Mitt liv på högstadiet, halva åk8 |
Att gå i sjuan var lugnt. Man var minst, men man hade ändå saker att säga till om.
Det kom att bli ett fantastiskt år. Det hände saker då som jag aldrig kommer att glömma..
Så skulle man börja åttan. Det var inte lika pirrigt att gå till skolan längre, man kände ju redan alla och visste att de man varit med innan, skulle finnas där nu med.
Men saker skulle hända, saker som kom att förstöra och ödelägga. Jag skulle förändra allt, och få betala för det..
I åttan skulle ännu en ny elev komma att börja i vår klass, Liza. Men henne kände vi ganska bra redan, trodde vi. Vi hade ju pratat med henne o så, och jag kände ju hennelite mer än de andra eftersom jag satt med henne på franskan.
Hon hade begärt att få byta klass från sin klass, till våran klass eftersom killarna i den klassen som hon gick i, var helt jävla dumma i huvudet. De ansåg att Liza var en person att hacka på, eftersom hon var punkare och stod ut från mängden.
(Åttondeklassarna på våran skola har svårt för att stå upp för sig själva, och var ofta i små grupper där de bestämde vad de skulle tycka. Folk vågade inte stå ut från mängden och hade alltid likadana kläder och sånt på sig.)
Men nu var vi alltså sju stycken i vår grupp. Den blev större med tiden.
Liza hade inte alls samma problem som Rebecca, flickan från Gotland, att komma in i vår grupp. Nej, hon var den personen som behövde ett öppet mottagande. Hon var i 'desperat behov' av att få ett sånt.
Senare kom vår lilla grupp även att delas in i en mindre grupp. Men det hände inte förrän lite andra saker fått avgörande..
Det var en dag i den senare halvan av första terminen i åttan. Jag mådde skit. Jag behövde något att trösta mig med. Jag visste inte vad det var som var fel, jag visste inte hur jag kunnat bli så här och jag visste absolut inte vem jag skulle kunna prata med.
Det kändes som att människor inte var den hjälp som jag behövde, ord kunde inte förklara. Så jag gjorde saken som kom att bli avgörande för hur jag mår idag..
Jag plockade fram en sax. Rispade och rispade, jag kände hur det brände. Var jag fick idén ifrån, den vet jag inte. Det var nog bara ett desperat försök att få allting bättre. Jag satt där helt ensam och rispade i min arm. Det tog tid att skapa ett sår, det gjorde ont, så fruktansvärt ont. Men jag visste helt enkelt inte vart jag skulle ta vägen.
Innan den dagen var slut hade jag skapat frågetecken i alla mina vänners anskten, och jag hade ristat fram 2 sår på min arm.
Jag tog inte det hela så allvarligt, menar, hallå en gång? Det kunde väl förfan inte ha så stor betydelse. Nej, men jag intalade mig själv ändå att sluta göra det. Tänk om mina vänner skulle börja göra samma sak? Jag hade aldrig förlåtit mig själv..
Men jag började få panik. Smärtan i hjärtat klöste allt mer ut mot friheten. Den ville ut. Men jag lä den inte komma ut. Jag var tvungen att bedöva smärtan så fruktansvärt mkt att min utväg ännu en gång blev saxen.
Det var då Josefin började. Hon såg på mig, hon visste från början att något var fel. Hon skulle bevisa för mig att hon inte klarade av att se mig såhär, och hon ville få mig att sluta. Därför började hon med skära sig. Jag kommer fortfarande ihåg stunden hon sa 'Om du skär dig en gång till, så lovar jag att jag börjar göra det på riktigt..'
Jag skar mig inte igen.
Men Josefin fick för sig att jag gjorde det, därför fortsatte hon. Och det gjorde mig ännu mer besviken, hon hade lovat att om jag slutade, då skulle hon medgöra det. Så i besvikelse började jag skära igen. Det var då livet tog en drastisk vändning, igen.
Det var bara en av alla de vanliga dagar av depression i skolan. Inget speciellt hade hänt. Men då plötsligt kommer skolsköterskan fram och så säger hon 'Linda, kan du följa med mig lite?'
Vad skulle jag svara? Jag kunde ju inte säga nej. Så jag följde med, ett litet fejkat leende var på mina läppar. Tankarna spred sig i skallen på mig. Visste hon att jag skär mig? Vad kan ha hänt? Ser hon att jag mår dåligt? På vägen in i hennes rum bankade mitt hjärta så fort så jag kan knappt beskriva det.. Jag visste vad som väntade, jag visste vad hon skulle säga..
Hon berättade om BUP, om hjälpen som fanns att få. Hon visste att jag älskar att teckna, så självklart lockade hon mig med att man fick teckna och rita sina känslor där. Men jag sa nej. Jag ville inte dit. Jag ville inte bli hjärntvättad av en jävla psykopat (tro mig, man tänkte verkligen så när man var i den situationen). Jag skulle klara mig själv vad som än hände.
Men det gick hon inte med på. Hon skulle hjälpa för hon visste att jag inte klarade det här själv. Så hon gav mig en liten rosa bok. Den skulle vara som min lilla dagbok. Fast istället fr saker jag gjort, skulle jag var dag skriva saker om mig som var bra, saker som jag var stolt över. Det funkade inte alls.
Hon behandlade mig som en liten unge och det tolererade jag absolut inte. Hon gav mig små stjärnor i kanten, för att jag varit så duktig och skrivit ner alla saker (?). Menar, jag är femton år? Det funkar inte så längre. Småbarnshjälp.
Jag lovade skolsköterskan att sluta skära, för annars skulle hon ringa min mamma. Jag kunde inte hålla det löftet. Det gick bara inte. Så en dag kom hon och hämtade mig på en lektion. Hon hade berättat för kuratorn, som satt och väntade på mig i rummet där skolsköterskan är. Hon såg på mig med en blick som sa att jag inte var klok, hur kunde jag göra så här?
Jag satte mig ner och skolsköterskan började prata.. Orden bara flög omkring i rummet. Jag fattade ingenting. Det enda jag hann uppfatta var att hon skulle ringatill min mamma och säga att jag skär mig. Sen skulle hon skicka remiss till BUP så jag skulle få tid dit.
Jag fick gå tillbaka till lektionen och fortsätta dagen. Men jag ville inte fortsätta, jag ville bara stanna upp och låta allting passera. Hurfan skulle jag klara det här nu? En mamma som vet, det betyder snart att alla vet.
Jag gick tillbaks till klassrummet med tårarna tryckandes mot ögonlocken.. Vad skulle rektionen bli när jag kom hem?
Fortsättning följer.. Kommentera gärna. :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Love_Max - 6 nov 06 - 02:38- Betyg:  | | gud vad bra (: | | Sandra91 - 14 aug 06 - 03:20 | Totalbra skrivet,
Men synd att en så underbar människa som du ska behöva må så.
Ta hand om dig! (F) | | remsan89 - 13 aug 06 - 22:55- Betyg: | | nästa del nu på en gång | | Hundberoende - 13 aug 06 - 22:28 | | instämmer totalt | | bloody_witch - 13 aug 06 - 22:27- Betyg: | | sorligt att må så.. men det var bra skrivet, så levande på nått sätt | | Madeijra - 13 aug 06 - 21:46 | | det låter verkligen sorgligt... jag hoppas att du mår bättre nu... finns här omdu vill prata men de e ok om du inte vill... stå på dej du kommer klara det och om redan gjort de...bra kämpat |
|
|
|
