte beundrade Karin för allt hon gått igenom. Dagen innan hennes bröllop var hon i åttonde månaden, hon skulle åka med Bengt hennes blivande man till Affären och köpa en barnvagn, men någon barnvagn blev det inte. För Bengt han inte bromsa när en lastbil svängde in mitt framför dem på motorvägen, Bengt dog och Karin fick missfall. Många trodde Karin skulle ta självmord, men redan ett år efter Bengts och barnets död startade hon ett eget klädmärke, som snabbt gav storvinst. Men det stämmer att pengar inte gör en lyckligare, för hur många miljoner hon än hade så skulle aldrig Bengt eller barnet komma tillbaka.
Det är därför jag försöker uppskatta livet så mycket som jag kan, för det finns alltid någon som har det värre.
– nej men Matilda raring hur är det? Karin gav Matilda en lätt kram sen tittade hon mig rakt i ögonen, jag vet inte om hon märkte hur jag försökte vända bort blicken, jag kunde inte hjälpa det men jag klarar inte av att se gamla personer.
– Eveline, vackrare än någonsin. Som tur var gav hon mig ingen kram utan blinkade bara snabbt med vänsteröga sen hjälpte hon oss in med väskorna.
– Vad trevligt med lite sällskap, jag har bara väntat på att du ska komma tillbaka Matilda. Karin log sitt största leende, tänderna hade gulnat och ena framtanden var borta.
– Vi stannar bara tillfälligt, tills jag har fått ett jobb och har råd med en lägenhet.
– Matilda, älskling pengar har jag gått om, och huset mitt är inte litet. Ni får stanna precis så länge ni vill.
– tack men jag hittar nog något snart.
Matilda hade att få hjälp, hon skulle hellre låta oss bo i en trappuppgång än att stanna längre än nödvändigt i Karins jättevilla.
– Kan jag hjälpa till med något? En kort utländsk kvinna kom ut i hallen.
– Det här är Elena, min högra hand kan man säga skrattade Karin, utan henne skulle jag inte klara mig.
Elena rodnade, hon var väldigt vacker hennes långa raka mörka hår föll längst axlarna hennes hy var mörk och hennes leende var bländande vitt hon såg mycket ung ut.
– Elena du kan väl följa med mig in i köket så kan vi börja med maten. Ni kan ju gå upp, ja Matilda du hittar väl?
– Visst svarade Matilda snabbt sen tog vi väskorna och gick upp för den gigantiska trappan.
– Högra hand, vad fan ska det va nödvändigt för vem som helst kan ju se att hon får mer betalt än nödvändigt fnyste Matilda.
Övervåning var det vackraste jag någonsin sätt, det var en lång smal korridor fylld av vackra målningar.
– Kan vi inte stanna här?
Hon låtsades inte höra mig
- Går det bra att du tar det här rummet, så tar jag det längst bort i korridoren. Toaletten är precis bredvid här.
Matilda fortsatte att gå igenom korridoren och jag öppnade dörren till mitt nya sovrum.
Jag fick nog världens största chock i det ögonblicket. Rummet var inte bara det största jag någonsin sätt utan också det vackraste. Väggarna var prydda med rosa tyg, längst bort i rummet fanns fem stora fönster och i hörnet stod en stor säng med lavendelfärgat överkast.
– Här vill jag stanna sa jag tyst för mig själv.
Jag började hänga in mina kläder i den stora glasgarderoben, aldrig någonsin förr hade jag bott så här flott.
Det knackade på dörren
- Kom in viskade jag
- Vad bra att du redan börjat packat upp, känn dig som hemma. Det var Karin, med ens fick jag dåligt sambete för att jag inte kunnat kolla på henne för at jag tyckte hon var så ful. Men Karin hade något som kallades styrka, och det lyste om hela henne det här måste vara riktigt skönhet.
- Tack det är underbart
- Ja det är det, jag önskar ni kunde stanna här du anar inte hur ensamt det har varit alla dem här åren utan Bengt
jag visste inte vad jag skulle svara.
– Jag beklagar mumlade jag till svar.
– Jag vet vännen, men det var ödet och jag har ju lyckats ändå eller hur. Hon log.

Nästa dag var jag så lycklig att vakna i en riktig säng att jag glömde bort att det var skola idag. Jag kastade mig ur sängen och tog på mig ett barn slitna jeans, och en randig tröja. Kladdade på lite maskara och ögonskugga ingen tid för någon riktig make-up.
Nere i hallen stötte jag på Karin.
– God morgon Eveline!
– God morgon, var är Matilda?
– Hon sover, Elena kör dig till skolan
- Okej
- Gå in i köket så fixar hon lite frukost till dig, jag ska ut och renska lite i rabatterna nu men vi ses lite senare då
- Ja det gör vi
Karin började gå mot altandörren
- och du?
hon vände sig om och log
- ja?
– tack för att vi får bo här
hon blinkade till och försvann ut genom dörren.

I köket satt Elena och läste tidningen. Hon for genast upp när jag kom och log mot mig med sitt fina leende.
– God morgon, Evelina hette du va?
– Nej Eveline
- Jaha förlåt jag är så dålig med namn och så.
– det är lugnt, finns det någon frukost?
– oj förlåt, jag fixar det
- nej men det e lugnt jag kan hjälpa dig
- jaha om du insisterar så skrattade Elena
Det var en underbar frukost, jag hann knappt oroa mig för skoldagen förens vi satt i bilen.
– Vad är det, är du nervös?
– Ja eller alltså jag har ju inte liksom prata med någon på jätte länge här och så
- Ta det lugnt det kommer gå bra
- jag hoppas det åh jag är inte så bra i plugget direkt
- är du inte?
– nej eller jag va det innan vi flyttade till Hässelby
- aha, sen sket du i allting eller för en killes skull kanske?
- hur vet du?
– jag har varit med om samma sak gumman
- har du?
– självklart, mamma och jag flyttade hit när jag var 10 år, då flyttade vi till Rinkeby. Där träffa jag värsta killen, han var skitcool tycket jag på den tiden och jag gav upp allt för honom.
– vad hände sen?
– vi är framme nu, vi får snacka mer om det sen hoppas du får en bra dag
– öh hejdå
Elena gav mig en snabb kram sen åkte hon iväg. Det var märkligt jag hade träffat henne i knappt två dagar och det kändes redan som om det var någonting starkt mellan oss.
– Eveline? Det är inte sant.
En smal ljushårig, med ett ljust osminkat ansikte sprang rakt emot mig och kastade sig på mig.
– Shit vad länge sen det var
- Va?
Tjejen släppte mig och kollade mig i ögonen, nu såg jag att dem var våta.
– Det är jag, Fredrika! Har du glömt mig? Tårarna rann ner för hennes kinder
- Herregud Fredrik. Nu mindes jag, den runda brunhåriga tjejen som alltid varit min närmsta kompis här men som jag tappade kontakten med, som med alla andra.
– Jag har saknat dig Eveline.
– Jag har saknat dig med, du ser så jag vet inte?
– Annorlunda?
– Ja
- Jag vet sa hon och log.
Jag hann inte ens svara förens Fredrika babblade på, om alla möjliga. Vissa namn kände jag igen, men dem flesta var helt okända. Kunde det verkligen va så att jag glömt allting trots att det knappt gått tre år?
– Jonas är kvar. Fredrika blinkade mot mig
- Jonas? Ett svagt minne vaknade upp i mig, ett minne jag så länge förträngt.
– Har du glömt honom redan? Vad är det med dig?
– nej jag har inte glömt.
– han tog ju för fan din oskuld, och gissa om han fortfarande skryter om det
- gör han?
– självklart, han ska ju gå om nian nu så ni lär ju ses. Hon skrattade, själv blev jag alldeles kall inom mig. jag mindes Jonas händer på min kropp, när han kom in i mig och hur jag försökte knuffa undan honom och protestera men han lyssnade inte. Sen efteråt hade alla trott att vi var tillsammans, och jag spelade med ville inte berätta om hur det egentligen varit. När jag läste i tidningar senare förstod jag att det var en våldtäckt, men nu var det för sent.
Jag hade alltid tänk att det var Walle som tog min oskuld, för med honom var det på riktigt och då ville jag.

Jag gick in i klassrummet, och kände blickarna med jag var van. Några viskade och skrattade, tur att jag inte var en sån som brukade bli röd.
– Som alla ser har vi fått en gammal bekant tillbaka i klassen
Marie log mot mig
- Jag är så glad att du är tillbaka, du var ju faktiskt bäst i klassen skrattade hon. Så nu får ni konkurrens förstår ni!
Jag svarade inte, hur skull jag kunna förklara att jag sänkt mig i alla ämnen och haft special hjälp i nästan ett år.
Lektionen gick snabbare än vad jag väntat mig, Fredrika tog mig i handen och gick med mig bort mot skåpen.
– Jag kan inte fatta att du är tillbaka
- Inte jag heller
- Fan vad kul vi ska ha.
– Mm
- Föresten vart flyttade du?
– Hässelby
- Oj shit, värsta stället ju!
- Mm
- Var det mycket kriminella eller?
– Kanske
- Träffa du många killar eller?
– Nej
- Lägg av, du är Eveline killmagneten
- Okej jag träffade väl en
- jaha?
– ja
- Mer?
– vaddå mer?
– ja, är det seriöst?
– det är inte det längre
- jaha fan vad tråkigt men det finns ju massa här också, Jonas tillexempel.
Jag hade ingen lust att förklara att Walle inte bara var någon man ersatte, hon skulle ändå aldrig fatta.
– Det är lunch, och vi äter samtidigt som niorna har vi tur kanske vi får se Jonas.
- Mm. Svarade jag ihop om att inte ens se Jonas en enda gång dem närmaste åren, men mitt hopp svek mig.
– Det var inte igår. Han flinade och försökte ge mig en kram men jag knuffade undan honom.
– Är du inte glad att se mig? Kom igen jag var ju din förste.
– Hållkäften skrek jag. Fredrika kollade förvånat på mig.
– Vad sa du? Han tog tag i min arm och klöste sina naglar in i min hud.
– jag sa hållkäften.
- det vågade du inte säga sist lilla gumman har visst blivit stor.
- släpp mig. Han släppte taget och jag började gå mot utgången, tätt följd av Fredrika.
Jonas flinade bara och gick vidare in i matsalen till min stora förvåning följde han inte efter mig.
- varför sa du så där för?
- jag gillar inte honom, och jag säger vad jag vill
- fan vad du har förändrats, förut kröp du för honom och smörade.
- förut kanske, men jag är annorlunda nu.
– det är den där killen va?
– Mm
- Vem är han?
– Ingen speciell
- tillräckligt speciell för att få dig att nobba Jonas
- ge dig
- jaja inte jag som skämmer ut mig
- skämmer ut mig?
– ja
- vad fan är det du säger? Att jag skämmer ut mig för att jag inte vill knulla upp en idiot igen.
Knulla honom själv istället då, om du är så jävla sugen.
Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken, jag orkade inte vara kvar här.
– du förlåt Eve. Fredrika sprang efter mig och jag stannade upp.
– förlåt själv jag är bara så trött på killar okej?
– ja jo jag förstår men det är inte jag. Det var något sorgligt i Fredrikas blick.
– vaddå?
– jag har inte ens rört en kille.
– klart du har
- nej, jag har inte det
jag såg på Fredrika att hon inte skämtade
- men du kommer att göra det
- lätt för dig att säga som förlorade oskulden i sexan
- fattar du hur smutsig jag kände mig efter det eller?
– hellre smutsig än ren muttrande Fredrika
- skitsamma, ska vi gå och ta en kaffe på stan?
– är du galen, jag dricker inte kaffe och svenskan börjar om 10 minuter
- och? Bara idag och det finns faktiskt varm choklad
- jag vet inte Eve…
- nehe då går jag själv då.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
11
14 aug 06 - 05:58
(Har blivit läst 197 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord