Fånga dagen |
- Jag älskar honom. Jag älskar honom så jävla mycket! Karin står under en bro vid Seine i Paris. Hennes vän fyller år. Många människor är där och Karin blir mer och mer onykter. Pablo kommer fram till henne. Han har en cigg i handen, det är gräs.
- Ska du ha en cigg?
- Nej, jag vill inte. Har testat tidigare, det funkar inte på mig helt enkelt.
- Jaha! Du vill ju fan ingenting nu för tiden. Han går sur därifrån.
- Jag älskar honom… upprepar hon lite tyst för sig själv.
Pablo kommer fram igen och fyller på hennes plastmugg med ännu mer vin. Han räcker fram ciggen igen.
- Men det är klart det funkar!
- För sista gången, nej för i helvete! Hon kramar sönder plastmuggen och rödvinet rinner över hela ärmen.
Pablo följer med henne hem. Även fast hon hatar honom känns det skönt att inte gå ensam i Paris klockan tre på morgonen.
När hon är hemma lägger hon sig ensam i dubbelsängen. Karl är på affärsresa till USA. Ångesten kommer. Tårarna rinner längs kinderna och allt brister.
Klockan är ett och sista lektionen är över. Karin känner sig glad, hon ska följa med Juliana hem och äta. Nu slipper hon gå hem till den tomma lägenheten.
De har nyss kommit hem och de står i köket. Det skärs tomater, paprika, rödlök och isbergssallad. De står och trängs vid diskbänken och det är saker överallt.
- Karin, han fattar inte vad du behöver. Och dessutom, förstår han egentligen vad du har gått igenom de här åren? Juliana iakttar Karin som alldeles tyst hackar löken.
- Jag vill hem till Sverige… är det enda hon får fram. Juliana nickar. Jag vill hem till min familj, det känns så tomt.
Eftersom Juliana vet att Karin aldrig kommer att komma till skott går hon och sätter på datorn direkt.
- Kom! Nu ringer du hem. Juliana räcker henne en telefon. Sen bokar vi biljetter. Jag fortsätter med maten så länge.
Karin ser på när hon går tillbaka till köket.
- Ja, det är Elsa.
- Hej gumman, det är jag. Karin.
- Hej! Men hur är det, har det hänt något?
- Det är som vanligt, Karl är borta i USA. Jag klarar inte det här längre! Kan jag komma hem?
Hon sitter på planet på väg hem till tryggheten. Ska allt börja ordna sig nu? Ska hon komma på en lösning?
Hon tänker tillbaka på den svåra tiden, på hur mycket hon har lidit. Karl som kommer hem sent varje kväll. Det första han säger när han har stängt dörren, gör att hon bara vill falla mot golvet. Sjunka genom jorden. Sedan tar han sig vidare till sängen. Somnar på en gång utan att ens ge henne ett litet leende, en kyss.
Trots det här kan Karin inte vara arg på honom. Varje kväll sitter hon och tittar på honom när han sover lugnt som ett litet barn. Hon sitter där och tänker på hur kärleken var från början… Just därför håller det fortfarande, annars skulle hon ha stuckit för länge sedan.
Hon tittar ut genom det lilla fönstret vid hennes stol. Himlen är alldeles klarblå och de vita molnen ser alldeles mjuka ut. Det ser så lugnt ut där ute, som att tiden står stilla…
- Ursäkta, skulle du vilja ha kaffe eller te? Flygvärdinnan står framåtlutad och ler emot henne.
- Te vore gott, tack.
Elsa står nedanför de stora skärmarna som visar upp de olika landningstiderna. Pappa håller på att parkera bilen.
Det är folk överallt. Hon börjar gå mot dörren som hennes syster ska komma ut ur om ungefär sex minuter. Hon stannar till lite i skym undan, vill se Karin innan hon ser henne.
Fem minuter kvar. Elsa börjar bli lite orolig om pappa ska hinna parkera bilen och komma dit innan systern kommer ut. Hoppas!
Karin står vid rullbandet. Har fått syn på sin väska, men det kommer att ta lång tid innan den kommer fram.
Hon ser sig omkring. Flygplatsen är liten, nyrenoverad men ändå ganska tråkig på något sätt.
Människorna omkring henne ser uttråkade och stressade ut. Alla vill bara gå därifrån och det snabbt.
Nu kommer den, väskan som gör att hon blir fri. Hon tar upp den, ställer ner den, tar tag i den och börjar gå mot utgången.
Så ser hon lillasyster och pappa som står och väntar på henne. Hon börjar gå snabbare. Herregud, jag är 28 och ska flytta hem till mamma, pappa och lillasyster. Det är ju inte klokt.
Mamma har gjort i ordning fika – te och wienerbröd. Hon står i köket när hon hör nyckeln som vrids om. Ett leende växer fram i hennes söta ansikte. Hon springer till hallen och stannar till vid dörren. Sen kastar hon sig om Karin som om hon skulle kunna beskydda henne med sin omfamning.
- Lilla gumman, vad skönt att du är hemma igen! Nu tycker jag att alla byter om till pyjamas och så fikar vi. Jag har kokat kanelte och köpt något som jag vet att alla här inne tycker om…
- Wienerbröd, vad gott! Utbrister Karin.
- Det känns som att han och jag bara glider ifrån varandra mer och mer, säger Karin lugnt. Hon och Elsa sitter i bäddsoffan som nu är utbäddad åt Karin.
- Jag fattar inte hur det gick till, men tyvärr har det bara blivit så. Han var så rolig, busig och glad i början. Han älskade mig. Men vart har kärleken tagit vägen? Det känns som att vi inte känner varandra längre. Han har blivit en helt ny person.
- Och du är fortfarande kär i Karl som han var från början. Det här kanske låter hemskt Karin, men ni passar inte ihop längre, inte om han ska fortsätta som nu.
Det blir helt tyst. Tystnaden bryts, Karin börjar gråta.
- Karls kompis Adolf berättade att…
Nu börjar tårarna rinna ännu mer.
- Han har varit otrogen mot mig. Det var någon jävla tjej som han träffade i USA. Just nu är han väl med henne.
Nu känner Elsa att också hennes tårar vill komma.
- Hej, det är Karl. Kan jag få prata med Karin?
Elsa blir alldeles tyst. Hon tittar på Karin som sträcker sig efter telefonen. Till slut lämnar hon över den.
- Hej, säger hon efter en lång tystnad.
- Karin, hur är det? Jag läste ditt brev som du lämnade kvar.
- Hur fan tror du det är med mig? Om jag mådde bra skulle jag varit kvar i Paris, fattar du väl?!
- Men Karin…
- Nej, snälla. Jag orkar inte längre!
Mamma och Karin sitter vid köksbordet och dricker nybryggt kaffe som familjen fått från sina colombianska vänner.
På bordet står det en kandelaber tänd och den nya IKEA-duken är struken och utlagd på det ovala bordet.
- Prata med honom Karin, jag tror att det är det enda rätta. Berätta exakt hur du känner, det är nog det enda som hjälper. Du kanske till och med skulle åka tillbaka till Paris?
Klockan är tre på natten. Karin ligger på ryggen i bäddsoffan och tittar upp i taket. Hur ska jag göra? Jag kanske ska åka iväg till Paris och prata med honom. Men han lyssnar aldrig när jag vill att han ska göra det. Vad säger att han har ändrat sig nu?
Hon vrider på sig så att hon ligger på sidan, magen börjar göra ont.
Det är kanske just därför jag inte ska stanna kvar hos honom…
Hon går upp för trappan som så många gånger förut. Den är trång och trappstegen är låga. Hon låser upp dörren och går in med två tomma väskor som hon ställer ned innanför dörren.
Hon går in i köket och kokar sitt favoritte, måste lugna ner sig lite.
När teet är slut i hennes mugg, diskar hon den. Därefter tar hon ut alla sex muggar som hon har köpt till deras lägenhet och ställer de på köksbordet. Jag har köpt dem, de är mina. Hon tar fram tidningspapper och slår in dem.
Hon går till bokhyllan i vardagsrummet och plockar ut alla skivor, filmer, böcker.
Sovrummet. Karin suckar, tar med sig väskorna och går dit. Öppnar garderobsdörrarna. Jag måste göra en utrensning om jag ska få ner allt i väskorna. Jag har ju miljarder med skor, väskor och kjolar…
När hon hör nyckeln i dörren är Karin redan färdig. Hon sitter i soffan. När Karl kommer in stannar han bara till, han ser henne inte, men han känner att något är annorlunda. Han hänger av sin rock och vänder sig åt hennes håll. Där ser han en kvinna klädd i rött och med två väskor vid hennes sida. Han förstår. En tår rinner ner längs hans kind.
- Jag orkar inte längre Karl, jag gör helt enkelt inte det.
- Jag förstår… Jag vill inte att det ska vara så här. Förlåt.
- Det kunde du väl ha tänkt på för länge sen? Du har väl alltid vetat om att det här förhållandet inte skulle fungera om inte du ändrade på dig? Jag har fått nog av att det alltid är jag som ska vara den som får ta emot all skit. Dig ska man behandla med bomullshandskar och om du säger något fel så är det bara för att du är sådan. Man måste liksom alltid acceptera ALLT med dig, får inte ifrågasätta någonting. Jag är bara så jävla less på det. Jag är jag, så är det bara. Jag måste få andas i mitt eget hem, även fast du är under samma tak.
Fri. Äntligen fri.
Karin och Juliana går längs Seine med varsin väska rullandes efter sig. De är på väg till Julianas lägenhet, hon ska få bo där tills hon tar planet tillbaka till Sverige.
Nu kan hon andas igen. Hon är en fri kvinna som har sagt ifrån och har all rätt på sin sida. Hon ska starta om i Sverige, börja plugga igen och göra något med sitt liv. Göra det hon har velat länge. Sätta bo och bara leva livet, så enkelt som livet är.
Jag är fri.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | matika - 8 aug 06 - 21:42- Betyg:  | den va bra å de tog lång tid för mig :P
men jag ångrar mig inte ^^ hoppas det är bra för henne nu...
//kramar från lilla mig | | SaraSophie - 7 aug 06 - 04:06- Betyg: | Va duktig du är älskade småtting. Den var helt underbar, kände igen
vissa delar...efter det du berättat. Pusspådig | Lovely__ - 7 aug 06 - 03:21- Betyg:  | | Bra :) |
|
|
|
