Ellen del 3 (Höjden av hopplöshet) |
Det började närma sig farfars begravning och jag låg mest på sängen i mitt rum och stirrade upp i taket. Jag kände mig totalt hopplös.
Kom tillbaka farfar! SNÄLLA! Men han kom inte. Han var ju död!
Jag hatade begravningen. Det var hemskt! Alla bara grät!
Någon som jag aldrig träffat tidigare läste en vacker dikt av Bo Setterlind och människor jag aldrig förut sett, hälsade på mig som om vi var goda vänner. Allt kändes mycket konstlat och opersonligt, men blommorna och sången var vacker!
Jag kände mig så otroligt hopplös och så otroligt liten!
Hur liten kan man bli innan man försvinner?
Sen, när begravningen var överstökad kom mamma och frågade om jag kunde tänka mig att följa med och städa i farfars lägenhet, pappa ville inte, inte än. Jag sa ”okej”, för mammas skull, hon såg så olycklig ut. Älskade mamma!
Det var saker överallt och köket såg ut som en svinstia, vi hade mycket att göra.
Vid tvåtiden bestämde mamma att vi måste ha något att äta och gick för att handla på Coop Konsum. Jag stannade kvar.
När hon gått kom jag att tänka på Sammel. Shit! Två veckor har gått, tänkte jag och tog på mig skorna. Jag sprang till Sammels lägenhet och ringde på dörren.
En tjej i Sammels ålder öppnade och jag fick totalt hjärnsläpp. Jag fick inte fram ett ord!
”Hallå!”, sa hon och log. ”Kan jag hjälpa dig på något sätt?” Hjärnsläppet släppte lite. Hon MÅSTE vara Sammels syster.
”Eh, är Sammel hemma?” frågade jag försiktigt.
Tjejen nickade.
”Ja, han är med Calle, men du kan säkert komma in. Jag är Susanna förresten, Sammels tvillingsyster.”
”Ellen. Vem är Calle?” frågade jag blygt.
”Eh...” hon såg förvirrad ut. ”Det är bara att gå in, jag måste gå nu.” Hon pekade på Sammels dörr och gick. Jag knackade på. Efter några sekunder svarade Sammel:
”Kom in.” Och jag steg in i rummet.
”Hej…”
På sängen satt Sammel med armen om en jämngammal kille, måste vara Calle. När han såg att det var jag stelnade han till och drog snabbt till sig armen. Han log. Jag stelnade till.
”Hej Ellen. Det här är Calle.”
”Hej Calle”, sa jag spänt och försökte le.
Tystnad.
Efter en och en halv evighet sa Sammel.
”Förlåt Ellen.” Det hörde att han skämdes.
Jag sprang ut ur lägenheten:
”Helvetes jävla skit! Idiot!!!!”
Jag sprang nästan rakt i famnen på mamma som precis kommit tillbaka med en matkasse i handen. Hon såg att jag var upprörd och höll om mig. Jag började gråta.
”Mamma, finns det något mer hoppöst än att vara kär i en bög?”
Hon strök mig över håret.
”Vill du ha pizza?”
Jag nickade. Jag var utsvulten.
På kvällen ringde Sammel, men jag vägrade svara. Då kom ett SMS.
”Ellen, förlåt mig. Jag var kanske dum, kan vi inte vara vänner ändå?”
Jag tvekade. Skulle jag svara?
Mobilen pep igen:
Ӏr du homofob?"
Tårarna rann när jag skrev:
"Nej. det var jag som var dum. Hur kunde jag bli kär i en bög?"
Fem minuter senare ringde han igen och nu svarade jag, efter flera signaler.
”Ok”, sa jag tyst.
Sen pratade vi länge, länge.
Bara vänner, bara vänner…
Pappas bror, Sixten, kom på besök och pappa var på dåligt humör. Det var sista gången jag såg pappas bror och på kvällen hörde jag mamma och pappa gräla, men inte om vad.
Han var en underbar men ensam människa. Hade inga barn och ingen fru. Bara en liten lurvig hund som hette Koja.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ida1 - 11 aug 06 - 03:15- Betyg:  | Jätte bra .. men synd att han var bög !
längtar till nästa del ! | | kattitack - 7 aug 06 - 06:53 | | Ja, jag ska försöka. Tack! Ni peppar mig ju! :) | | Wonderchild - 7 aug 06 - 03:42- Betyg: | Du skriver helt fantastiskt bra!
Hoppas det kommer en fortsättning! Skitbra skrivet! | | ILoveCross_ - 7 aug 06 - 01:11- Betyg: | | Jätte fint.. Kmr de en fortsättning? | | STruTSEn_91 - 7 aug 06 - 01:02- Betyg: | | mera? hoppas det:) super bra.. |
|
|
|
