Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Bara en tanke

Om allting nådde bottnen skulle världen kunna simma upp igen.
Skulle alla orka återhämta sig.
Kanske skulle det vara slutet eller så skulle det bara vara början på något nytt, något bättre.

Jag åkte på en bilväg visste inte riktigt var slutet fanns. Det ändå jag visste var att jag letade efter ett mål. Men hittills var det okänt. Men jag kände på mig att det var en härlig plats, min plats. Där visste jag att jag skulle finna allt, allt som jag någonsin sökt. Men nu satt jag här. I en illaluktande bil i strävan efter okänt mål.
Jag hade ingen aning om vem jag åkte med, men det var en kvinna omkring 50 år. Hon var tillsynes en väldigt glad kvinna som just nu satt och nynnade för sig själv. Hon hämtade upp mig när jag stod där, vid vägkurvan och väntade på att ödet skulle hämta upp mig. Hon hade försökt att hålla en konversation med mig, men märkte snart att det var hopplöst. Jag hade ingen lust att prata med någon som jag inte kände. Jag ville hellre sitta och tänka på hur min plats skulle se ut.
Plötsligt slog hon av radion som hade spelat någon gammal 60-tals låt. Hon frågade mig vart jag skulle någonstans.
– Jag vet inte riktigt, någonstans där livet är bra i alla fall.
– Tänk om jag hade kunnat vara som dig i min ungdom, rebellisk. Om jag hade vågat gå min egen väg.
Jag förstod inte riktigt vad hon menade och ville inte tänka på det heller. Varför skulle man ödsla tid på någon som antagligen var missnöjd med sitt liv och ingav ett falskt intryck?

Jag öppnade fönstret och sträckte ut huvudet kände hur vinden smekte min kind och tog tag i håret. Kvinnan sa inget, vilket jag tyckte var väldigt skönt. Plötsligt åskade det till och det började störtregna. Jag blev tvungen att ta in mitt huvud och veva upp fönstret. Himlen blev grå. Kvinnan i den illaluktande bilen mumlade något om att det var typiskt att det skulle bli såhär på hennes semester. Sedan frågade hon mig något men jag uppfattade inte riktigt vad hon sa. Och ville inte fråga heller. Kunde hon inte bara sluta störa mig.
Egentligen borde jag kanske vara tacksam över att hon plockat upp mig. Men idag var ingen dag för att vara tacksam. Idag var det en förväntans dag. Idag skulle jag hitta min plats och finna ro.
Regnet upphörde och himlen blev allt mörkare och mörkare. Trots att det var sommar kunde man nu inte se utan billjusen. Det måste vara riktigt sent. Men kvinnan fortsatte köra. Hon verkade vara viljestark. Hon skulle fram till sitt mål. Frågan var bara om jag skulle finna mitt.
Plötsligt kom jag och tänka på att kvinnan sagt att jag vågade gå min egen väg. Det gjorde jag inte. Jag flydde, från allt som skrämde mig. Jag kunde aldrig stå för min sak, ångrade mig alltid i sista sekund. Så att jag vågade gå min egen väg, det var nog det sista jag vågade.
Kanske var inte den platsen jag sökte något som fanns ute världen, kanske var det något inom mig, som jag inte visste fanns. Nej, så kunde det inte vara. Om det var något i mig skulle jag inte stått där och väntat på att någon skulle hämta upp mig. Denna plats fanns där ute. Och den skulle vara min, ingen annans. Där skulle jag vara ifred, ingen skulle komma och störa.


– Har du några pengar? Frågade kvinnan
–Nej hurså?
–Vi måste förmodligen ta in på ett hotell ikväll.
–Jag kan sova i bilen, svarade jag torrt.
Personligen tyckte jag att om man var normalt uppfostrad borde man ha erbjudit en flicka som erbjuder sig att sova i ens bil att sova i ens rum istället. Men det gjorde inte denna kvinna kanske var det för att jag varit för osocial i bilen. Nu fick jag stå för mina handlingar, eller nu vad mina lärare brukade säga.
Jag såg en skylt som det stod motell på och kvinnan eller tanten som jag nu föredrog att kalla henne svängde in. Hon gick ur och låste, lämnade mig där ensam och frusen. Jag kollade bak i sätet och fann en gammal hålig filt med hår på som förmodligen var från en hund.
Att sova i en illaluktande bil, det är inte det mysigaste här på jorden. Sätena är ytterst obekväma och man känner sig inte riktigt säker när man sover alldeles utanför ett sjaskigt motell. Men det gick. Trots att det var kallt.

Plötsligt vaknade jag, jag var alldeles kallsvettig efter en dröm, men glömde snabbt vad jag drömt. Det var gryning men solen hade förmodligen varit uppe ett tag. Men tanten hade inte kommit tillbaka än. Jag försökte sova igen, men det gick inte, det var en tanke som störde mig. Tanten hade sagt till mig att jag var modig, jag som flydde från allt som skrämt mig.
Jag började få ångest, var detta verkligen rätt. Borde jag vända?

Med ett bestämt grepp slet jag upp dörren gick ut ur bilen bort från min plats bort från säkerheten. Jag vandrade i jakt efter en ny kurva för att komma tillbaka och ta tag i mitt liv. Jag skulle börja ta risker. Där stod jag i vägskälet i väntan på att någon skulle komma och hämta upp mig, min plats fick vänta till en annan dag, jag vet att den kommer att vänta.

Agnes Hedbor 11/12 2004
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
jullan95 - 25 mar 07 - 18:52- Betyg:
Jätte bra ;)
hejjaghetersanna - 9 sep 05 - 06:00
Den var bra :)

Skriven av
scartissue
8 sep 05 - 15:38
(Har blivit läst 162 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord