På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Det blir aldrig som man har tänkt sig... Del 3

- Anna?
- Ja?
- Känner du Klara?
Anna såg väldigt förvånad ut att jag ställde den frågan, som om hon fick en kniv i ryggen eller nåt.
- Ja, jag känner hennes föräldrar bra och så.
- Okej, vet du om Klara har något jobb?
- Ja, hon jobbar som städerska på ett sjukhus, ibland så får hon fylla brandsläckaren till och med. Varför undrar du det?
- Nej, men jag undrade bara, är nyfiken.

Sen gick jag till telefonen och ringde Mona.
- Hej Mona!
- Nämen tjenare Moa! Allt väl?
- Ja då, jag vet hur jag kan hämnas på Klara!
- Va? Är det sant? Det är jättebra! Vad är planen?
- Först måste vi få begäran om ledighet från skolan…

Allting har gått som planerat ungefär, jag blev bara så förvånad ibland. Det har hänt en hemsk sak och så långt ville jag aldrig gå…
Förlåt dagboken att jag inte har skrivit i den. Men så mycket har hänt, att jag har knappt fattat.

Att jag och Mona fick ledigt från skolan var inga problem alls. Det svåra var bara att Anna var tvungen att skriva på och det skulle hon aldrig göra så Mona bad sin mamma att skriva på med Annas namn. Till Anna sa jag bara att jag skulle hem till Monas släktingar och det köpte hon och sa att det var okej.

Vi satt i tåget, det var en lång resa. Ingen utav oss sa så mycket. Men jag beundrade Monas utseende. Hon har så perfekta ansiktsdrag, jättefina mörkbruna ögon och hennes långa bruna lockiga hår. Sen är hon väldigt smal, men inte för smal som jag, hon är mer vältränad. Hon kan få vilken kille som helst.

Efter ett par timmar var vi framme. Klockan var ungefär åtta på kvällen och det är perfekt tid att hämnas på Klara.
Utan att vi vilade gick vi direkt till sjukhuset, Mona gick in och kollade. Hon såg Klara. Då gick jag in och skulle leta efter brandsläckaren. Jag hittade den, den var vid entrén. Jag tog brandsläckaren och gick ut med den utan att någon såg mig. Mona stod där utanför och väntade på mig.
- okej, hur tömmer man vattnet? Frågade jag
- Ja du, jag har ingen aning. Svarade Mona
Vi kollade o såg ett lock Mona började försöka få upp den.
- Den sitter jättehårt. Sa Mona
- Vi måste försöka få upp den på något sätt.
Vi turades om att försöka o sakta men säkert så gick locket så småningom upp. Vi hällde ut vattnet.
- Perfekt! Vi lyckades! Sa jag
- Vi är bara bäst!
Jag gick in med den och ställde tillbaka den där den var.
- Okej, nu är det din tur. Sa jag
- Japp, jag har med mig en tändare och cigarretter
- Bra.
Mona ropade på Klara och jag gömde mig bakom ett träd så att Klara inte skulle se mig.
- Vill du ha cigg? Frågade Mona
- Javisst. Sa Klara
Mona gav tändaren till Klara och Klara tände på ciggen. Men det kom för mycket eld och då knuffade Mona Klara så att hon tappade dem. Det började brinna!
- Hjälp! Jag måste hämta brandsläckaren! Skrek Klara
Jag och Mona sprang iväg. Vi stannade inte och gömde oss, för båda vi vet att Klara kommer få en massa utskällning och förlora jobbet. Det förtjänade hon efter allt hon har gjort.

Så var hämnden. Vi sov hemma hos mamma och Johan mitt gamla hem. Men det har även hänt en massa hemska saker. Det här kanske låter knäppt men just nu ångrar jag att jag hämnades på Klara.

Vi vaknade på morgonen och jag letade efter mamma, men hon var inte här. Var är hon? Hon brukade aldrig gå ut eller nåt. Då kom Johan han hade ledigt från jobbet.
- Johan var är mamma?
- Moa, jag vet inte hur jag ska säga det här. Så jag säger det rätt ut. Mamma är död.
- Va?! Vad menar du? Hur då?
- Hon blev mördad, skjuten.
- Var det längesen?
- Det var två veckor sen
- Varför ringde ni inte mig?
- Jag ville det, men Lina sa att det inte var någon bra idé.
Jag började gråta. Jag kan inte fatta att det är sant. Så jag gick ut.
- Ska jag följa med dig? Frågade Mona
- Nej, jag vill vara ifred ett tag. Men tack ändå. Jag kommer snart.

Jag gick till min gamla skola. Där gick jag runt skolgården, som var väldigt tomt. Så förmodligen är det lektion. Skolgården har inte förändras, fortfarande massa klotter till och med mer klotter än när jag gick här. Ruttna bänkar, blommor som är vissna, gungor och rutschkana som är nedklottrad. Man fick ingen trevlig känsla när man var här direkt. Ser så dött ut. Jag satte mig ner på en av bänkarna och grät jättemycket. Sen var det någon som kom bakom mig med tysta steg och sa:
- Förlåt mig! Jag ville aldrig göra dig ledsen.
Jag vända mig om.
Det var Klara!
- Vad gör du här? Frågade jag
- Orkar inte gå på lektionerna.
- Okej, så du har börjat skolka?
- Ja, på senaste tiden. Då kunde jag jobba istället, men nu har jag inget jobb.
- Jag tycker inte synd om dig direkt.
- Nej, jag förstår det. Men Moa jag gjorde aldrig det för att jag ville vara elak eller nåt. Jag gjorde inte det frivilligt heller, gjorde det bara för att hjälpa dig.
- Jaså? Att du var taskig mot mig i skolan och ringde Anna? Är det så du ville hjälpa mig? Då är du helt dum i huvudet!
- Jag var inte ensam om att ringa Anna, det var inte min idé. Dessutom vet jag vem som dödade din mamma.
- Du ljuger!
- Nej, jag såg det med egna ögon.
- Vem var det då?
- Det får du veta snart, men först vill jag berätta varför jag ringde Anna. Vill inte du ha en förklaring?
- Jo, berätta.
- Okej, först så ringde din syster Lina mig. Hon ville att vi skulle träffas. Hon tyckte inte att du var trygg hos din mamma. Hon undrade då om jag vet någon som skulle tänka sig ta hand om dig. Jag frågade då varför hon inte kunde ta hand om dig. Då sa hon att det skulle bli problem med hennes äktenskap eftersom att hennes man Magnus skulle då inte ställa upp på 100%, de skulle bråka mycket osv. Hon sa då om jag kunde kontakta någon. Men att jag inte skulle säga någonting till dig. Jag sa att jag inte tänker gå bakom ryggen på dig. Då sa hon att om du verkligen vill Moas bästa, att hon förtjänar att bo hos en normal familj, då ska du göra som jag säger. Jag funderade mycket då sa jag men tänk om Moa vill hämnas på mig då? Då sa Lina att Moa är brukar inte hämnas hon är för snäll för det.
- Okej, så det var Lina som började? Men varför har du varit så taskig mot mig i skolan då?
- Det gjorde jag för att det skulle vara lättare för mig att ringa Anna. Om jag inte var taskig mot dig, skulle jag känna mig så dum. Jag skulle aldrig våga ringa henne då.
Jag visste inte vad jag skulle säga, tänk om hon ljuger? Varför skulle Lina be Klara ringa någon som skulle ta hand om mig?
- Varför skulle jag tro på dig? Frågade jag
- Skulle jag ljuga om en sån här sak? Det skulle jag aldrig göra, jag känner mig redan tillräckligt dum för att jag ljög för dig.
- Så Anna var med på det här? Är det någon mer?
- Inte vad jag vet.
- Men vem dödade min mamma då?
- Okej, det var Lina…

Fortsättning följer!

Av Setare 6 augusti 2006

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

familjeflickan - 25 aug 06 - 00:55- Betyg: