Cassie- del 1 |
Cassie är 15år och har blont, långt hår. Hennes kompisar heter Ray, Lola, Tori och Tim. De är lika gamla som Cassie. Tim och Lola är ihop och Ray och Tori är ihop. Så Cassie är den ända som är singel. Men Cassie älskar singellivet eftersom hon tror allt hemskt om kärlek lögner, tårar och svek.
Cassie har en storebror som heter Martin och är 17år, en syster som heter Chloe och är 10år och en hund som heter Nadja och är 2år. Nadjas ras är collie.
De bor med vår pappa sedan mamma dog för tre månader sedan. Hon dog i en bilolycka och körde in i ett träd och den hårda kraschen gjorde så hon bröt nacken.
Alla i familjen var ju så klart ledsna. Men pappa sig också i sorgen han hölls sig bara på rummet efter mamma hade dött men efter en månad så mådde han bättre. Mamma och pappa hade varit gifta i 18år men ändå var de dem kärleksfullaste människorna jag någonsin sätt.
Kapitel 1 måndag
Jag vaknade på morgonen av att Chloe väckte mig och sa:
- Cassie, Cassie det skola idag.
- Hm, jag kommer snart, svarade jag innan Chloe sprang in till Martin för att väcka honom.
Chloe är verkligen gullig när hon inte BRÅKAR. Just nu är rösten så söt med för hon har tappat en av sina framtänder.
Jag klev upp ur sängen och duschade och klädde på mig.
Jag gick och satte mig vid köksbordet och såg att Chloe och Martin inte var där så jag kolla på klockan. Den var 8:00
- Fan, nu kommer jag inte hinna med bussen, sa jag till mig själv.
- Oj förlåt att jag inte sa till dig, jag trodde du hade gått på bussen, sa pappa som just kom in i köket.
- Äsch, det gör inget men kan du skjutsa mig innan du ska till jobbet, sa jag.
- Ja det kan jag, då måste vi skynda så du inte kommer för sent.
- Tack jag börjar ju om en kvart, sa jag och började gå mot hallen.
- Cassie, sa pappa.
- Ja, sa jag och stannade.
- Jag vill bara säga tack för att du tog hand om Chloe när mamma hade dött, sa pappa.
- Jag ställer alltid upp på dig, pappa, sa jag och gick och kramade pappa.
- Okej nu måste vi åka, sa pappa för att dölja att tårarna.
Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna och jackan sen gick vi ut.
- Nu tar vi upp matteboken, sa miss Green när jag rusade in i klassrummet.
Jag satt mig vid min bänk och slog upp matteboken.
Jag hade fått väldigt dåliga betyg när mamma dog och jag brukar alltid ha det högsta i allt.
- Cassandra, kan du komma fram till katedern, sa Miss Green.
Måste hon alltid kalla mig Cassandra, tänkte jag och gick fram.
- Mm, vad är det? mumlade jag.
- Jag vet att du har det svårt nu när din mamma har dött men du måste förstå att skolan är viktig för dig om du ska få ett bra jobb, sa Miss Green och suckade.
- Mm, mumlade jag i helt andra tankar.
- Cassandra, lyssnar du på mig, sa Miss Green och spände blicken i mig.
- Va? Svarade jag och skakade av mig tankarna.
- Jag trodde väl det, sa Miss Green irriterat.
- Men lova att inte komma för sent till skolan mer, fortsatte Miss Green, och försök att förbättra betygen betydligt.
- Ja, Miss Green, jag lovar, svarade jag.
Efter lektionen var det rast och jag, Tori och Lola promenerade ut ur skolgården när Ray och Tim kom springande efter oss.
- Hej, sa Ray och Tim med en mun.
- Hej, sa vi.
- Vart ska ni, sa Ray.
- Till parken, sa jag
- Okej vi hänger med, sa Tim.
Vi gick mot parken och när vi kom dit så stod det en ambulans utanför och nyfikna som vi är gick vi fram och kollade vad som stod på.
- Nej, skrek jag till när jag såg att det var Martin som låg på båren.
- Gud vad har hänt, sa Tori.
- Berätta hur det är för Mr Clark, jag följer med ambulansen.
- Ja det ska vi göra, sa Lola efter mig.
Jag sa till ambulansmannen att det var min bror och jag fick åka med.
När vi var framme på sjukhuset fick jag vänta utanför för dem skulle operera för att någon hade stuckit en kniv i magen på honom.
Jag satt där och väntade ett tag och så kom läkaren ut.
- Klarade han sig? frågade jag snabbt.
- Ja, fast han kommer få att vara här en eller 2 veckor, sa läkaren.
- Får jag träffa honom nu, frågade jag.
- Ja det kan du få följ med mig.
- Hur mår du, frågade jag när jag kom in.
- Jag mår inte så bra, sa Martin.
- Vem gjorde det här, frågade jag.
- Jag vet inte, jag var bara där med ett par kompisar och så sprang någon fram och stack kniven i magen på mig.
- Okej men har du bråkat med någon på sistone, frågade jag.
- Ja, jag bråkade med Alex.
Martin brukar vara i slagsmål och vara med om olyckor, som blåtira och sånt men det har aldrig hänt något sånt här farligt förut.
- Okej men var det nyligen, frågade jag.
- Ja det var rätt nyligen.
- Men hur stort bråk var det, frågade jag oroligt.
- Det var om en tjej som han verkligen gillade och det gjorde jag med.
- Som vanligt, sa jag och suckade.
- Men syrran det var inte som förut den här tjejen var något speciellt det tyckte vi båda, jag älskar henne verkligen.
- Okej, men han har ju gjort liknande saker på andra men inte alls så här stort, men jag tror han är kapabel till att göra det, sa jag.
- Ja, det tror jag med, sa Martin.
- Men vem var det ni bråkade om då, sa jag.
- Karina, hon flyttade hit förra månaden och vi var ihop innan Alex kom och förstörde, sa Martin dystert.
- Jag har hört talas om Karina att hon är så populär och så, sa jag.
- Ja, men hon är inte som alla andra hon är speciell, sa Martin.
- Ja, ja så säger alla om den man är kär i, sa jag och suckade.
- Men jag är förälskad i henne, sa Martin och jag såg hur rodnaden spred sig.
- Men är hon ihop med Alex nu eller, frågade jag.
- Nej hon tyckte vi var larviga när vi bråkade om henne.
- Ja det förstår jag, det skulle jag med tycka, sa jag och suckade.
- Men när hon får veta vad Alex gjorde med dig så tror jag att hon kommer hit till sjukhuset, sa jag.
- Ja jag hoppas det, sa Martin och log.
- Men hur mår du egentligen, sa jag för att sluta prata om kärlek som jag hatar.
- Det är bra nu syrran, jag mår bra, jag behöver bara vila lite, sa Martin som hade hört att jag var orolig.
- Ja, men då ska jag nog gå då, sa jag och gick fram och kramade honom.
- Hej då.
- Hej då, sa Martin.
Jag gick ut ur rummet.
När jag stängde dörren efter mig kom pappa inrusande.
- Hur är det med honom, frågade pappa.
- Det är rätt bra, men kan du skjutsa mig till skolan innan du hälsar på honom.
- Ja om vi skyndar oss för jag vill hälsa på honom.
När vi var framme vid skolan sa pappa:
– Ha det så bra nu i skolan och om lärarna säger något om att du har varit borta säg att dem ska ringa mig.
– Okej, men jag följer med Lola och Tori till stan efter skolan, sa jag och stängde dörren.
Det var lunch så jag gick till matsalen. Jag tog min mat och gick till det bordet Tori, Lola, Ray och Tim satt vid.
- Hej, sa jag och satte mig.
- Hej, kom du tillbaka det trodde jag inte. Men i alla fall hur mår han? frågade Tori.
- Han är lite trött och så men annars är det nog rätt bra. Jag är bara glad att han klarade sig, sa jag.
- Ja det är himla tur vi blev faktiskt jätteoroliga, sa Tim.
- Om ni vill så kan vi nog hälsa på honom efter skolan.
- Ja, jag vill se hur han mår. Han är ju nästan som en bror för mig med, sa Lola och skrattade.
Lola är hos oss så ofta och sover över och så, så det är som ett andra hem för henne.
– Han skulle bli jätteglad, sa jag.
Vi klev på bussen till sjukhuset, betalade och satte oss.
- Hoppas han inte sover nu då, sa jag när bussen började köra.
- Men det tror jag inte han skulle väl sova när du gick och så länge tror jag inte han sover, sa Lola.
- Nej det tror inte jag heller, sa jag
När vi var framme vid sjukhuset spöregnade det och jag hade glömt paraplyet och det hade de andra med så vi fick springa in till sjukhuset. Vi gick fram till disken och jag sa att vi ville besöka Martin Carver och det gick bra för han var vaken.
När vi kom in i rummet så låg han i sängen och kollade på tv och när han såg oss stängde han av den.
– Hej, sa han glatt.
- Hej, sa Lola och gick och kramade honom.
- Hur mår du? Frågade jag.
- Ja, nu mår jag bättre, sa Martin.
- Vad bra, sa Lola.
- Vad hände egentligen, sa Tori.
- Jag var i parken med mina polare och så kom någon troligen Alex och stack kniven i magen på mig.
- Varför då om jag får fråga, sa Lola.
- Dom hade bråkat om en tjej igen, sa jag.
- Men hon var så speciell jag var verkligen förälskad, sa Martin och rodnade.
- Men vad gulligt, alltså att du är förälskad, sa Lola.
- Det är Karina vet ni den nya populära tjejen, sa jag.
- Jaha, men är hon ihop med Alex nu eller, sa Lola.
- Nej och inte med mig heller hon tyckte vi var larviga, sa Martin.
- Jag som tyckte det var gulligt, sa Lola dystert.
Efter att Lola hade avslutat sin mening öppnades dörren och Karina kom in.
- Vi måste nog gå, sa jag och släpade Lola ut ur rummet eftersom hon ville se vad som hände.
- Jag visste nog att hon skulle komma hit, sa jag när vi hade gått ut ur rummet.
- Vad romantiskt, sa Lola drömmande.
- Skärp dig, Lola, sa jag och skrattade.
Lola skakade av sig tankarna och sa:
- Hur mycket är klockan.
- 16:00, sa Tim samtidigt som han kollade på sin armbands klocka.
- Va? Jag måste gå, sa Lola
- Varför det, frågade jag.
- För att mamma och pappa skulle jobba lite sent i dag och Rex (Lolas bror) skulle göra maten och ni vet han är inte så bra på det så jag skulle hjälpa honom, sa Lola och skrattade till.
- Okej, sa Tori.
- Men jag tar en taxi hem eller något för jag måste dra nu, sa Lola.
- Okej, hej då, sa Tim och pussade henne innan hon rusade iväg.
- Jag måste nog med hem och äta, sa jag.
- Okej vi ses i morgon, sa Tori innan jag gick.
Jag såg att bussen var vid busshållplatsen precis så jag sprang det och lyckligtvis han jag med.
Jag gick några rader bak i bussen och på femte raden såg jag Lola sitta.
- Hej, tog du med bussen, sa jag och satte mig.
- Ja det gjorde jag, sa Lola.
- Vad bra då, så jag slipper sitta ensam, sa jag och skrattade.
- Ja men i morgon så undrade jag om du kunde sova över och så kunde vi mysa med lite god mat på kvällen men vi kan ju inte vara uppe så sent eftersom att det är skola, sa Lola.
- Ja det kan jag nog ska bara fråga hemma först, sa jag.
- Okej, men det kan du nog för du brukar du men du kan ju ringa mig sen för du ska ju gå av nu, sa Lola.
- Okej hejdå, sa jag och gick ur bussen.
Jag gick in i huset och skrek:
- Hej.
- Hej, sa Chloe och sprang ut i hallen och kramade mig.
- Hur var det i skolan idag då, sa jag och sparkade av mig skorna.
- Allt var bara skit, sa Chloe dystert.
- Tycker du att jag ska komma till din skola och säga till dom som mobbar dig, sa jag.
- Nej, då blir det bara värre, sa Chloe.
- Men dom kan ju inte hålla på så här. Jag ber pappa att prata med din lärare, sa jag.
- Okej, sa Chloe eftersom att hon visste att jag inte skulle ändra mig.
Jag gick ut i köket där jag såg pappa göra mat.
- Vad blir det för mat, sa jag.
- Kyckling, ris och sås, sa pappa och dukade fram.
- Okej, ska jag gå ut med Nadja innan maten eller, sa jag.
- Ja det kan du göra, sa pappa.
Jag hörde hur Nadja stod vi dörren och skällde glatt när jag kom ut i hallen.
- Hej, Nadja vill du gå ut, sa jag och satte på henne kopplet.
Vi gick ut genom dörren och ner mot parken.
När vi kom i parken såg jag att Rex var där med deras hund så jag gick för att hälsa.
- Hej, sa jag.
- Hej, är du ute och går med Nadja, frågade Rex och klappade Nadja.
- Ja det är jag, hur mår Lola då, sa jag.
- Jag vet inte hon verkar lite deppig, sa Rex.
- Jaha, det kanske är för att Martin nästan dog tidigare idag, men det har hon väl berättat, sa jag.
- Nej, det har hon inte vad har hänt, sa Rex.
- Det var så här att Lola, jag, Tori, Ray, och Tim gick till parken och så såg vi en ambulans och vi gick fram och kollade och där låg Martin och tydligen hade det varit så att han var där med ett par kompisar och så kom någon, troligen Alex och stack en kniv rakt i magen på honom.
- Va? Vad sjukt av Alex, men varför, frågade Rex.
- De hade tydligen bråkat om en tjej, Karina heter hon några dagar tidigare och båda tyckte hon var så ”speciell” och Alex var väl så avundsjuk på dom eftersom de var ihop, sa jag.
- Jaha, men jag tycker att det var sjukt av honom bara för en tjej, sa Rex.
- Ja, jag vet, sa jag.
- Men jag måste nog gå nu men vi kan väl ses här i morgon, samma tid så kan vi gå lite med hundarna ihop, sa Rex.
- Jag ska ju sova hos Lola i morgon kanske så vi kan ju ses då, sa jag.
- Jaha, det visste jag inte, men vi ses ju lite då i alla fall, sa Rex.
- Men då ses vi imorgon då, hejdå, sa jag.
- Ja, hej då, sa Rex och vi gick åt var sitt håll.
När jag kom hem var det mat så jag satte mig vid köksbordet.
- Pappa, kan jag få sova hos Lola i morgon, sa jag.
- Ja, det kan du väl få, sa pappa.
- Men pappa, du måste prata med Chloes lärare för Chloe blir mobbad i skolan, sa jag.
- Var du tvunget att berätta det just idag, sa Chloe tjurigt.
- Det visste jag inte om. Hur länge har det här pågått, Chloe, frågade pappa oroligt.
- Ända sedan mamma dog, sa Chloe dystert.
- Men varför har du inte sagt något till mig, frågade pappa.
- Jag vet inte, sa Chloe.
- Men varför mobbar dom dig, frågade pappa.
- Sluta, sa Chloe och sprang upp på sitt rum.
- Jag går upp till henne, sa jag och gick upp för trappan.
Jag öppnade dörren till Chloes rum och såg att hon satt i sängen och grät.
- Men gumman då, pappa menade ju inte att göra dig ledsen, sa jag och satte mig och kramade om Chloe.
- Men det blev bara för mycket, sa Chloe och grät.
- Jag vet hur mycket du saknar mamma, men vi måste ändå se till att du inte blir mobbad bara för att du är ledsen i skolan ibland, för det är fel att göra så dom måste fatta att dom inte får göra så, sa jag.
- Jag vet men jag är rädd för att dom kommer att mobba mig mer om lärarna säger till, sa Chloe.
- Men då ska dom få med mig att göra, sa jag.
- Lovar du det, sa Chloe.
- Ja, det lovar jag.
- Men ska vi gå ner äta nu, fortsatte jag.
- Ja, sa Chloe och gick före ner.
Kapitlet blev rätt långt hehhe=)..
|
| Kommentarer | | wow_93_ - 21 maj 07 - 07:04 | Jätte braaaaaaaaaaaaa :D
forts'tt | | stinamelin - 12 aug 06 - 23:00 | | Krånlig! | | bloondinen - 12 aug 06 - 22:52 | | dålig jag kan bättre |
|
|
|
