Ortostatism : Postural Epilog |
Cancern tog dig bortom tusen berättelser om medhårs kamning och frigörande kallbad med maligna leenden. Du hade sökt efter ljuset i den nya världen, den du alltid ändå ville lämna bakom dig – Och ta steget. Men du vågade aldrig. En diagnos mer eller mindre skulle inte göra någon skillnad, i deras slitna dammiga journaler. Du lekte rädd inför de du inte respekterade, allt blev ett spel. Du sålde cancern och pesten för några futtiga hundra, kort därefter saknade du den, grät över den som ett ynkligt barn.
Du försökte ringa mig, jag som inte längre hade någon kölapp i din slitna värld av sparka-på-den-som-redan-ligger. Du ville på nåt sätt bevisa din oskuld över allt som hänt. Fast du är och förblir lika skyldig till allt som jag. Om inte mer skyldig än så.
Din dröm om rikedom och ett liv i total lyx, som du förvarade inom dig. Du skötte den, vattnade den, matade den, och bytte blöjor på den som om den vore ett barn. Du måttade upp riktlinjer som folk omkring dig skulle följa, annars kunde de dra åt helvete. Du pekade och gav order som en fascist. Jag tittade på dig. Allt liknade ett spel, till och med faktumet att jag stod där – utanför.
Nu vet jag också att alla de här sakerna du skickade, bara var din cancer som talade. Du själv växte inte längre i samma takt som din omslutande puppa, dessutom började skalet ruttna. Vit likmask letade sig nyfiket in.
Din svarthåriga ledstjärna började försiktigt plocka bit för bit ur mig, han kallade på dina råttor, fast utan verkan. Jag skrattade, för första gången på länge, för att ni inte längre kunde göra mig illa.
..Mitt i ett annat töcken en annan början, där ni står som de anklagade och rädda och jag figurerar i ingentinget. Den svarthårige i sin tur, tar ut känslor ur kärlekens bankomater som om han vore en välbärgad businessman på väg till himlen. Han övertrasserar, lurar och intalar sig själv att det är på riktigt, fast eran samhörighet är en lögn.
Cancern, kom sedan tillbaka från någon som inte längre ville ha det han köpt. Du rös till vid blotta tanken att den skulle ta dig, äta dig levande. Men det var bara ett faktum, att du i din värld av lögner och nej-sägande skulle gå under en dag.
Det visste jag, men jag sket fullständigt i att upplysa dig om det.
Copyright © Mike Larsson 2006
|
|
|
|
