lamporna slocknade när du inte log. |
Du blåste såpbubblor på gatan och jag tror att lamporna tändes av ditt leende.
Du andades vackra djupa andetag när pappa höll dig i handen då du tog dina första vingliga steg genom vardagsrummet. Du skrattade när du slog huvudet i bokhyllan som stod i vägen, för dig och jag tror att du fortfarande log när du slog rumpan i golvet, men det var svårt att urskilja. För du bländade mig med dina ögon och jag kunde tydligt se ett par genomskinliga vingar på din rygg.
Du smög ibland in till mig på nätterna speciellt år 1995, då du inte kunde sova och du bad mig läsa samma bok om och om igen tills du somnat. Jag visste aldrig om du somnade av orden som kom ut ur min mun eller bara av ren uttråkning, fast visst hade du ett leende på dina läppar.
Du blåste såpbubblor på gatan och jag vet att stjärnorna lös för dig.
Hur mycket du än sprang runt i huset, slog dig, grät, slog dig igen. Så kunde inget trötta ut dig, men Johanna, jag blev trött bara av att se på och efter varje uppskrapat knä eller armbåge fick det mig att tycka synd om dig, oavsett hur ont de inte hade gjort.
Kommer du ihåg när pappa och mamma gav dig den röda cykeln med vit sadel som du tjatade om sedan du såg den i skyltfönstret den dagen i maj. Dem hade satt på stödhjul, minns du? Minns du hur du lyckades få av dem med hjälp av en skruvmejsel ur pappas ”leksakslåda”, men egentligen visste du inte ens vad den hette och visst trillade du Johanna? Precis som den dagen år 2003 då du stängde dina ögon för sista gången.
Du blåste såpbubblor på gatan och det var inte lika vackert som förut.
Du började ligga i sängen extra länge och somnade alldeles för fort, de var inte likadant som 1995. För jag levde på dina skratt men dem kom mycket mer sällan nu, eller hur Johanna? Och jag kan inte leva på skratt som inte finns, eller leenden som inte skapas. Och jag kunde räkna dina ord på en hand, dem är bara fem nu Johanna.
Minns du den vintern då mamma hade sagt till dig flera gånger om att ta på dig en varm jacka, men ändå så gjorde du de inte. För visst frös du sen när du rullat dig ett antal gånger i snön, kastat en snöboll mot grannens hus, minns du att du krossade en ruta den dagen? Och jag lånade dig min jacka.
Du blåste såpbubblor på gatan och jag förstod varför grannarna log.
Du hade tydligen för lite hjärta den dagen du föddes och de var sant, men den verkade så mycket större - som om den nästan inte fick plats, men jag såg själv på röntgenbilderna och jag önskade att de var jag som låg där med sladdarna eller att dem skulle förvandlas till kola snören och vi skulle äta upp dem, tillsammans - lyckliga.
Men nu behöver jag inte ens räkna dina ord med min hand Johanna, för de finns inga.
Men du var vacker.
och jag minns dig precis som den du är, en ängel.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | yuriko - 7 aug 06 - 22:52- Betyg:  | | jättevackert |
|
|
|
