Flickans dagbok var hennes liv |
"Mitt liv är ett helvete, jag lever bara på en enda jävla lögn. Att jag ens existerar!? Hatar farsan, morsan bryr sig inte ens. Den jävla subban!”
Stilen var slarvig och näst intill oläsbar men det var bra, tyckte hon.
Ingen var hemma, än. Hon kunde pusta ut. Klockan tickade, det kändes som en bomb.
Snart kom han, snart var dom mörka timmarna komna.
Örfilen från förra veckan brände än så fort hon tänkte på honom.
Kraften i slagen, blodet, smärtan, allt. Hon hatade det.
Att gråta hjälpte inte, inte ett dugg, hennes farsa slutade ändå inte. Varför kunde han inte förstå att han gjorde henne illa? Varför kunde han inte förstå att hon aldrig kan älska honom om han gör henne illa?
Gråten kom igen, som vanligt. Salta tårar föll ner från hennes ögon och landade på golvet.
Sakta la hon sig på golvet, blåmärkena på ryggen och alla slagen gjorde motstånd och hon kved till men la sig tillsist ner på det kalla, hårda golvet i fosterställning.
Hon hade säkert somnat där nere på golvet, för hon vaknade av en dörr som smällde igen.
Någon klev in, någon öppnade kylskåpet, någon ryckte oförsiktigt i henne. Hon slog upp ögonen och hon mötte två rödsprängda ögon.
Ilskna, onyktra och hatiska. Mot henne.
”Vad gör du där nere på golvet? Gå ner till affären och köp några Carlsberg till mig!”
Hon reste på sig, nickade och hämtade sin plånbok.
Hon tog på sig ytterjackan, skorna, halsduken, vantarna och mössan. Den kalla vinde slog mot hennes ansikte och hon huttrade till.
Det tog kanske tio minuter att gå till affären och hon visste precis vem hon skulle gå till,
Fylle-Per. Han brukade köpa ut åt ungdomarna och andra minderåriga som inte kunde gå in till systemet själva. Hon kände Fylle-Per väl nu och hon var hans bästa kund.
”Nämen tjenare! Har du med dig stålar idag? Carlsberg igen va?” Hon nickade, gav honom två hundralappar och satte sig på bänken utanför systemet och väntade på honom tills han hade kommit ut igen.
”Hejdå lilla stumpan!” Han vinkade och log så dom gulblekta tänderna syntes mellan läpparna. Hon äcklades vid blotta åsynen av honom.
Han satt i soffan och tittade på fotbollen när hon kom hem, han tittade med en slö blick på henne. Log sen då han fick syn på ölen.
”Ge hit dom! Ungjävel!” Hon gav honom påsen och gick till sitt rum.
Stökigt som vanligt men det var hennes minsta problem nu i alla fall.
Dagboken låg uppslagen och hon satte sig ner och började skriva igen. Slarvigt, snabbt och i hat mot sin far.
”Orkar inte mer, mitt liv har ingen mening. Om jag skulle ta livet av mig skulle farsan ändå aldrig märka det. Han skulle väl säkert tro att jag hade rymt. Han får tro vad han vill men jag orkar inte mer! Morsan kommer hem imorgon, psyket igen. Att hon aldrig kan förstå vad jag får gå igenom hemma. Hon har det säkert jättebra där på dårhuset.
Grisen(farsan) ropar på mig nu, måste se efter vad han vill, mer öl eller det andra. Hoppas mer öl.”
Hon reste på sig och gick ut till sin pappa. Han satt kvar och var ännu mer onykter än han var förut. Han reste på sig, vinglade till och lyfte på handen och hytte med pekfingret mot henne i slöa gester.
”D-d-du, vart är min öl? V-v-vart har du gömt min öl? Ungjävel, svara mig när jag pratar med dig!” Han gick fram till henne, gav henne en örfil på vänsterkinden och sen en på högerkinden.
”Jag har för fan inte rört din jävla öl om du tror det! Du är ju bara så jävla full för att fatta att du har druckit upp allt! Om du vill ha mer öl så får du faktiskt köpa det själv! Jag tänker inte lägga ut mer pengar på din skit!”
Hon ångrade det hon just sagt och backade skrämt undan, ett hånflin spred sig på hans salivkladdiga läppar och han slog till henne igen, denna gången mycket hårdare.
Slagen kom igen och en fot träffade henne precis under revbenen, hon kved till och vek sig dubbelt på golvet. Hon grät inte, hon tvingade sig själv att absolut inte gråta. Då visade hon sig vek för honom. Det gillade han. Han älskade att se henne lida, be på sina bara knän att han inte fortsatte slå henne.
Något rann ner för hennes läpp, hon slickade bort det och kände en varm järnsmak i munnen, välkänd och hon strök bort det med tröjärmen från näsan. Blod. Den smaken hade hon ofta i munnen och hon hade vant sig.
”Ditt jävla missfoster! Ligg där på golvet och gråt! Ingen kommer aldrig att trösta dig!
Du är så äcklig, alla tycker du är äcklig, vem vill ha dig egentligen? Inte jag i alla fall.
Ditt lilla kryp, en hund är till och med mer värd än du är. Vad du förtjänar är inte mycket, knappt nånting! Man borde egentligen flå dig levande.
Äcklig, oälskad och ful är du, hörde du det? Du är äcklig, ful och oälskad. Ingen kommer någonsin att vilja ha dig till dotter. Ingen vill älska någon som du.”
Han hade dragit upp henne från golvet i håret och viskat i hennes öra så hon känt hans heta andedräkt mot sin hals. Hon äcklades hela tiden av honom, det svinet. Hon önskade han vore död. Kunde försvinna ur hennes liv för gott och i all framtid.
Tårarna kom ändå, forsade fram och hon krympte så hon kände sig som ett litet kryp. Han hade så rätt, hon var ful, oälskad och äcklig. Aldrig kunde hon bli älskad.
Hon tittade upp och såg hans nöjda min då han såg att hon grät.
”Jag hatar dig!” Skrek hon och gick sakta in på sitt rum. Där hon äntlig fick vara ifred. Hon gick förbi sin spegel, hon stannade och mötte ett sargat ansikte. En flicka som en gång varit den lyckligaste med en perfekt familj som under ytan var något helt annat än perfekt.
Blodet rann ner längst hennes näsa och skrapsåren på hennes armbågar och ben sved mer än nånsin nu.
Hon bestämde sig. Hon tog upp sin dagbok från skrivbordet, öppnade fönstret och hoppade ut. Det var kanske en meter ner till marken och hon kände den kalla snön under hennes bara fötter nu. Sakta gick hon längst gatan som var snötäckt, snöplogen hade inte hunnit ploga bort snön än i hennes bostadsområde.
Hon huttrade hela tiden och föll hela tiden ihop i en hög då hon snubblade eller inte orkade att gå mer.
Hon föll ihop i en hög vid skogens öppning, hon blev liggandes i den kalla snön och slöt ögonen. Här ville hon ligga där för alltid. Bara somna och drömma sig bort.
Inga tårar kom den här gången och hon somnade. Hon drömde sig bort och ett ljussken spred sig under hennes ögonlock.
Var hon i himlen nu? Hade hon äntligen blivit fri från sina plågor? Hon hoppades så innerligt.
Ljusskenet slocknade och allt blev svart.
Hon vaknade aldrig och snön föll ner över henne och begravde hennes kropp under ett tjockt snötäcke.
Nu slapp hon sin pappa och mamma. Hennes pappa var nog arg för hon hade rymt, men han brydde sig inte, på riktigt som normala föräldrar gjorde då deras barn hade rymt.
Hennes dagbok blev liggandes bredvid henne och det sista bladet hon hade skrivit på var uppslaget. Ganska oläsbart men om man verkligen ansträngde sig så kunde man se vad det stod.
”Jag älskar dig pappa, men jag hatar dig mer.”
(Detta är inte baserat på något som hänt i mitt liv!)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | lovelylittleme - 16 aug 07 - 17:52- Betyg:  | | Någonsin funderat på författaryrket? Det var väldigt bra, men den var sååå sorglig... Jag hoppas att det kommer en fortsättning så att pappan får vad han förtjänar... =C | | Anina - 8 aug 06 - 21:55- Betyg: | jag tycker den är skitbra. och den framkallar känslor
som jag känt förut. jag tycker du ska fortsätta skriva
eftersom du är så duktig.
/Aninas bästis. | | LA - 7 aug 06 - 17:34 | | den var jätte bra ! man ville inte sluta läsa den när slutet väl kom, kommer det en fortsättning eller något ? | | ILoveCross_ - 4 aug 06 - 04:18- Betyg: | Du har verkligen talang =D
Jätte fint skrivet, men hemskt och sorgligt. | | Anina - 3 aug 06 - 04:37- Betyg: | | :C | | Lovely__ - 3 aug 06 - 02:10- Betyg: | | Så sorgligt, men väldigt bra skrivet! Du har talang :) | | bloody_witch - 2 aug 06 - 20:45- Betyg: | | asbra, men sorlig som remsan89 sa, kommer det en fortsättning eller dog hon?? | | remsan89 - 2 aug 06 - 19:49 | | skita bra..men sorlig | | Bloody_tears - 2 aug 06 - 08:10- Betyg: | | jättebra !! helt underbart ! | | deprimerad - 2 aug 06 - 08:10- Betyg: | Förståeligt
Jag hatar världen
Jag hatar verkligheten
När de är så här...
Att någon av ens eget kött och blod kan vilja en så illa
Kramatr |
|
|
|
