Paniken växer fram igen. För vad den här gången?
Det är någotnting som jag inte förstår.
Varför kommer paniken nu? När mitt liv är "bra" igen?
Det är minnena som fortfarande sitter kvar. Men det är bra nu, allt är slut.
Men att känna sig värdelös tar på en det med till slut.
Mamma borde förstå men det gör hon inte. Hon vet allt men ändå inget och det blir bara en komplicerad hemlighet.
Att behöva förklara de känslor som jag ständigt bär på. Hur ska jag kunna säga till henne att ärren på benen är det sättet jag uttrycker vad jag känner.. Men det var inte meningen att någon skulle se dem.
Pappa skrek alltid på mig, allt jag gjorde det var fel. Allt jag kände när jag såg huset på väg hem var enorma förvirringar och ångesten över att behöva komma hem.
Misshandel i min hjärna var inte så roligt. Men varför ska jag klaga när andra har det värre??
Han fick så många chanser och sumpade det varända gång. När jag var liten sa ha förlåt och jag dum som jag var förlät honom för att jag hoppades att han kunde förändras.
Många år pågick det och jag tappade mitt hopp.
Men nu har han en chans till efter att ha pajjat min familj. Sedan skaffade han en tjej. Som kom att betyda mycket både hon och henns dotter.
Men det tog slut så plötsligt det också. Som om våran tid med dem var som bortblåst gifter pappa sig efter att ha kännt en annan kvinna i knappt ett år.
det var då förändringen började. Sedan fick de tillsammans en liten son. Som han nu älskar mer än allt på jorden.
Men vi då? Jag och mina två systrar. Vi betyder ingenting längre, och jag betyder om möjligt ännu mindre.
Han skäller inte på samma sätt längre och han är snäll för det mesta.. Hur han var förr är bortblåst nu och vi är en lycklig familj??
Men det är något som inte stämmer. Jag väntar på att en bomb ska explodera. Att papa plötsligt ska koka över och bli som förr.
Jag är förvirrad så jävla förvirrad. Men utan att säga det och utan att visa det tydligt så sänker han ändå ner mig. Han trycker mig under ytan och jag kan inte andas.
Min lillebror och rakbladen är de ända som påminner mig om att jag lever...
Jag vet inte varför , men jag kan inte leva på riktigt.. jag försöker vara glad men ärren påminner mig ständigt.
En flicka som tappat bort sitt leende... det är jag det .
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
nattha - 4 aug 06 - 22:12- Betyg:  |
gumman, ja gråter när ja läser din novell.
ja önska att ja kunde vara där hos dig.
men du vet att ja alltid finns fast vi inte kan se varann så finns
ja alltid där för dig.
älskar dig <3 |
| familjeflickan - 3 aug 06 - 18:27 |
sorglig novell.
man börjar gråta inombords! |
| Poet_91 - 3 aug 06 - 16:46- Betyg: |
Gumman.. jag vet att du är förvirrad över din pappa..
vi har ju pratat lite om det...
Men även om du trycks under ytan av han..
Och att du känner dej värdelös..
Så kommer du aldrig bli världelös i mina ögon..
Älskar dej<3..
Finns här om du vill prata..
Och jag ska hjälpa Min nathalie att hitta sitt
leende..<3 |
| remsan89 - 3 aug 06 - 04:29 |
| sorligt värre |
| Liiiee - 3 aug 06 - 04:20- Betyg: |
| Va sorlig :'( |
