Rytmiskt förfall genom natur |
När livets lykta åter reser sig,
när dess ljus uppenbarar sig,
Tränger på och önskas besöka inom det visuellt tillåtna.
Skimmrar i blått, filtreras det genom det transparanta hårda och det lätta böljande blå.
Men dystra toner ljuder svept i härligt ljus,
takftast broderskap med sveket, ångesten och den ömsesidiga försummningen.
Blott sin hastighet av egen natur, blott sin del i det hela, blott hur dess varma sken är det viktigaste så faller kyla på min hud.
Men kanske vet detta beprövade sinne allt för väl, att kylan alltid kommer åter?
Vi kommer ses igen, varje dag faktist.
För då systemet startar och ljuset stiger är detta beprövade sinne utmattat och äntligen redo för att vila.
|
|
|
|
