Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Ensamheten

Ensamheten har ingen mening. Det hade Lisa kommit underfund med.
Det visste hon inte förut. Förut ville hon vara ensam. Det var det som var skillnad. Då ville hon inte ha några vänner. Nu ville hon däremot ha vänner. Så varför hon var ensam visste hon inte riktigt. Det hade altid varti så. När hon var liten, kanske 6-7 år hade hon två låtsaskompisar, som hette Jakob och Simone men nu var hon alldeles för stor för sånt där trams tycker hon. Nu ville hon ha riktiga vänner.

Lisa var nästa tolv år gammal. Hon hade väl inte hittat någon som var lik henne, tänkte hon en dag då hon var på väg hem från skolan. I början hade hon tyckt om ensamheten. Det var nästan som en befrielse tyckte hon. En befrielse från verkligheten. Den hjälpte henne att utveckla sina tankar och känslor. Hon hade tid att tänka. Hon blev intelligent. Så nu när hon var äldre förstod hon att befrielsen var när ensamheten upphörde. Nu hade hon redan haft så mycket tid att tänka för sig själv. Nu var det tid att tänka med andra, dela känslor och upplevelelser med andra och dela sitt liv tillsammans med en alldeles speciell vän. Men först måste hon hitta en vän som hon kunde dela ensamheten med. Var man bara två att dela tankar och känslor och annat kul med så var det en befrielse. Ensamheten upphörde. Kanske eller troligtvis för alltid. För all framtid. Det hoppades hon själv i varje fall.

Ja, en betydde ensamhet och två betydde vänskap. Lisa smakade försiktigt på ordet vänskap. Hon tyckte att det smakade gott. Ovanligt gott. Hon skulle vija ha kvar den smaken i munnen för all evighet, för all framtid och slicka på den som på en god klubba med socker på.
NU tänkte hon på att tillsammans med en speciell vän kunde hon dela allt, precis allt, tankar, känslor och upplelvelser, ja, nästan precis allting. Från minsta lilla godisbit den värsta stora förälskelsen. Och att hon tillsammans med den speciella vännen kunde prata om allt mellan himmel och jord. Hon log åt den tanken och kände plötsligt att hon hade sån förfärlig lust att sjunga. En ljus och klar och väldigt vacker ton hördes nånstans långt bortifrån, en liten fågel kom flygande och den slog sig ner på Lisas utsträckta hand. Hon tordes inte andas. Fågeln var så fin, ja rent av vacker där den satt där som en liten färgglad boll och såg på henne med stora vackra tillitsfulla ögon. Hon och vännen fågeln delade en melodi. De sjöng tillsammans i solljuset.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
ros_bella
10 aug 06 - 02:49
(Har blivit läst 109 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord