På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Sandra (Del 17) [Du slår fan inte vår son!]

Jag vaknar upp i ett rum, med vita väggar, vitt tak, och beiga gardiner. Jag känner genast igen lukten, lukten av sjukhus.
- Hon vaknar nu, hör jag Freddes röst.

En sjuksköterska böjer sig över mig. Hon ler.
Jag stirrar på henne, det gör fortfarande ont i magen.
- Har du ont någonstans? frågar sjuksköterskan som om hon kunde läsa mina tankar.
- Magen, säger jag svagt.
Hon nickar.
- Du har brutit tre revben, säger hon.
Jag stirrar på Fredde. Han ser så löjligt fejkat orolig ut. Han ler.
- Kommer du ihåg vad som hände? frågar sjuksköterskan.
Jag ser på Fredde.
- Du ramlade ner för trappan, sötnos, kommer du inte ihåg det? säger han.
Jag nickar.
- Just det ja, säger jag.
Sjuksköterskan märker min osäkerhet.
- Fredrik, skulle du vilja gå ut lite? frågar sjuksköterskan.
Fredde ser på mig med en blick som säger "Nu-sabbar-du-fan-inte!". Sedan reser han sig upp och går ut från rummet.
- Ramlade du verkligen ner för trappan? frågar sjusköterskan, rakt på sak.
- Ja, säger jag med en röst som inte riktigt bär, utan dör ut i slutet.
- Fredrik är inte här inne nu, du kan säga vad som helst, han hör inte och jag kommer inte att säga något.
Jag vill så gärna berätta vad som egentligen hänt, men på något sätt så vet jag att Fredde kommer att få veta det, så jag håller mig till lögnen.
- Nej, jag ramlade ner för en trappa, säger jag envist. När får jag komma hem?
- Ja.. det kan jag inte riktigt säga, säger sjuksköterskan.
Jag suckar.
- Jag har ju en liten son, säger jag. Jag vill ju att han ska få träffa sin mamma varje dag.
- Det förstår jag, men du blir nog kvar här ett litet tag till, det var ett farligt fall, du skadade dig rejält.
Jag nickar.

Ville och Fredde hälsar på mig varje dag. Jag glädjs bara åt att Ville kommer, Fredde kan lika väl dö, tycker jag.
Efter ett tag får jag komma hem igen, jag ligger mest i sängen. Men det går inte så bra, för Fredde ger mig aldrig dricka eller mat när jag ber om det. Och jag har svårt för att gå själv, det gör så ont, men jag får göra det ändå.
Men det läker fint. Men det tar ungefär ett halvår innan jag kan lyfta upp min älskade son igen. Han skrattar, har till och med lärt sig att säga "mamma" och så kan han säga "pappa".
Han börjar på dagis. Så söt är han. Fredde fortsätter att slå mig, men han slår mig inte lika illa som första gången, han vill väl inte att jag hamnar på sjukhuset igen.
Men en dag märker jag att Ville har blåmärken på ryggen.
- Fredde! vrålar jag. Du kan slå mig, men du slår fan inte vår son!
Fredde bara flinar.
- Jag gör hur fan jag vill, säger han.
Jag stirrar på honom.
- Fan ta dig! skriker jag, jag spottar honom i ansiktet.
Han ger mig en örfil. Sen slår han mig med knytnäve så att jag faller till golvet.
- Du är så jävla patetisk! Vet du det?! skriker Fredde.
Jag ligger på golvet, plötsligt ser jag hur Fredde går mot Ville där han ligger i sin säng.
Jag far upp från golvet.
- För helvete! skriker jag. Han är vår son, du rör honom inte!
Jag tar tag i Freddes axel. Han ruskar av mig. Tar upp Ville från sängen.
Jag stirrar på Fredde. Han bara flinar. Då gör jag det enda jag kan komma på. Jag tar en vas och smäller den i huvudet på honom. Han faller till golvet, jag lyckas få tag i Ville.
Jag gråter massor. Fredde ligger medvetslös på marken. Jag tar Ville i min famn, jag vågar inte gå härifrån. Jag sätter mig i soffan.

Plötligt vaknar Fredde till, han reser sig upp. Jag håller om Ville, försöker skydda honom. Men Fredde går bara ut i köket.
Han tar fram en halvfull vodka-flaska och halsar i sig den på nästan en gång.
Han vinglar till, skrattar åt mig där jag står med Ville i min famn och bara stirrar på honom.
Han vinglar ut i hallen, tar bilnycklarna.
- Fredde, snälla ta inte bilen, du är ju full, ber jag.
Fredde bara skrattar, spottar på mig.
Sedan går han ut, jag hör hur bilen startar.
Fan helvetes jävla liv! Alltid ska livet förstöra allting!

Fortsättning följer. Kommentera gärna.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Jossann_ - 16 aug 06 - 09:07

ska läsa mer, är ju helt inne i denna novell :P

ensamhet - 8 aug 06 - 05:34- Betyg: