Förlåt mig |
Jag glömmer aldrig det sista du sa, smärtan och sorgen flög genom mig som en pil, den drog runt mig som en orkan. Det du sa var det första jag riktigt lyssnade på. Du lärde mig att lyssna, min allra bästa vän…
– Kom då!
Jag ser att hon står ute i hallen och väntar, jag bryr mig inte utan kletar på ännu mera smink. Jag granskar spegelbilden samtidigt som jag mumlar:
– Jag kommer.
Jag får inget svar men jag bryr mig inte heller utan jag tar mammas sprayflaska och sprayar håret så mycket att det luktar spray i hela badrummet. Jag granskar spegelbilden igen och säger till spegeln:
– Tjena snygging.
Jag får inget svar utan spegelbilden försöker se övertygande ut. Jag släcker lampan och går ut till Malin. Hon ler stort och säger:
- Är du klar nu?
Jag nickar och går förbi mina gamla gympaskor, istället, utan att tveka, tar jag mammas klack skor. De är nästan två storlekar förstora men jag bryr mig inte. Jag tar ett par vingliga steg, Malin fnittrar och säger:
– Är det säkert att du ska ha dom skorna? Det kanske är lite svårt att gå i dem?
– Är det du eller jag som ska gå i dom? Du kan väl ta och skita i vad jag ska ha på mig, det är inte du som är min mamma!
Fräser jag till svar medan jag sätter på mg en tunn kofta.
– Kom nu, säger jag sedan,
– Jag vill inte komma för sent på grund av dig.
Jag föser ut Malin genom dörren och låser.
Jag tror att jag aldrig fattade hur mycket du betydde för mig. Hur mycket du ställde upp på utan att ens veta vad det var du gjorde. Vi gjorde så mycket tillsammans, jag var lycklig för varje minut jag fick med dig. Jag ville så gärna, utan att jag kunde…
Vi hör musiken från långt håll. Jag börjar småspringa i mina höga klackar. Malin går fortfarande sina långsamma steg och vi kommer längre och längre ifrån varandra. När jag kommer fram rättar jag till kläderna och ringer på.
– Isabell! Så kul att ha dig här!
Det är Jessica som står i dörröppningen. Hon ler mot mig och säger åt mig att komma in. Innan dörren smälls igen ser jag Malin, hon ser på mig, men hon ler inte sitt vanliga snälla leende utan ansiktet är helt uttryckslöst. Jag tänker inte mer på det utan följer med Jessica in. När jag kommer in ger hon mig en öl och sedan försvinner hon lika snabbt som hon kom. Jag sätter mig i en av sofforna och börjar klunka i mig ölen. Jag vet att Malin är på väg från festen, jag känner en klump i magen, klumpen säger att jag borde vara där som Malin är, att det är det som är det rätta. Jag tar några klunkar öl och klumpen försvinner direkt…
Den natten glömmer jag aldrig, det kommer att vara den värsta någonsin, den kändes som min sista. Jag ville säga nej, men jag kunde inte. Jag ville så mycket som jag aldrig gjorde…
Klockan hade gått över midnatt för länge sen. Jag hade säkert lovat 10 killar att vi skulle träffas dagen efter. Malin hade jag glömt bort för länge sen. Plötsligt kom jag att tänka på Malin, jag ville inte tänka på henne, men tanken kom tillbaka hela tiden. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig: Var är min kompis? Hon som egentligen är den bästa kompisen jag känner? Hon som du är elak emot, du måste berätta för henne hur mycket hon betyder för dig, innan det är för sent… Var är Malin?
Tankarna stämde inte med vad jag tyckte, de liksom tyckte något annat än vad resten av min själ tyckte. Jag reste mig upp ur soffan och vinglade iväg till dörren. Jag visste att det som jag gjorde nu, skulle vara det bästa jag någonsin skulle göra. Hur mycket jag än skulle ångra det så var jag tvungen att hitta Malin. Jag tog på mig koftan och gick ut, det var kallt så jag drog koftan om mig och såg mig omkring. Jag skulle ha lyssnat på Malin, tänkte jag.
Jag hade letat genom hela stan nu, ingenstans var Malin. Jag var på väg att ge upp när jag såg henne. Hon satt inne på Café Lotris, det var Malins favoritsälle. Jag gick in på caféet och satte mig mitt emot Malin. Hon såg att jag kom men hon brydde sig inte. Hon pillade med någon påse.
- Vad är det där?
Frågade jag. Min röst lät inte som den brukade, den var inte lika självsäker som den brukade, utan den lät mesig. För första gången jag pratade med henne lät jag snäll utan att behöva anstränga mig. Hon svarade inte utan fortsatte att pilla med påsen. Efter ett tag såg hon upp på mig och sa:
– Om du bara visste hur mycket du har betytt för mig. Du har varit min bästa vän. Men nu…
Hennes röst lät inte som vanligt, den var kall och var inte den vanliga rösten Malin hade.
– Men nu, fortsatte hon
– Nu orkar jag inte leva längre, och det är på grund av dig. Du har behandlat mig som skit, som att jag inte är värd något. Jag vet att du också innerst inne vet varför jag gör så här. Jag har ställt upp för dig och hjälpt dig, men vad har jag fått? Ingenting tillbaka, du har inte ens sagt något. Du är min bästa vän, Isabell, jag vet det. Det vet du också. Men du vågar inte erkänna det för dig själv. Du är inte ens snäll mot din bästa vän. Jag vill att du ska veta att varför jag gör detta är på grund av DIG.
Sedan tog hon ett djupt andetag, drog påsen till munnen och blåste upp innehållet i näsan. Innan ögonen vändes bakochfram såg hon på mig med, för första gången såg jag hennes ögon, de var klagofyllda, sorgsna. Jag visste att det var mitt fel, alltihop. Jag hade orsakat den snällaste och underbaraste personens Död. Malin. Min bästa vän…
Jag ville så gärna utan att jag kunde, jag vågade inte säga det rätt ut, inte ens till min bästa vän. Jag har alltid velat utan att kunna… Förlåt mig…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | N0llan - 11 aug 06 - 23:07- Betyg:  | Gud vad fiint. :)
Den är sorglig men du skriver jättebra. =D
Är den sann eller har du hittat på den ?? =)
Den var verkligen bra. =) |
|
|
|
