På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

~Rakbladen är mitt liv~ del 5 [Tess]

Allt som hände de kommande dagarna gick så snabbt. Jag minns ingenting, inte för än jag kommit fram till psyket förstod jag vad som höll på att hända. Pappa hade inte möjlighet att följa med mig eftersom Elin var sjuk men Linus hade tagit ledigt från sitt jobb för att skjutsa mig. Linus var 20år, och det vill säga 4 år äldre än mig. Men han var så underbar. När han parkerat bilen och öppnade min dörr brast jag ut i gråt. Jag ville inte det här. Varför kunde jag bara inte ha fått dött? Vem ville plåga mig så här? Min handled var fortfarande inlindad i bandage eftersom den kunde anses som ’triggande’ för dem som låg inlagda här. Linus hjälpte mig upp och bad mig att inte gråta.
”Allt kommer lösa sig gumman okej?” Sa han lågt och jag nickade svagt.

När vi kom in i korridoren kände jag mig psykad av alla tjejer som satt där och tittade på mig. Deras ögon var så livlösa, så fulla av hat och ilska. Jag bet mig i läppen och kramade om Linus hand. Han fick mig att känna mig trygg nu.

Läkaren tog hand om mina saker och visade mig mitt rum. Jag vägrade släppa Linus hand och kramade om den bara hårdare och hårdare desto räddare jag blev. Läkaren som hette Annika, visade oss runt på hemmet. Jag fick dela rum med en tjej som hette Tess, men hon var inte inne för tillfället så jag fick träffa henne senare. Annika visade oss uteplatsen där man kunde sitta hur mycket man ville och tjejerna tittade undrande på mig när de såg mig. Annika visade oss köket och tv-rummet, biblioteket och datarummet. Jag tackade för turen och tog med mig Linus in på mitt och Tess rum. Jag satte mig ner på sängen och släppte motvilligt Linus hand. Jag började skaka och brast ut i gråt när Linus började gå mot dörren.
”Lämna mig inte här!” Skrek jag. ”Lämna mig inte med dem här! Jag klarar det inte! Linus!” Jag yrade det visste jag, men jag var så rädd. Linus satte sig ner på sängen och höll om mig.
”du är en stark människa Bella. Det vet du. Du klarar det här” han kysste mig på kinden innan han gick. Jag la mig ner på sängen och snyftade. Vad skulle hända här?

Efter en stund kom Tess in, eller ja, jag antog att det var Tess. Hon var klädd i en stor svart klänning och hennes svarta hår var uppsatt i en knut.
”oh hejsan” sa hon och log emot mig. ”är det du som är Bella?” jag nickade och log. ”Jag heter Tess och jag är din nya rumskamrat”
Jag skådade Bella. Hon var fint sminkad, men kajal och röd ögonskugga och kolsvarta läppar. Jag hade inte orkat bry mig om att sminka mig på den senaste tiden, det kändes helt värdelöst. Tess la sina saker på en av stolarna i vårat rum och satte sig ner. Hon tog upp en Cola och frågade om jag ville ha. Jag nickade och fick en egen. Jag satte mig ner på den andra stolen och Tess la snabbt märke till mitt bandage.
”Oh shit” sa hon och såg på mig och blickade ner mot min handled.
”Jag försökte ta mitt liv för några veckor sen och jag.. Hamna här” viskade jag, knappt hörbart.
”Varför har du bandage runt?” Frågade hon lågt och jag bet mig i läppen.
”Doktorn sa att de kunde anses som triggande om de som bodde här såg mina ärr. Jag vet inte. Jag har inte sett dem själv” sa jag lågt och började fumla med bandaget. Tess slog händerna för ögonen och det var nästan att jag gjorde det själv. Tio sår hade dem sytt och resten var synliga äckliga ärr. Jag bet mig i läppen och knöt runt bandaget igen. Jag kände mig illamående.
”Du kan titta igen” sa jag och Tess såg på mig och jag kände tårarna som brände i ögonen.
”Du tycks och haft det tufft” sa Tess oroligt, som om hon var rädd för att säga något som skulle göra mig upprörd.
”Det är mer eller mindre mina tankar som spelat mig ett spratt” sa jag lågt, kände hur jag inte ville prata om det. ”Hur hamna du här då?” Tess tittade bort, frågan måste ha gjort ont.
”Mina föräldrar lämnade mig här” svarade hon lågt. ”jag bor inte här för jag behöver utan för att jag inte har någonstans att bo. Jag känner en som jobbar här, Erik, han har fixat så jag fått bo här utan att lixom vara en psykpatient” sa Tess lågt och jag nickade. Jag tyckte väl hon såg ut att må bra, eller ja, såg ut att må för bra för och bo här.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)

osynlig_flikka - 28 mar 08 - 09:03- Betyg: