Jag och min familj |
Jag vågade inte inse att min mamma var psykisk sjuk förens ungefär 1 vecka innan det inträffade, och då hade det redan pågått i ett år.
Man tycker att jag borde förstå, eftersom jag inte är ett barn länge, jag är ju ändå 15, men jag blundade för verkligheten. Som jag alltid gör.
Det var söndag, sista dagen på sommarlovet.
Jag och min bror Thomas satt ute i trädgården och pratade, med varsitt glas kall saft i handen.
Min mamma höll på att städa huset, och min pappa var ute och köpte mat.
Klockan var runt 16, då telefonen ringde, och jag kunde höra hennes röst inifrån vardagsrummet.
”Familjen Larsson” sa hon och harklade sig.
Redan då, när hon hade svarat, insåg jag att någonting var fel, och sekunden efter hörde jag henne brista ut i gråt.
Både jag och min bror sprang in i huset, och hittade henne sittandes på golvet, med tårarna forsandes ner för kinderna.
Telefonen hängde ner för bordet i sladden, och man kunde fortfarande höra rösten i andra änden.
Thomas sprang fram till bordet, och tog upp den.
”hallå” sa han chockat, och snart var även hans ögon tårfyllda.
Min pappas begravning var det värsta jag någonsin vart med om.
Jag, min bror, mamma, samt min fars föräldrar, satt på första raden närmst kistan.
Man kunde skymta lite av min pappas söndriga ansikte, och jag kunde fortfarande inte inse att det var han.
Det var nog bara jag och min bror som inte grät inne i kyrkan.
Jag kände mig alldeles tom, det var ingen idé att gråta, han skulle ändå aldrig komma tillbaka.
Aldrig igen.
Snart var det dags att gå fram till kistan.
på kö stod vi, och jag kände mig obekväm när jag kom längst fram, och allas blickar var fästa mot mig.
Men obekvämheten ersattes snart med den hemska tomheten då jag såg min fars gestalt.
Hans skadade ansiktet gjorde honom näsan helt oigenkännlig.
Det var fullt med blåmärken och öppna sår, och båda hans ögon var uppsvullna, fortfarande.
Först trodde jag inte att det var han.
Det var någon annan människa som låg här, det var inte min pappa. Min älskade pappa.
Men jag tvingade mig själv att förstå att han inte fanns mer.
”Elin, kan du ta ut sopporna?”
Jag skrek ett högt ”Ja” och drog en djup suck innan jag lämnade mitt rum, och gick ner till köket.
Synen var inte vacker, inte alls.
Det var en stor hög med disk i diskhon, och det fanns papper på golvet, och massa mat fläckar på hyllorna och bänkarna, och hela köket var fylld av en frän lukt bildad av gammal och rutten mat.
Thomas satt på en stol vid det smutsiga bordet, och det såg ut som om han betalade räkningarna, som han alltid hade behövt göra enda sedan pappa dog, d.v.s. 3 månader sedan.
Han tittade upp en sekund och granskade mig, innan han nickade mot en fylld soppåse vid altandörren.
Jag gick mot påsen, och plockade sedan upp den.
Jag skulle precis gå ut genom dörren, innan jag hejdade mig, och tittade bort mot min bror.
”Vart är mamma?” frågade jag, och han tittade ännu en gång upp, och gav mig en tung blick.
Han skakade på huvudet, och även fast jag visste att jag var dum som ens hade en liten förhoppning på det, så kände jag mig ändå besviken då jag såg hans blick.
Inget var förändrat.
Så tog jag mitt steg ut ur huset, och gick bort mot sopptunnan.
Jag stängde locket, och andades in den friska luften, och skulle just börja gå in igen, då jag hörde ett välbekant ljud, och jag tittade ut mot trottoaren.
Och visst, där kom han åkandes på sin slitna skateboard, och med sitt vanliga sneda leende på läpparna.
Jag mötte hans blick, och jag kände hur hela kroppen fylldes med värme, och jag började gå mot honom.
Han stannade precis framför mig, och formade ett ”hej” med läpparna, innan han gav mig en härlig kram.
”hej” viskade jag, och slog armarna om honom.
Så släppte vi varandra, och jag tittade lite snabbt på honom, innan han tillslut öppnade munnen.
”hur mår du?” frågade han, och även fast jag visste att jag inte behövde ljuga för honom, så sa jag ändå att det var bra. Han gav mig en besviken min, men sa inget.
”Själv?” frågade jag, och han svarade också att det var bra.
”Så, hade du bara vägarna förbi, eller vill du komma in?” sa jag skämtsamt och smålog.
”Haha, nej, jag är faktiskt här för att träffa dig” sa han och skrattade. ”Men måste vi gå in?” bad han” kan vi inte ta en promenad istället?” och jag nickade.
”vänta, så ska jag hämta min jacka, och ett par bättre skor” sa jag, och tittade ner mot mina tofflor.
”ja, gör det du” sa han lite skämtsamt, och jag började gå mot huset.
Jag steg in genom dörren, slängde av mig skorna och satte på mig mina svarta converse.
Jag grabbade tag i jackan, och innan jag steg ut ur huset, skrek jag till min bror att jag skulle ut.
”vem ska du träffa?” skrek han efter mig.
Jag vände tillbaka, och sträckte in huvudet i dörröppningen.
”Jag och Pontus ska bara ta en promenad” sa jag, och Thomas gav mig ett leende, innan han nickade, och jag gick ut igen.
[säg till om ni vill ha en fortsättning]
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Black_Bride - 4 aug 06 - 03:32 | | Jah! Den var bra! ^^ | | BlueStar - 4 aug 06 - 02:33 | den är jättebra! Är den sann? jag vill gärna ha en fortsättning!
säg till när den är klar.. | | bloody_witch - 3 aug 06 - 21:35 | | fortsättning tack:) | Anina - 3 aug 06 - 16:54- Betyg:  | | fortsättning, fortsättning!!! | | stinamelin - 3 aug 06 - 16:47 | | ja vill ha fortsättning :D | | Liiiee - 3 aug 06 - 14:38- Betyg: | | bra! | | Cilises - 3 aug 06 - 09:56 | | Jag vill absolut läsa mera! |
|
|
|
