Jim. |
Träden var grönare än var jag någonsin sett dem förut. Inte för att jag brukar tänka på det särskilt mycket, men just den här gröna färgen slet uppmärksamheten till sig.
Jag andades in pollen och det började klia i näsan på ett hemtrevligt, irriterande vis. Det var en känsla som jag kände igen, som jag kunde h a n t e r a.
De andra två skuttade framför mig och sjöng glada sommarlåtar. Framför oss kunde vi skymta en blå horisont, ett blått vatten, vitt skum, gul varm sand. Jag andades ut och stämde in i sången och glömde bort mina mörka, tunga tankar.
Jim.
Är du farlig? Är du elak? Planerar du att göra någonting som kommer att skada mig? HAHA, jag skrattar åt mig själv. Nej, det gör jag inte, men jag v i l l skratta åt mig själv. Jag är livrädd, livrädd för dig. Jag har dock inga svar på varför. Jag vet inte varför. Du som är så snäll, du som säger att du älskar mig, du som lättar ditt hjärta, du som ger mig allt, allt, allt. Jag mår illa, men klarar jag mig utan?
Älskar jag dig? Jag känner ingenting, ska man göra det när man är kär? Jag har aldrig känt någonting för någon… jag vill, men kan inte.
”När jag ska han komma?”, undrar Sofie, den nyfikna.
”Ikväll, tror jag.”
”Åh, han kommer göra någonting för dig”, säger Lovisa och ler mot mig.
Det värken, någonting värker i mig. Jag vill inte, vill inte känna ångest, vad är det med mig?
… vad vill han mig?
Den öppna elden dansar i mörkret och havet rullar upp mot stranden, drar med sig skräp och stenar ner i det svarta djupet. Jag suttar på en öl, funderar, darrar, vill försvinna.
Jim sitter och småpratar med Lovisa och de skrattar ibland. Jag hör inte, vill inte höra, jag känner bara brännande blickar i ryggen från honom. Självklart undrar han vad det är med mig, varför satt jag där tyst?
Orden, jag älskar dig så jävla mycket, bränner i bröstet och jag får tårar i halsen. Varför just jag, vad fan vill han mig? Varför kan jag inte bli lämnar ifred?
”Hur mår du?”
Jim sätter sig bredvid mig, ser på mig, ler lite – o s ä k e r h e t.
”Bra.”
Jag stirrar ner i sanden, leker lite med en vit snäcka med foten.
”Vad har du gjort idag då?”, undrar jag snabbt. Vill inte prata, vill inte vara tyst med honom.
”Inget särskilt, väntat på att det ska bli kväll…”
Hans jävla blick, den trånar, den väntar, den undrar.
”Själv då?”
”Varit med Sofie och Lovisa som sagt.”
Jag vänder mig mot de båda med en bönande blick. Sofie knuffar till Lovisa i sidan och blinkar åt mig innan de går sin väg, ner mot vattnet istället. Jag skriker inombords, lämna mig inte… fan.
Vad är jag rädd för? Sluta titta på mig, jag våndas u n d e r din blick. Jag mår illa av ditt sätt, äcklas av dig.
”Elin…”
Han ser på mig, sträcker ut sin hand och snuddar vid min, men jag rycker åt mig den och stället mig upp, darrar.
”Jag… måste på toa.”
Inte förrän jag börjat jogga uppför stranden märker jag att tårar rullar som en salt våg nerför mina kinder. Hade han sett mina tårar, min förtvivlan, min rädsla, min osäkerhet?
Jag faller ihop på toalettgolvet, gråter högt, försöker inte ens att hålla det inne.
Kan inte, klarar inte, vågar inte.
Jag sitter på det blöta, smutsiga golvet, river mina myggbett till blödande sår, funderar, gråter, gungar in mig i en slags trygghet av förtvivlan.
Varför får han mig att känna mig så trög, så liten, så äcklig, så värdelös, så ovetande och hjälplös? Hur kan han få mig att känna så här när han hela tiden utstrålar det motsatta?
Han säger att jag är smart, han säger att jag är det vackraste, det mest betydelsefulla, han säger att han älskar mig.
Vad är det jag mår så jävla dåligt av?
Jag vågar inte se när han vänder om och går ifrån mig, jag vågar inte vara med om att han ser min kropp och äcklas – jag - klarar - inte. Hur fan vet han att han älskar mig när han inte har sett mig? Han vet inte vem jag är, han vet inte hur jag ser ut… endast min tjocka mur, mitt skal.
Jag bor i mitt skal, jag bor där inne, hej. Om du knackar på så kanske jag öppnar? Men ingen vet att jag bor där, ingen vet… ingen knackar på min dörr.
Jag fattar inte hur alla kan vara så jävla självsäkra, hur alla kan lita på andra, hur alla kan möta kärleken med öppna armar och njuta, n j u t a. Hur fan ska jag klara av att välkomna någon när han inte vet vem jag är, hur jag ser ut, vad jag tänker. Jag är så jävla rädd att han märker mina fel, mina brister, mina… så jävla rädd att han inte kommer tycka om mig efter att han upptäckt mig mer.
Jag är snart arton år och vågar inte, vågar inte, vågar inte – vad i helvete är det för fel på mig? Folk är avundsjuka på mig, avundsjuka på att jag får kärlek, men jag kan ju för helvete inte ta emot den, fattar ni inte det?
Jag vet inte hur länge jag satt där inne, men det var bläcksvart när jag kom ut igen. Jag gick och satte mig vid brasan, kurade ihop mig i den stora tröjan som jag fått av min pappa, och stirrade in i elden. Jim, Lovisa och Sofie sprang omkring vid vattenbrynet och skrattade och tjöt. De hade inte märkt att jag kommit ut från toaletten förens dem kom upp till elden igen, dyblöta och kalla.
”Var har du varit, din smitare?”, hojtade Lovisa och satte sig vid mig och skvätte avsiktligt lite vatten på mig. Jag log svagt och knuffade lätt till henne.
”Jag gick en sväng bara…”, sade jag och rättade till mitt hår. Jim satt på andra sidan och såg på mig genom elden och jag gjorde allt för att inte kolla på honom.
Han måste tro att jag är väldigt, väldigt blyg. Eller kanske bara väldigt trög? Han som är så smart… åh, han tror säkert att jag är oskuld och väldigt oerfaren. Nu vill han inte ha mig mera, han vill inte ha mig, han har gett upp. Vem fan vill ha en blyg oskuld? Han tycker jag är tråkig, ja, det tycker han, fan, fan.
”Hänger du ner och badar, Elin?”, undrade Jim plötsligt och väckte mig från mina skräckslagna tankar. Hans hår var blött och det droppade ner i ansiktet. Jag kände gropen i halsen igen och ruskade kraftigt på huvudet. Inte, INTE visa mig. Om det kanske finns någonting kvar i honom som gillar mig så kommer det garantera släckas om jag visar mig i bikini.
”Jag fryser så…”, sade jag och kröp ihop i tröjan. Han svalde och såg ner i sanden. Besvikelse? Ja, kanske, men han hade blivit ännu mer besviken om jag tog av mig.
”Vi kan leka sanning?”, sade Sofie plötsligt och log förtjust åt sin ide. Vi andra ryckte lamt på axlarna, som om det inte spelade någon roll egentligen. Vi hade ingenting annat att göra ändå.
”Elin, vad skäms du mest för att du gjort?”
Jag skäms för att jag har haft ätstörningar, skäms för att jag har skadat mig själv, skäms för att jag är så jävla feg, skäms för att jag är som jag är…
”Jag vet inte… ljugit kanske?”
”Elin, vad är du mest rädd för?”
Jag är rädd för att vara hatat, rädd för att bli sedd så som jag ser mig själv, rädd för att bli l ä m n a d ensam, rädd för att dö…
”Spindlar.”
”Elin, vad önskar du dig mest av allt i hela världen?”
Att bli väldigt smal utan att svälta mig själv, att kunna ä l s k a, att kunna älska utan att vara rädd, att kunna vara nöjd med mig själv, att bli a c c e p t e r a d som jag är…
”Pengar, haha, en hund kanske?”
Vi låg på stranden och såg upp mot stjärnhimlen som dansade över oss. Mitt bröst värkte av sorg och ilska över mig själv.
”Klockan är tre”, viskade Lovisa upp ut i natten och Sofie fnittrade lite.
”Blir ni sura om att cyklar hem nu?”, undrade jag och satte mig upp. Jag ville inte vara kvar en sekund till, ville inte ligga bredvid Jim som utsöndrade sina vibbar. De såg på mig, undrande, oroliga kanske?
”Varför ska du hem?”, undrade Sofie.
”Jag är så trött… och jag orkar inte längre, orkar inte…”, mumlade jag och skyndade uppför stranden.
”Orkar vad?”, hörde jag Sofie undra bakom mig och de andras mummel. Jag kände deras blickar, men jag rusade bort ifrån dem.
Jag hoppade på cykeln och började trampa genom skogens kusliga, mörka tystnad. Efter ett tag saktade jag ner och flåsade av trötthet och av gråten som darrade i bröstet. Jag fick lov att cykla riktigt sakta på grusvägen för jag såg knappt vägen framför mig. Det var långt hem och jag försökte att inte tänka på alla rädslor jag hade för mörkret. Bakom mig hörde jag ett brummande och mitt hjärta stannade i bröstet. Jag blundade och bad en snabb bön om att det inte var Jim, men jag visste redan att det var det. Ljuset från hans moped överröste mig och han saktade in vid mig och tog av sig hjälmen.
”Elin, stanna”, sade han och när jag inte gjorde det svängde han in mot mig så att jag tappade ballansen och föll ner i diket bredvid vägen. Han hoppade av moppen och tog sig ner i diket vid mig. Jag försökte trassla mig loss under cykeln, men han hann före och bar upp den från mina ben och lade den åt sidan. Hans ansikte var skuggat, men jag kunde ändå se allvaret i hans blick. Var han irriterad, arg, ledsen?
”Nu vill jag att du sitter här, titta, jag sätter mig också ner”, sade han stilla och satte sig i det trassliga gräset framför mig. Jag kände hur jag blev blöt i rumpan, men vågade inte röra mig.
”Och nu vill jag att du är jävligt ärlig mot mig, klarar du av det? Jag vill att du berättar för mig vad det är du vill, för jag fattar inte ett skit, okej?”
Jag stirrade på honom och var säker på att han hörde mitt hjärta dunka i bröstet. Det var så tyst mellan oss… ingenting lät, inte ens våra andetag hördes i mörkret.
”Vadå menar du?”, viskade jag, fastän jag visste precis vad han menade. Jag hörde att han suckade.
”Ditt sätt, Elin, ditt sätt mot mig. Först är du intresserad och vill absolut någonting, men sen är du som en robot. Vad har jag gjort för fel? Jag blir inte klok på dig, fattar du det?”
”… Jag kan inte.”
Jag drog med naglarna över min arm, hårt, hårt så att jag kände hur blodet började rinna nerför huden. Det sved, men det var ingenting jämfört med vad jag kände inombords. Vad ville han mig? Att jag skulle lätta mitt hjärta inför honom där i diket, i mörkret, i tystnaden?
”Vad är det du inte kan?”
”Berätta… för dig.”
Om jag berättade så skulle det bara låta patetiskt och äckligt. Han skulle skratta och förakta mig. Han skulle tro att jag ville ha medlidande, han skulle tro att jag ville ha kärlek och omtanke.
”Men nu ska du göra det i alla fall för nu sitter jag här och väntar, nu sitter jag här och begär att du berättar för mig”, sade han strängt.
Han ser mig som en barnunge, vad fan är det han gillar hos mig? En ful liten barnrumpa. Varför jag började prata, varför jag började lätta mitt hjärta, vet jag inte. Kanske var det för att han satt där i det blöta gräset och var arg, för att han satt där i tystnad och lyssnade på det jag sade. Kanske det var för att jag intalade mig själv att jag inte hade något val? Ja, jag intalade mig själv att han hotade mig med en pistol, om jag inte berättade så skulle han skjuta skallen av mig. Hjälp, jag måste berätta.
Vad jag använde för ord minns jag inte, jag kanske har förträngt det och det är jag glad för. Om jag hade kunnat minnas så hade jag bara ångrat mina ordval, mina meningar, min röst, mitt allt. Jag hade ångrat att jag sade det och det och legat och grämt mig under mina egna tankar och…
”Jag fattar inte varför i helvete du gillar mig för? VA!? Vad i helvete är det du gillar hos mig, det finns ingenting, INGENTING hos mig som är älskvärt.”
Efter just det tystnade jag, jag tystnade och frös till av skräck. Han sade ingenting, bara satt där tyst. Jag såg bara hans svarta, säkra siluett framför mig och han satt väldigt stilla. Jag rev i mina redan öppna sår på armen och tårarna som rann nerför kinderna droppade ner i såren och sved.
”… Kan du inte bara acceptera att vi som älskar dig, älskar dig? Måste du ha bevis? Måste du ha en anledning? Kan du inte bara inse att vi gör det?”
”Jag fattar ju inte… och eftersom jag inte fattar så kan jag omöjligt tro på det. Jag kan inte låta mig dras ner i någonting och sedan vakna med att det slutar tvärt.”
Jag mår dåligt av att jag äcklas av mig själv, förstår du inte då att jag är livrädd för att
andra ska äcklas av mig? Jag har alltid trånat efter att vara omtyckt, alltid trånat efter att vara populär och älskad, därför är jag skräckslagen att folk ska se den Elin som jag ser varje dag i spegeln. Vet du vad jag ser? Nej, jag vill inte berätta. Jag kan inte, för det skulle bara bli ännu värre då. Om jag berättar om mina fel så ökar chansen att du ser dem också. Om ni ser det jag ser… jag vet inte vad som händer då. Jag skulle nog sakta tyna bort till en obetydlig fläck för att sedan dö.
Jag berättade, men mina ord var hackiga och jag märkte att jag började stamma igen, men du satt där och lyssnade på mina ord ändå. Jag rös varje gång jag hade bildat en mening, mådde illa av hur dåligt det gick, men jag slutade ändå inte. Det fick bära eller brista – du hotade ju mig med en pistol.
När jag inte orkade tänka mer tystnade jag och lutade huvudet mot knäna och blundade bort allting. Mörkret hade sakta blivit ljusare och vi såg varandra tydligare nu. Det prasslade från dig när du rörde dig och jag kände din hotfulla skugga över mig och sedan en duns när du satte dig intill. Din hand var varm och stor mot min rygg och jag började darra. Jag orkade inte dra mig ifrån dig, orkade inte, orkade inte. Du tvingade mitt huvud ner mot din axel och jag lutade trött kinden mot den. Närheten fick mig att börja gråta igen och det rann ur mig som en mörk skugga. Jag hulkade lite svagt och du strök bak mitt hår från ansiktet, varsamt, ömt. Din ilska var bortflugen för längesedan och jag vet inte hur du kände dig nu. Jag vågade inte se upp i ditt ansikte, och skulle antagligen inte heller se någonting för hinnan av tårar.
”Dumma unge”, viskade han. ”Dumma, dumma unge.”
Han vände sig mot mig och lät mig in i hans famn där jag kunde gråta mot hans vita tröja. Där kunde jag gömma mig för evigt utan att oroa mig för utseende, ensamhet och skräck. Jag önskade att ingenting skulle förändras, för där i hans tröja trivdes jag perfekt.
… kanske jag älskade honom, trots allt?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | child_of_dreams - 11 aug 06 - 18:53 | i know that feeling allright...
men vet du, ibland måste man våga lita på andra, måste våga älska.
kanske kan du se dig själv som han gör efter ett tag?
kanske är det inte han som upptäcker hur du egentligen är, kanske är det du.
skriv gärna till mig om du vill snacka.
du skriver bra iaf, det är sällan man pallar läsa så långa texter.
men din text fångar en, du skriver så levande.
take care now | Anina - 7 aug 06 - 18:12- Betyg:  | | bra |
|
|
|
