På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Ellen del 1 (Döden hälsar på)

Det var i början av sommarlovet, en av de allra första dagarna faktiskt. Solen sken och det var en alldeles underbar dag. Jag log för mig själv där jag cyklade på vägen mot farfar.
16 år var jag, snart 17. Hade under en längre tid mått ganska dåligt, men kände mig för tillfället något bättre. Sommaren och friheten låg framför mig, ofläckad.
Jag parkerade cykeln utanför farfars stora, röda, tegelhus och låste fast den i staketet.
Han bodde på femte våningen, jag tog trapporna, har aldrig gillat hissar, jag har faktiskt lite cellskräck. På tredje våningen mötte jag en skitsöt kille som log och sa ”hej”. Mitt hjärta tog ett litet skutt. ”Hej” svarade jag.
Anfådd och fortfarande med ett fånigt leende på läpparna, ringde jag på farfars dörr. Ingen öppnade.
Jag väntade några minuter och ringde sedan på igen, ibland tog han lång tid på sig. Jag väntade och väntade och ringde flera gånger. Sedan kände jag på dörren, den var olåst. Jag gick in i lägenheten med en växande känsla av oro. Farfar låg på golvet i köket, han var blodig i ansiktet. Först trodde jag att han var död, men när jag böjde mig ner upptäckte jag att han andades svagt. Jag blev alldeles kall. Vad ska jag göra? tänkte jag panikslaget. Jävla skit!
Jag kunde inte hitta farfars telefon någonstans och mina pengar på mobilen var slut. Helvetes jävla skit!, svor jag och rusade ut ur lägenheten. Jag sprang rakt i famnen på någon. Det var killen jag tidigare mött i trappan. Han höll en bunt brev under armen.
”Hoppsan”, sa han och såg ner på mig. ”Men Gud vad har hänt?” Han såg att jag hade tårar i ögonen och var chockad.
”Snälla snälla! Kan du ringa ambulansen?” Snyftade jag. Han plockade fram en telefon ur bakfickan.
”Vad har hänt?”
Jag viskade nästan: ”Farfar har fallit. Han är blodig och har svimmat.”
Han ringde. Sedan fick jag låna telefonen och ringa pappa. Ambulansen och pappa kom samtidigt. Jag sjönk ihop i korridoren med ansiktet gömt i händerna. Jag ville inte se farfar bli bortburen.
Pappa följde med till sjukhuset. Jag satt kvar och grät.
Efter en stund kom någon och satte sig å huk brevid mig, det var han, killen.
”Ska du verkligen sitta här?” undrade han.
Jag ryckte på axlarna. Skit i det, det spelar väl ingen roll!
”Kom igen”, sa han och hjälpte mig upp. ”Jag följer dig ner.”
Jag tittade på honom. Vilka vackra ögon! Jag frågade vad han hette.
”Sammel”, svarade han och log. ”Du då?”
”Ellen”, viskade jag och såg ner i golvet. Han tog mig i axeln och ledde mig bort till hissen. Jag tvekade, men följde med honom in. Vi stod tysta.
Jag var så orolig. Jag visste att farfar skulle dö. Jag bara visste det!
Sammel följde mig ut till cykeln. Han sa att han hoppades få se mig igen, och att han hoppades att farfar blev bättre. Jag nickade och försökte le.
Då ringde telefonen. Det var pappa. Han berättade att farfar precis dött. Jag stelnade till och fick inte fram ett ljud. Hur kunde han dö?
Farfar får inte vara död!
Tårarna kom forsande. Jag satte mig på cykeln. Sammel försökte hålla mig kvar, men jag slet mig loss.
25 meter kom jag innan jag körde in i en hög med tegelstenar och välte. Sammel kom springande.
”Ellen, ta det lugnt”, sa han, men jag snyftade bara.
Han lyfte undan cykeln och satte sig brevid mig i gruset. Han lade armen om mig, försiktigt, som om han inte visste om han vågade. Snart låg jag och snyftade i hans famn, en fullkomlig främling, nästan… Han strök mig över håret, men sa ingenting.
Efter ett tag ringde han efter en taxi, han betalade.

Dagarna som följde var kaos. Jag var ledsen. Alla var så ledsna.
Pappa grät, mamma grät. Det kändes så konstigt. Allt kändes overkligt. Jag kände mig liten och rädd.
Jag bestämde mig snart för att gå tillbaka till farfars hus och lämna tillbaka taxipengarna till Sammel, det var inte rätt att han skulle betala min taxi!
Jag visste vilken lägenhet han bodde i, för det hade han sagt, så jag åkte dit. Det kändes så konstigt att komma cyklandes till farfars hus igen, nu när han var död…

Det var Sammel som öppnade som tur var. Han såg förvånad ut, men log. Jag sträckte fram pengarna mot honom.
”Tack för lånet” sa jag och försökte le jag med. Han tog inte emot dem. Istället bad han mig komma in. Jag tvekade, men gick endå in. Han stängde dörren efter mig.
”Vill du ha något att dricka?” undrade han, men jag skakade på huvudet.
”Tag pengarna Sammel”, sa jag, men han skakade på huvudet. ”Jo, de är dina!”
”Nej”, han vägrade.
”Varför inte?” frågade jag, nästan irritterat.
Han såg ner på mig med fast blick:
”Jo, för när världens sötaste tjejs farfar dör och hon behöver en taxi för att ta sig hem helskinnad, så tänker inte jag låta henne betala.”
Jag blev helt paff. Skulle jag vara världens sötaste tjej? No way!
Han drog mig intill sig och jag protesterade inte. Länge höll han om mig. Det var underbart, fast på något sätt kände jag mig inte redo, så jag sa at jag var tvungen att gå.
Han släppte mig och förtrollningen bröts. Sammel såg ner i marken, lite ledset?
”Ska vi ses någon gång?” undrade han och jag nickade. Jag fick hans mobilnummer, sen gick jag.

Jag undrar vem han är.
Vem är Sammel?
Är han en ängel?
Är han något för mig?
Eller är han bara en vanlig idiot?

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

ida1 - 11 aug 06 - 03:08- Betyg: