Farväl min älskade |
Jag hade aldrig slutat älska Karolin, så när hon ringde och ville träffa mig tvekade jag aldrig…
Löven täcker marken likt en glödande matta. Det är inte kallt, sommarvärmen har dröjt sig kvar och jag kan ha jackan uppknäppt utan att frysa.
Labradoren Stallone gläfser och jag klappar honom över huvudet där han rotar i en lövhög efter något intressant.
Det var i slutet av juni, för tre månader sedan, som hon ringde och allt förändrades. Hon behövde inte säga sitt namn för jag kände genast igen rösten i telefonen. Vi hade inte hörts av på fem år.
Känslorna som återvände vid ljudet av hennes röst var bitterljuvt skrämmande att uppleva. Jag mindes all lycka och sorg som vi delat.
Hur vi vandrat tillsammans vårljumma kvällar, delat vår första blygsamma kyss under den gamla eken i parken och varit varandras första.
Vi hade träffats som tonåringar och blivit hopplöst förälskade med en sådan lidelsefull styrka som bara ungdomar lyckas uppbåda när de är helt övertygade om att det skall vara evigt, den övertygelsen som är ungdomens sanna kraft.
Hon hade varit som en kaotisk vind i mitt ordande och rutinerade liv.
Hennes fantasifulla målningar slutade aldrig att hänföra mig och jag mindes hur hon sa att hon aldrig kunde tänka sig ett Svenssonliv. Själv ville jag inget hellre än att börja jobba och tjäna pengar. Det var skillnaden i våra personligheter som gjort förhållandet så kraftfullt och passionerat. Det var också skillnaden som gjorde slut på det.
Vi tog avsked av varandra direkt efter att vi gjort slut. Vi visste att det skulle vara omöjligt för oss att bara vara vänner och att en ihållande kontakt skulle förvärra vår smärta. Det var den värsta stunden i mitt liv när hon försvann.
Hennes skratt och varma kropp ersattes av en kall tomhet.
Länge levde jag som en apatisk zombie övertygad om att slutet hade kommit och att ingenting längre spelade någon roll. Månaderna gick och någonstans fick jag kraft att återvända till livet igen. Men jag hade inte kommit över henne, det kommer jag aldrig att göra. Som alla lyckliga första förälskelser lämnade hon ett outplånligt minne efter sig som aldrig kommer försvinna eller svärtas ned..
Nu förklara hon på telefon att hon ville träffa mig, men inte berätta varför. Jag tvekade inte en sekund utan svarade att vi kunna träffas i helgen. Hon sade att hon tyckte det var för avlägset och vi kom överens om att jag skulle komma till henne redan nästa dag, så jag tog sjukledigt från jobbet
<<Jag hade aldrig slutat älska henne>>
Hon hade flyttat långt upp i landet och bilresan tog flera timmar. Men hon, Karolin, lämnade inte mina tankar en sekund. Med bara ett telefonsamtal hade hon kommit tillbaka in i mitt liv och återerövrat mitt hjärta. Fast det har ju alltid varit hennes, ingen flicka har någonsin kunnat ta hennes plats. Men jag grubblade också varför hon ville att vi skulle träffas, vi hade ju inte setts på så länge..
Jag såg henne genast på caféet där hon satt med de mörkröda lockarna hängande över en uppslagen tidning. Det kändes som om ingen tid alls hade förflutit. Hon hade en ljusblå sommarklänning som lämnade de bleka benen och armarna bara. Det ryste inom mig då jag såg hur hon nästan omedvetet förde bort en lock ur pannan, så som jag sett henne göra så många gånger tidigare.
Så fick hon syn på mig och hennes ansikte sken upp i ett stort leende. Värmen i den mörkblå blicken trollband mig med samma kraft som för fem år sedan. Det var då jag förstod vad jag misstänkt hela bilresan. Jag hade aldrig slutat älska henne. Vi omfamnade varandra och det var en obeskrivlig underbar känsla att ha henne så nära igen.
– Karolin? Sa jag och smekte varsamt bort den envisa röda locken från hennes panna.
Hon svarade inte utan höll mig tyst kvar och tryckte kinden mot min. Detta kändes så rätt och självklart.
Vi satte oss ner vid bordet. Hon drack te som vanligt, hallonte. Vi började prata direkt utan någon pinsam tystnad som annars bruka infinna sig. Pratade om allt, minnen och vad som hänt sedan sist.
– Så träffar du någon nu? Undrade hon.
– Inget allvarligt, själv? Hon var tyst ett tag.
– Jag har ett förhållande, det är ganska allvarligt, vi bor ihop
Jag slogs genast av en stark svartsjuka trots att visste att jag inte hade någon rätt till det.
Jag hade faktiskt inte väntat att hon skulle levat i celibat, men ändå värkte det i mitt hjärta, jag sökte med blicken över hennes fingrar men det fanns ingen ring.
– Han heter Stallone, lite pälsig, men annars en perfekt partner, fortsatte hon. Så fort jag kommer hem hoppar han upp i min famn och han aldrig för trött för att gå ut på promenad eller slöa framför teven. Hon såg mitt förvånade ansikte och log.
- Han är labrador.
Jag började skratta och lade min hand över hennes på bordet. Hon log så där vackert som hon alltid gjorde i mina drömmar och minnen.
– Så vill du följa med hem? Det fanns något skälmskt i tonen, men hennes ansikte var allvarligt.
<<Hjärtat stannade i mitt bröst>>
Vi lämnade caféet tillsammans. Den milda sommarvärmen smekte våra bara ben och den klarblå himlen hängde stillsamt över staden. Det var mycket folk på gatorna, men det kändes som om vi var ensamma i världen. Den här känslan som jag saknat så mycket hade återigen infunnit sig. Jag tittade upp mot den djupa himlen, det var den vackraste himmel jag någonsin sett.
Karolin bodde i rymlig etta ungefär tio minuters gångväg från centrum. I hallen, som var målad i laserat ljusgult, attackerades vi genast av hundra procent kärlek med en mankhöjd på sextio centimeter. Labradoren Stallone gav mig först en misstänkbar blick, men kastade snabbt bort sina fördomar och välkomnade mig lika hjärtligt som han gjort med sin matte.
Karolin försvann in i köket medan jag klappande Stallone. Med hunden springande i uppspelta cirklar runt benen tittade jag in i vardagsrummet, som låg i direkt anslutning till hallen. Det var sparsamt möblerat, en bäddsoffa med bord, några bokhyllor och en tv och stort sett ingenting mer. Det såg ut som hon flyttat hit ganska nyligen, men inga flyttlådor fanns någonstans.
Karolin återvände från köket med varsin kopp rykande te och vi satte oss i soffan. Medan teet svalnade såg jag mig omkring i rummet, inga tavlor eller andra prydnadsföremål fanns någonstans. Förr i tiden brukade hon hänga upp sina egna tavlor på väggarna.
– Målar du inte längre? En sorgsen min for över hennes ansikte, så snabbt att jag inte var säker på att den ens varit där.
– Nej, inte nu på sistone, det blir inte bra längre. Jag mindes att hon hade sina perioder och att hon, till skillnad från många kreativa människor, inte kunde skapa då hon var deprimerad.
– Men det kommer väl tillbaka? Hon lyfte sin hand och smekte mig försiktigt på kinden, hennes mörkblå ögon var sorgsna.
-Nej, den här gånger kommer det inte tillbaka.
– Hur mår du, egentligen? Frågade jag oroligt, det kändes plötslig som om något var mycket fel.
– Jag har cancer, sade hon snabbt, brutalt och utan omsvept, så typiskt henne.
Hjärtat stannade i mitt bröst någon sekund när innebörden av det hon sagt slog mig. Jag sökte i hennes ögon efter glimten som alltid avslöjade hennes skämt, men den fanns inte där. Utan att märka det själv hade jag lagt handen över hennes kind.
– Ja, jag är sjuk, fortsatte hon, enligt doktorn är det ganska taskig prognos, eller ja, ingen alls faktisk. Jag kommer att dö.
Jag stirrade på henne. Hon var helt lugn, satt där med ena handen under min och rörde med den andra i koppen med svalnat te. Det var så overkligt. Hon såg lika levande och skinande ut som jag mindes henne, och det fanns inga spår av en obotlig sjukdom i hennes ansikte.
– De tror det är ärftligt men eftersom de inte vet vilka mina föräldrar är eller var så kan de inte vara helt säkra. Fast med den nattsvarta prognosen så kännas det som det kvittar vad för sjukdom jag har. Hon tystnade en stund innan hon fortsatte.
–Jag ville träffa dig igen, jag ville säga farväl, det var därför jag tog hit dig.
Jag sade ingenting utan flyttade mig närmare och omfamnade henne. Vi lade oss tysta ned i soffan. Länge vilade vi i tystnaden. Utanför sänkte kvällen sin slöja över staden.
<<Natten då jag sade farväl till min älskade>>
– Kommer du ihåg att du var så rädd för att sova ensam? Frågade hon och smekte mitt hår.
- Ja, det är jag fortfarande.
- Men vet du vad, frågade hon och drog varsamt fingrarna genom håret på mig, jag skall komma tillbaka och spöka för dig på natten, kanske busa lite med dig, men sedan ska jag lägga mig bredvid dig så du att du aldrig behöver sova ensam.
Jag tryckte mig hårdare mot henne och tvingade ihop ögonen för att inte släppa ut tårarna. Hennes kropp var så varm och levande.
– Jag älskar dig Karolin. Viskade jag hon svarade inte utan lade sina armar kring mig. Hon behövde inte säga någonting för vi visste redan båda två att vi inte skulle kunna älska någon annan mer än vi älskade varandra.
– Vet du vad jag ångrar mest, eller jag ångrar faktiskt ingenting, jag har levt ett bra liv. Men det jag saknar är barn, att vi aldrig skaffade barn. Tystnaden talade för oss. Vi visste båda att vi aldrig skulle få barn tillsammans.
– Det är inte rättvist, varför ska du försvinna? Jag hörde själv hur barnslig min röst lät. Lutat mot hennes mage kände jag hur hon skakade lätt. Det gick inte att avgöra om hon skrattade eller grät. Återigen drog hon sin hand varsamt genom mitt hår.
– Du vet vel hur jag är, jag kan inte stanna på samma plats särskild länge. Hennes röst bröts och kroppen skakade ännu mer. Snyftningarna skar i hjärtat och slet i min själ. Jag höll ömt om henne. Det var så grymt, så orättvist. Omfamningen blev ömsesidig mer och mer desperat. Så hårt och så nära två kroppar kan vara utan att bli ett låg vi tillsammans, höll varandra krampaktigt som för att hindra ödets och sjukdomens klor från att sära på oss. Men natten kom och slet oss isär, så som vi båda visste att den skulle göra. Den natten kommer jag alltid att minnas för evigt. Natten då jag sade farväl till min älskade.
Tre månader senare står jag med Stallone på kyrkogården. Han nosar och bökar i de gulröda lövhögarna. Han har varit orolig sen du försvann, Karolin. Ett fallet lönnlöv pryder gravstenen, jag låter det ligga kvar, det påminde om din hårfärg.
Höstdagen är ljum och den mustiga doften av multnande löv finns omkring mig. Om jag sluter ögonen kan jag känna dina fingrar varsamt smeka mitt hår, men jag kommer aldrig att få se in i dina mörkblå ögon igen. Långsamt lyfter jag ansikte upp mot den oändligt djupblå himlen och inser att det är den grymmaste himmel jag någonsin skådat..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | LA - 8 aug 06 - 23:01 | | den var urgullig , så hemsk! | spite_fire - 8 aug 06 - 19:48- Betyg:  | pappa har haft cancer, man han klarade sig (a)
jätte gulligt | | N0llan - 8 aug 06 - 18:19- Betyg: | Vaa fint du skriver.
Den är riktig sorglig men jätte bra.
kramar |
|
|
| Beskrivande ord |
|
|
glass glass glass glass glass glass glass glass glass glass glass glass glass glass glass glass |
|
