en fattig och en rik |
Det var en gång en liten pojke som inte kunde le. Han bodde på ett stort slott med sin mor och far. Varje dag fick han dyra leksaker och goda efterrättter. Men han hatade att vara prins. En dag kröp den lilla prinsen ut i den stora, vackra slottsträdgården och där träffade han sin vän haren. "Är du trött på att vara en prins?" frågade han pojken. Pojken nickade. "Då ska jag visa dif världen" sa haren. "Hoppa upp på min rygg och följ med mig". Den lilla prinsen kravlade sig upp på harens rygg och så bar det iväg. De färdades dag och natt i många veckor. En dag log prinsen för första gången i sitt korta liv. Han hade fått syn på en pojke i sin egen ålder som satt och lekte med en trasig bil som var hopsnickrad av gamla bräder. "Släpp ner mig" sa prinsen. Haren skuttade kvickt iväg inåt den täta skogen när pojkens mamma kom ut ur det lilla trähuset. "Men vad i allsin dar är det här?" frågade hon sin man när hon fick syn på den lilla prinsen. "Det måste vara ett barn från en kungafamilj" sa hennes man. "Se bara på pojkens kläder; ljusblå sammetsdräkt, blå sidenmössa på huvudet, och små nätta blå sidentofflor. Vi tar in dem i huset, Margareta." Hans hustru bar in de båda små pojkarna på varsin arm. De log mot varandra. Nu var den lilla prinsen äntligen glad. Han hade i hela sitt liv drömt om att få leva som en vanlig pojke. Äta bär från buskar, kladda ner sig och klättra i träd. När hustrun hade lagt de båda barnen för kvällen, sjöng hon en godnattvisa för dem. Barnen somnade tryggt till den sövande melodin. I sömnen blinkade haren åt den lilla prinsen som inte var en prins längre, utan en alldeles vanlig liten pojke. När pojkarna vaknade var det deras treårsdag. Det visade sig att en av pojkarna bara hade drömt att han var en prins. Men det hade varit en alldeles underbar dröm. När mamman frågade pojken, som hette Gustaf, varför han inte ville vara en prins, svarade han: "prinsar kan inte le." Och haren blinkade åt honom inifrån skogen.
|
|
|
|
