Trollspöet |
Den blekvita snön låg som ett täcke över skogen. En liten rädd och ensam pojke satt under en stor gran och frös. Trädtopparna var täckta av vit, gnistrande snö och en tjock matta hade brett ut sig över den frusna marken. Snöflingorna lade sig som mjukt dun över skogen. Den lille pojken virade den röda halsduken tätare om sig och huttrade till. Vinterkylan bet tag i hans röda kinder och ville inte släppa taget. Fötterna var stela som två små isklumpar, och händerna likaså. Pojken tänkte att han skulle lägga sig och sova och han kurade ihop sig som en skrämd liten hare under granen.
När han vaknade var det kväll och skogen badade i månsken. Pojken satte sig upp, klippte med ögonlocken och såg sig förskräckt omkring.
Några sekunder senare kunde han urskilja konturerna av ett vackert trollspö som låg en bit ner i snön, alldeles vid hans fötter. Bredvid trollspöet låg en hopvikt lapp. Pojken tog upp lappen och vecklade försiktigt ut den. Han läste högt för sig själv vad som stod på den: Vifta med det här trollspöet och önska dig något, din önskan kommer att gå i uppfyllelse.
Pojken blev hur glad som helst och tänkte ut en önskan. Han hade varit ett litet föräldralöst barn i hela sitt liv. Nu ville han vara med om något nytt. Något underbart och storslaget. Han knep ihop med ögonen och önskade: Jag önskar att jag får bo i ett stort palats och att jag får ha en riktig far och mor.
I ett stort palats, många år senare, satt en gammal man vid en sprakande brasa och berättade historier för fyra nyfikna barn. De lyssnade på honom som om de vore helt förtrollade. Då och då vecklade den gamle mannen upp en lapp och läste vad som stod på den. Senare på kvällen, när barnen hade gått och lagt sig, såg mannen ut genom ett av palatsets många fönster och suckade lyckligt. Alla gamla minnen var som bortblåsta, men kvar i hans huvud fanns en suddig bild av ett trollspö. Ett trollspö med pärlor och glittrande diamanter som gnistrade och glänste i månskenet.
|
|
|
|
