Gustav, en självbiografi, Kapitel 2 |
Någon skrev på MSN. Jag vaknade ur min cs-koma och såg att det var Johanna, Addes syrra. Jag tyckte om henne. Hon försökte aldrig håna mig för mitt röda hår eller min bleka hy. Med hon kunde jag vara Gustav, Gustav Bond.
Hon skrev att hon ville träffas vid en stora eken, inte långt ifrån mitt hus. Vid eken dör vi hade lekt som små. Lekt med ekollonen som ramlade ner på sensommaren. Vi lekte krig och vi lekte doktor i den varma brisen som skonade våran brända sommarhy.
Fast jag blev aldrig brun, bara röd och fick brännskador i typ två dagar innan mamma kom hem från lassarettet med någon jävla kylande salva som ändå aldrig funkade.
- Gustav, hämta en bärs, skrek pappa från TV:rummet.
- Eeeeh, akej, råkade jag av ren vana säga till min far.
- Vad säger du jävla kräftunge?!
- Självklart pappa, du är bäst.
Sådant här fick jag stå ut med i mina unga år. Att alltid bli pina av min fyllebullt farsa som alltid visste vad som var bäst för mig. Han sa åt mig att klä av mig naken en gång. Jag gjorde det och han tog mig i armen, bröt ner mig på den daggvåta gräsmattan och skrattade åt mig.
Han tog fram brandslangen som stog i förrådet och sprutade dess kalla, kristallklara vatten som attackerade min känsliga nörd-hud som en hel indian armés pilar.
Jag ville inte gråta, men kunde inte motstå det. Han vrålade att jag skulle sluta, att jag var en jävla fittfjolla utan hår på kroppen.
Jag ville bara döda honom, vilket jag flera år senare skulle komma att göra.
Mamma hade precis kommit hem från en Ålands kryssning. Hon hade köpt med mitt favoritgodis: Hallondraperade Chokladtryfflar. Det var det godaste jag någonsin kunnat äta. Men om pappa såg det skulle han mörda mig. Jag fick inte vara rund för honom, då var man ett fetto.
Men mamma älskade mig, som sin egna lilla åsnesson.
/Kapitel 2
|
|
|
|
