På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Du del 15

Gården var en stor mörkröd byggnad med vita knutar, precis som i böckerna. Huset låg på en stor gräsplätt där det även fanns en gammal ladugård och ett litet lusthus.
- Hade ni djur i ladugården?
- Nej, bara massa skräp log Emil.
- Farfar och farmor hade djur där när de bodde här sa Oskar och såg upp mot gården. Vi stod på vägen nedanför och blickade upp mot huset.
- Vilka är det som bor där nu undrade jag vänd mot Oskar.
- Det var väll en barnfamilj som köpte det va?
- Japp sa Emil bekräftande. Det skulle vart kul att se hur det ser ut nu sa han längtansfullt.
- Ska vi ringa på flinade Oskar och tog några steg mot huset.
- Det kan vi väll inte göra sa jag förvånat. Ni känner väll inte dem som bor där nu?
- De känner säkert igen oss, vi var trots allt hemma när de kollade på huset. Vad säger du Emil?
- Vi går in sa Emil och började gå längs den breda grusgången som ledde upp till huset. Det stod två stora äppelträd alldeles intill husväggen vilket jag tycke stärkte liknelsen med ett hus från alla de barnböcker jag läst. Fast det kändes som evigheter sedan. Emil knackade på den stora ekdörren och såg lite nervöst på mig. Det hördes steg som närmade sig dörren och strax där på öppnades den. En ung och snärt kvinna stod i dörröppningen och såg på oss.
- Ja?
- Hejsan hälsade Emil artigt. Jag vet inte om nu känner igen oss men vi bodde här före ni köpte huset, och vi undrade om vi kunde få..
- Åh, naturligtvis kvittrade kvinnan och log stort. Kom in! När du säger det så känner jag igen er... Erik och Oskar va?
- Emil rättade Emil henne.
- Ja just det fnissade kvinnan och föste in oss i hallen. Hallen var ganska liten med en vacker ljusblå tapet. En gammal byrå tog upp den största platsen.
- Jag heter Linnea presenterade kvinnan sig när vi tog av oss skorna och följde med henne in i ett stort och hemtrevligt kök. Linnea såg ut som om hon hade får på sig kläder från en annan tidsperiod än hon själv. Hennes söta ljusrosa klänning passade inte alls till det vackra och unga ansiktet. Hon var som man brukade kalla småbarn, lillgammal.
- Vill ni ha något att fika? Undrade Linnea glatt samtidigt som tre små barn blev synliga köket. De såg ut att vara mellan två och sju år gamla, två flickor och en liten pojke. De stod alla tre och tryckte vid Linnea.
- Det här är Gustav, Lilja och Hannele presenterade hon barnen som blygt betraktade oss bakom sin mor.
- Hej hälsade Emil glatt.
- Ni kanske vill se er omkring innan vi fikar? Ni hittar ju själva, jag gör i ordning så länge. Vi nickade och gick vidare in i huset in i en stor matsal. I mitten stod ett stort matbord i ljust trä och omgiven av sex stolar. För fönstren hängde blommiga gardiner i något glansigt tyg. Emil rynkade instruktivt på näsan åt de fula gardinerna.
- Lite annorlunda stil än vi hade viskade Oskar. Vi fortsatte till ett litet sovrum där en stor dubbelsäng, två sängbord och en byrå i 16000 -tals stil utgjorde möblemanget. Ett gräsligt rosa överkast gjorde sig inte så bra mot de röda gardinerna. Resten av huset gick i ungefär samma stil. Parets brist på inredningsförmåga trädde fram i samtliga rum. När Emil såg sitt gamla rum kunde han inte låta bli att skratta, vilket han hade all rätt till. Det såg ut som en gammal tant hade inrett rummet. Blommigt överallt. Jag antog att det var en av flickornas sovrum. När Oskar och Emil hade visat mig runt gick vi ner till köket där Linnea hade dukat fram en buffé av fikabröd. Vi satte oss ner och smakade på all möjligt, bullar, kakor, munkar, kex. Jag upptäckte snart att Linneas bristande inredningsförmåga vägdes upp av hennes kokkonst. Allt smakade jättegott och kunde inte låta bli att smaka av det mesta. Linne gick verkligen upp i värdinnerollen och trugade och serverade oss det ena och det andra.
- Så, vars har ni flyttat nu då? Undrade linnea med sin milda röst samtidigt som hon hällde upp mera saft åt Lilja och Gustav.
- In till stan svarade Oskar henne och sträckte sig efter ännu en bulle.
- Jaså? Sa Linnea och såg nyfiket på honom.
- Jag har alltid undrat hur det är i stan sa hon och unnade sig en kaka mitt i allt serverande.
- Väldigt annorlunda sa Emil. Allt är mycket mer stressigt.
- Ja jag kan då tänka mig det sa Linnea fundersamt.
- Vars bodde ni innan ni flyttade hit då frågade jag artigt.
- I en liten by som heter Hystetjärn, har ni hört talas om det? Vi skakade på huvudet och Linnea fortsatte:
- Vi bodde i ett jättelitet hus där, Lilja och Hannele och Gustav fik dela rum. Så såg vi det här huset i tidningen och fattade tycke för det direkt!
- Det förstår jag sa Emil så tyst att jag tror bara jag hörde honom.

Hon såg precis ut som på kortet, fast vackrare.
– Det här är Erika presenterade Emil henne fast jag redan visste. Jag hade pratat med Jugga i telefonen i nästan en timme och när jag kom ut fann jag hon och Emil stå och prata tillsammans. Jag såg det redan i dörröppningen, hur bra de två passade ihop. De var precis likadana, det vackra folket. Jag kände mig smutsig när jag gick bort till dem. Jag kunde inte låta bli att hata henne där hon stod. Hennes vackra persikehy var något annat än min glåmiga, söndersinkade. Eftersom jag inte hade något smink på mig kände jag mig ful och osäker. Erika hade heller inget smink men skulle inte heller ha passat i det. Hennes ögonfransar behövde inte mascara eller för att bli vackert böjda, det var de ändå. Hennes mun behövde inget läppglans, de skimrade ändå. Hon var klädd i en ljusblå klot och ett enkelt vitt linne. Hon var lång, säkert 175 och hade gudomligt långa smala ben. Hennes bröst avtecknade sig som genom det tunna linnet. Plötsligt kändes mina alldeles förstora och alldeles för framhävda i mitt u-ringade linne. Allt kändes fel och jag insåg hur fel jag var för Emil och hur rätt hon var.
– Hej, du är Aina va? Hennes röst var barnsligt snäll. Jag hatade den.
– Ja det är jag kraxade jag fram.
– Kul och träffas sa hon och (!) tog min hand. Jag besvarade inte hennes tryckning utan släppte fort.
– Vi tänkte fara till havet, ska du med? Emil log mot mig.
– Ehm.. nej jag mår inte riktigt bra fick jag fram. Jag hatade honom för hur han sa det, ”vi ska fara till havet, ska du med”?
– Vad synd sa Erika medlidsamt och vände sig mot Emil. Jag antar att det bar blir du och jag då?
– Japp sa Emil och såg bekymrat på mig.
– Är du säker att du inte ska med?
– Ja sa jag tyst och gick in i huset. Emil kom in strax därefter och gick fram till mig.
– Hur mår du egentligen? Det är inte för att Erika ska med va?
– Nej varför skulle det vara det sa jag så stadigt jag kunde.
– Jag vet inte log Emil och kysste mig i pannan.
– Det är bara du hemma, Oskar, Pappa och Mamma for och hälsade på våran faster och farbror.
– Okej sa jag och gick in i mitt och Emils sovrum. Jag mådde illa, det kändes som om jag skulle kräkas. Hur hade jag någonsin trott att det skulle fungera för mig och Emil? Han var så mycket mer än jag var. Jagprovade slå numret till Maja men inge svarade. Irriterat gick jag ut i köket och ryckte häftigt upp kylskåpet. Jag åt alltid när jag var på dåligt humör. I brist på annat tog jag ett äpple och smällde sedan igen kylskåpet. Illamåendet hade övergått i en tyst frustration. När jag hörde att dörren öppnades antog jag att det var Emil som hade ändrat sig och hellre ville vara med mig än Erika. Men det var Oskar.
– Tjenare, vars är Emil?
– Han och Erika for på stranden sa jag tyst och satta mig i soffan. Oskar slog sig ner bredvid mig.
– Varför följde inte du med
– Ville inte störa mumlade jag
– Aina sa Oskar och tog tag om mina axlar och tvingade mig att se på honom.
– Om det är någonting jag vet sår det att det är dig Emil är kär i, han är galen i dig. Jag satt tyst och såg på Oskar. De var så lika han och Emil, men ändå så olika. Utan att jag visset vad jag gjorde närmade jag mig plötsligt honom. Han såg på mig under tystnad. Min mun flyttade sig närmare honom, och under en bråkdels sekund trodde jag han skulle kyssa mig. Med sedan vände han bort ansiktet och släppte mig.
– Vi kan inte sa han hest och lämnade mig på soffan.

- Jag tänkte fara till Gustav ikväll sa Emil under middagen.
- Vilka ska dit då undrade Gunilla och serverade mig potatis.
- Några stycken bara. Du ska inte med va Oskar?
- Njet, det blir fest hon Jocke ikväll svarade han.
- Är det många som ska dit undrade jag
- Inte så värst svarade Oskar och vägrade att möra min blick.
- Hur är det Aina, ska du med till Gustav? Emil såg på mig med sina vackra ögon.
- Jag följer med sa jag.
- Bra sa Emil glatt. Jag vill att du ska träffa Gustav, du kommer att gilla honom.
- Säkert sa jag och log. Jag antog att inte Erika skulle dit eftersom han inte nämnt hennes namn. Om hon inte skulle dit var allt bra.
- Föresten sa Fredrik och såg på oss. Vi tänkte fara in till stan i två dagar, så ni blir ensamma från och med imorgon, är det okej?
- Visst sa Oskar
- Men då kanske vi ska fara redan ikväll, eftersom de ändå inte är hemma.
- Kan ni hämta min fin Barbie då sa Fanny och såg hoppfullt på sin mamma.
- Du ska också med sa Gunilla till sin dotter.
- Jag vill inte sa Fanny
- Du måste Sa Fredrik. Emil och Oskar kan inte ta hand om dig medan vi är borta.
- Då vill jag hälsa på Josefin sa Fanny tjurigt och såg på sina föräldrar.
- Det hinner vi säkert med sa Gunilla. Efter maten packade de ihop och for.
- FF! Hojtade Oskar och skrattade.
- Vad ska de göra hemma frågade jag Emil.
- Handla och vattna och ta det lite lugnt log Emil och la händerna runt min midja och drog mig till sig. När han kysste mig kunde jag inte låta bli och tänka på Oskar och att jag nästan kysst honom.
- Vad ska vi göra hos Gustav sa jag lågt och strök Emil över håret.
- Bara umgås lite
- Jag har ju knappt några snygga kläder med mig
- Så många ska det faktiskt inte dit
- När börjar det?
- Åtta
- Vars bor han?
- I huset bredvid vårat gamla, det stora vita.
- Vad är klockan nu då sa jag och gick in i sovrummet för att se efter vad jag hade med mig för potentiella festkläder.
- Kvart över sju s Emil som följt efter mig in sovrummet.
- Va? Redan sa jag förvånat och drog samtidigt fram en snygg blå topp som jag hittade längst ner i väskan.
- Den är med min jeanskjol? Emil tittade på toppen som jag höll upp framför mig och nickade.
- Skitsnyggt sa han och gick ut i köket. Jag kunde inte låta bli att le stort för mig själv.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

So_Sick - 27 dec 06 - 05:29- Betyg: