Gustav, en självbiografi, Kapitel 3 |
Vi skulle åka tidigt den råa, kalla Aprilmorgonen till min mormor som bodde långt borta vid foten av Kilsbergen utanför Örebro. Pappa körde våran bruna volvo 740 med mod och med står bestämdhet, precis som han var. Modig och bestämd.
Vi kom fram vid elva taget, och vi steg ut i bilen, på den smälta snön som brände kallt i mina våta strumpor. Min mormor var en fin kvinna och min morfar hade stridigt för Hitler i andra världskriget. Men det är inget som han vill tala om. Han var tvungen helt enkelt.
Vi fick alltid Kåldolmar till mat hemma hos mormor. Jävla hor-mat som smakar skit och lök. Typiskt svenskt. Försökte alltid dra mig undan från det typiska svenska, eftersom jag på något vis kände mig Irländsk.
Efter maten var det pingis turnering i morfars flott inredda källare. Den hade fin heltäckningsmatta och mustig träpanell av finaste amerikanska redwood trä. Jag förlorade alltid. Har alltid varit rädd för bollar och att på något vis röra mig utan att ha ett tangent bord med en matchande mus i högerhanden.
Men pappa gav mig en klapp på axeln och sa:
- Du lär dig grabben, det gjorde jag.
Jag visste först inte vad jag skulle tro, men det han sa skulle eka i mitt undermedvetna i evigheter.
Morfar drog sig undan. Han sa att han skulle hämta något på vinden och mormor suckade högt. Jag frågade varför mormor suckade och hon kollade på mig med sina hasselnöts bruna ögon.
Hon sa något, men hon var så gammal och rynkig och hennes stämdband såg ut som en gammal fitta så jag hörde inte ett dugg av vad kärringen ville ha sagt.
Men jag beslutade mig för att ta reda på vad det var mormor suckade åt.
Jag gick upp för den nedfällda trätrappan upp till den kyliga vinden. Där stog morfar.
Han stog med en tidning i högsta hugg, Akutell Rapport för att vara precis. Han drog i sin skinnsnok till hans tjurmjölk befläckade träpanelen på vindsväggen.
En syn jag aldrig kom att glömma.
/kapitel 3
|
|
|
|
