Mitt liv på högstadiet, halva åk8 del 2 |
Det som såg ut att vara så bra i åk 7, vart fanns det nu?
Allt var bara som bortblåst, pga en liten dum grej..
Mamma hade fått veta, nu skulle hon kunna se. Hon skulle kunna märka när något var fel.
Alla skulle få veta, veta om att jag skar mig..
Vi är nu inne på del två av mitt liv i åk 8
Ja, hur skulle reaktionen bli? Jag kunde inget än bara tänka mig det värsta. Skulle hon börja skrika på mig? Skulle hon stänga in mig på rummet och sätta sig ner och prata med mig på sängkanten? Elelr skulle hon börja störtgråta och säga att hon förstår precis hur jag känner mig?
Vad svaret på det skulle bli, kunde jag inte få reda på om jag inte mötte det, face to face.
Men det skulle fortfarande dröja ungefär en timme till dess. Jag hade ju fortfrande tid kvar på min pågående lektion, som var engelska. Tur för mig, var att vi bara kollade på film, så ljuset var släkt och folk reagerade knappt när jag gick in genom dörren till salen. Jag gick bort, satte mig längst ner i det vänstra hörnet, där jag och Liza alltid sitter. Hon tittade upp på mig, såg mig i ögonen.
Det verkade som hon visste. Det behövdes knappt några ord för att förklara. Men det var som i den mänskliga omtanken hon kände sig tvingad att fråga hur det gick. Jag kunde knappt svara. Jag hade fortfarande gråten i halsen och tårarna låg och tryckte mot ögonlocken. För varje ord jag försökte tränga fram försökte jag tvinga tillbaks en tår, ibland helt i onödan efter som det bara rann ändå.
Jag tror att jag lyckades stamma fram 'Det gick väl sådär. Hon har ringt hem till mamma nu..' Och jag verkligen kände vilken medkänsla Liza hade när hon sa 'Stackars dig..' Hon menade det. Vartenda liten bokstav..
Det var bara en dryg halvtimme kvar av lektionen. Så istället för att se filmen, som jag ändå missat typ allt av, satte jag mig och började rita i anteckningsblocket istället. Meningar och ord som 'Fuck me', 'I wish death would come and take me now' eller 'Jävlar' var inte speciellt ovanliga veckorna framåt..
Men så tog lektionstimmen slut snabbare än jag hoppats. För vad skulle jag inte ge för en massa extra tid i skolan just den fredagen? Men så blev det inte, nej, jag var tvungen att gå hem. Var tvungen att möta rädslan själv, som i det fallet var min egen mamma.
Så gick jag hem, tog extra långt tid på mig såklart. Allt för att sakta ner på det hela. Normalt sett tog det mig knappt 5 min att gå till skolan, eftersom jag bor väldigt nära. Den dagen tog det mig en kvart. En kvart må vara lite, men för mig var det en evighet.. Jag gick och tänkte på vad jag skulle säga, hur jag skulle reagera. Hur jag skulle kunna hålla tillbaks tårarna och vad jag kunde använda emot henne. För vid det tillfället var hon inte min mamma, hon var en vuxen, en vuxen som skulle försöka förstå en ungdom.
Men så kom jag in på uppfarten. Trappstegen var tyngre än vanligt. Normalt sett tog jag alltid två steg i taget för att spara tid. Nu tog jag ett steg, med båda fötterna. Först upp med ena foten, sen den andra, på samma trappsteg. Tidsdödande.
Så kom jag upp på det sista och fjärde trappsteget, tog ett grepp om handtaget på dörren, och öppnade..
Fortsättning följer.. Kommentera gärna. :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Love_Max - 6 nov 06 - 02:41- Betyg:  | | gud jätte braa ((: | | jimmy_fan - 25 aug 06 - 01:14 | | vad synd men jag gillar dej så som du är | | STruTSEn_91 - 14 aug 06 - 08:27- Betyg: | | mera, skynda dig:) | | JosefinLarsson92 - 14 aug 06 - 07:30- Betyg: | | vill ha fortsättning: | | Sandra91 - 14 aug 06 - 06:17 | | Vill läsa mer (: |
|
|
|
