På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

~Rakbladen är mitt liv~ del 4 [På sjukhuset]

Jag vet inte om jag träffar rätt eller fel, men blodet forsar. Jag får panik, vaknar ur min dvala och skriker, skriker efter pappa. Han kommer springandes och kastar sig nästan bakåt av allt blod och min uppskurna handled.
”Ring 112 och Linus!!” Skriker jag med mina sista krafter innan allt svartnar.

När jag vaknar till hör jag Linus röst.
”Hon vaknar, hämta sköterskan” Jag blinkar till och Linus kysser mig på kinden.
”Hej Linus” svarar jag svagt, jag hör att jag är otroligt hes. Jag måste ha skrikit mig halvt fördärvad förut när jag ropade på hjälp. När pappa försvinner ut sätter sig Linus ner på stolen och tar min hand och jag tittar generat på min vänsterarm. Den är inlindad i bandage och jag biter mig i läppen.
”De fick sy flera styng Bella. Du kunde ha dött” sa Linus lågt och såg oroligt på mig. Hans isblåa ögon var fyllda av tårar.
”Är det ingen som förstår?” Pep jag. ”Jag vill ju dö” Linus kramade om min hand hårdare och gömde sina ögon bakom sin svarta lugg. Han börjar gråta. Jag hör hans tysta snyftande.
”Bella, du lovade ju” snyftar han. ”Du lovade ju att inte röra rakbladen”
”Förlåt Linus men jag kan inte låta bli dem. Dem är mitt liv” viskade jag när pappa och en läkare kom in. Linus ställde sig upp och presenterade sig för doktorn. Jag uppfattade aldrig hans namn.
”Hur står det till med er nu Bella?” Frågade läkaren och såg på mig med gamla fundersamma ögon. Det enda jag tänkte var, han tycker säkert att jag hör hemma på psykhem.
”Jag vet inte” svarade jag och tittade bort, undvek doktorns blick.
”Kan ni gå ut en stund?” Sa han och Linus och pappa gick ut. Han satte sig ner på stolen där Linus suttit innan och såg allvarligt på mig. Han började bläddra bland några papper och jag bet mig i nervöst i läppen. ”Hur länge har ni skurit er?” Frågade han och satte en penna mot pappret.
”Tre år” sa jag lågt, tittade generat ner på backen.
”Vad fick er att börja och vad får er att fortsätta?”
”Mamma. Och rädslan för mamma”
”Slår er mamma er framför er pappa eller när han inte är hemma?” sa han plötsligt, som om han inte lyssnat på vad jag svarat. Vadå slå?! Hur visste han det? Hade pappa sagt något?
”Mamma bor inte hemma hos oss men när vi bodde med henne slog hon mig” sa jag lågt. ”Varför ställer du massa frågor?” pep jag.
”Jag vill bara få lite inblick i vad du sysslar med.” svarade han känslokallt. Skär du dig för att du vill dö?” Sa han lågt och jag himlade med ögonen, men hade ingen kraft kvar för att skrika.
”Jag skär mig för att orka leva. Men idag skar jag mig för jag ville dö” svarade jag med gråten i halsen.
”Hatar du dig själv?” frågade han plötsligt, ännu mer känslokallare än förut.
”jaa” svarade jag och började gråta. Han reste sig upp och gick ut, lämnade mig kvar gråtande.

Jag vet inte hur länge jag låg där inne i rummet innan Linus kom in, men det kändes som en evighet.
”Vad sa han?” pep jag. ”vad sa doktorn?”
”Att du ska läggas in på psyket” snyftade Linus och jag stelnade till. Psyket? Var jag verkligen SÅ sjuk?

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

osynlig_flikka - 28 mar 08 - 08:56- Betyg: