Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Han förändrade mitt liv 14

Mats hade sagt att det inte var någon idé för mig att jobba dem här två veckorna innan skolavslutningen, eftersom att jag ändå skulle få gå om.
– det är bara att satsa nästa termin istället! Ta lov nu och vila upp dig det kan du behöva!
– men ska jag inte plugga över lovet då?
– nej det finns inte så mycket att göra Eveline
- åh jag hatar mitt liv
- är det något du vill prata om så finns jag här
-tack
- du behöver inte bara se mig som en lärare, jag kan faktiskt vara en vän med
jag skrattade. Mats var den enda läraren jag någonsin kunnat lita på.
– det är så mycket vet inte vart jag ska börja
- till en början, kan du börja med att börja. Han log
- jo det är sant
- sätt dig ner
- har du tid då?
– ja dom närmaste 4 timmarna, ska jag undervisa dig så ja jag har tid.
Jag satt mig i en av dem stora kuddarna på golvet, Mats slog sig ner på en bredvid mig.
Utan att jag tänkte på det så började berätta allting om mitt livs historia från den första tanden till Eriks flytt. Det enda jag inte nämnde var Walid El Masry, det var nog inte det största problemet ändå.
Mats lyssnade hela tiden, ibland avbröt han och nickade eller sa något men han lät mig prata.
Efter lite mer än två timmar var jag klar, nästan hela mitt liv hade jag berättat för Mats.
– har du pratat med någon om det här?
– ingen. Det var ju faktiskt sant, ingen kände till någonting.
– varför?
– jag kan inte lita på folk.
– det har du all rätt att inte göra också.
– hur ofta slår hon dig? Han sa allting så naturligt, jag vet inte vad jag hade väntat mig kanske hade jag trott att han skulle börja skälla på mig och få allting till mitt fel.
– olika det beror på, senaste tiden har det inte varit mycket
- okej, hon har alltså upplevt samma sak. Fosterfamilj?
– ja, hur vet du?
– jag har varit med om samma sak Eveline. Min pappa slog mig också, men när jag var 15 år flyttade dom mig till en fosterfamilj, och det var det bästa som någonsin kunnat hända mig.
– vad hände med din pappa?
– han fick hjälp av socialen och efter tre år så var han som vilken farsa som helst. Jag vet att det är svårt men du och din syster måste kontakta någon, det hjälper så mycket mer än vad man tror.
– ja men..
- när jag var i din ålder tyckte jag också att Socialen var skit, och tänkte vad fan kan dom göra åt mina problem. Dem kan faktiskt hjälpa en hel del, mycket hänger på sig själv men dem kan bidra med mycket. Du behöver inte fatta något beslut nu, men jag tycker faktiskt du ska söka hjälp!
Han gav mig en vänskaplig ”jag bryr mig” kram.
Det var ett märkligt samtal vi hade haft Mats och jag, men jag kände mig friare än någonsin efter det. Som om jag äntligen släppt ut allting, jag bar inte längre på det ensam.

Vem det var som föreslog terapin för Matilda vet jag inte, men någonting sa mig att Mats inte var helt oskyldig. Och hur någon kan ha fått Matilda att hänga med på det var ett mysterium, i början var jag arg, jag ville inte slösa hela min fritid på något så löjligt som terapi men efter ett tag märkte jag hur mycket det hjälpte, Matildas och min relation ljusnade bara efter några besök. Och äntligen började jag känna igen henne som den mamman hon en gång var. Även om saker och ting var förändrade, och även om hon gett mig sår för livet så skulle dem läka, och jag var beredd att ge henne en ny chans.

– Eveline. Jag var på väg hem när jag kände att någon sprang ikapp mig, till min stora förvåning var det Annabell.
– Bell!
– kan vi prata?
– nu?
– ja, här och nu.
Jag hann inte ens svara.
- jag har saknat dig Eveline
- jag har saknat dig med
- du vet inte hur ledsen jag är över allting som har hänt, det har liksom snart gått ett halvår sen allting. Och det var inte bara ditt fel, jag borde ha insett att kärleken är blind.
– men jag borde ha sagt något.
– ja kanske, men gjort är gjort. Jag vill bara att vi ska vara vänner
- jag med
- bästa vänner?
– åh Bell. Vi kramades ett långt tag, sen tittade Annabell allvarligt på mig.
– jag har träffat någon
- va?
– åh jag är så lycklig Eve, det enda som saknas nu är du. Hon gav mitt ett stort leende och aga svarade med ett tillbaka.
– berätta jag vill höra allting!
– han heter Johan och han är helt underbar. Annabell babblade på, jag måste erkänna att jag inte lyssnade mycket det räckte med att bara stå där bredvid sin bästa vän.
– jag var nog aldrig kär i Walle ändå avslutade hon
- men det var jag
- jag vet det och jag tycker du ska satsa om du inte redan gjort det?
- nej det är för sent
- är det verkligen det?
- ja
- är du säker?
– ja så säker man kan bli eller?
– du kan aldrig vara helt säker, om du fortfarande tvivlar.
Annabell hade flyttat till Malmö, en evighet här ifrån men hon lovade att komma och hälsa på. Och vi bestämde att jag skulle komma ner till henne någon gång och träffa Johan. Men så blev det aldrig.


Jag försökte att leva mitt liv igen, jag gjorde verkligen allting för att orka morgondagen. När sommaren kom förträngde jag mina tankar på Walle så gott det gick. Jag skrev mycket den sommaren, när solljuset lös in på mig i mitt ensamma rum visste jag att samma strålar lös på Walle och på så sätt var jag aldrig ensam egentligen.
Den kärleken jag och Walle hade haft var något som jag aldrig lyckades komma över, när den varma luften började ta slut och dem kalla vindarna blåste in genom mitt fönster, det var då vi flyttade. När jag stod utanför porten och såg bort mot bänkarna där jag sett honom för första gången var det som om tiden stannade, jag slöt mina ögon såg jag honom, jag såg ögonen, jag såg leendet men han såg inte mig. när jag öppnade ögonen var det tomt, någonting hände inuti mig, för ett kort ögonblick kände jag ingenting, det var som om jag var död.
Den sista flyttkartongen bars in i bakluckan, Matilda slängde igen luckan med en dunst sen tog mig i handen.
– det kommer att bli bra nu, det kommer att bli bra nu mumlade hon, sen släppte hon handen lika snabbt som hon tagit den och gick in i bilen. Jag tittade mig omkring, någonting inom mig sa att det här kanske var den sista gången jag skulle få se Hässelby. Ni kanske undrar vad som hände med Isa men hon hade bestämt sig, hon sa till mig att för första gången i sitt liv kände hon sig levande och älskad. Jag förstod henne hon var lycklig och ville inte mer.
Så vi sa hejdå kvällen innan vi lämnade Hässelby, Inte ens Matilda visste vad som skulle hända med Isa.
Men jag tror att Matilda tänkte som jag ”Isa klarar sig alltid”

Vi åkte länge den dagen, jag hade ingen aning om vart vi var på väg men det spelade ingen roll längre.
Jag somnade till, men när jag öppnade mina ögon och tittade ut såg jag skyltarna ”Sollentuna 1km”.
Matilda lyfte ögonen från vägen och tittade på mig.
– det är dags att börja där vi slutade.
Mer behövde hon inte säga för nu visste jag, att vi var tillbaka till mitt gamla liv.
Men mycket hade förändras, klass 6c skulle bli klass 8c.
– Vi får bo hos Karin tills vi har hittat något eget
jag nickade, vad som helst skulle bli bra, bara jag fick komma bort ifrån Walle. Karin var min mormors syster, den enda gamla släktingen som jag kände till.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
11
14 aug 06 - 05:57
(Har blivit läst 197 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord