På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Det blir aldrig som man har tänkt sig... Del 2

Jag satte mig ner på stranden, o började skriva i min dagbok. Allting har gått så fort o man kan knappt ha hunnit förstå att det verkligen har hänt. Har varken sett mamma, Lina eller Johan på typ tre månader. Jag ska berätta hur allt gick. Det började med när Anna sa att jag skulle träffa min nya familj.

- Behöver jag byta kläder? Frågade jag
- Nej, det behöver du inte, du är fin som du är. Sa Anna
- Men, vart ska vi?
- Du ska ju träffa din familj.
- Skulle jag inte träffa dem om en timme?
- Ja, jag ska skjutsa dig till dem.

Vi gick till hennes bil och vi åkte iväg.
- Vart bor dem?
- De bor i Göteborg.

Efter några timmar var vi tydligen framme. Anna parkerade utanför en stor villa. Jag blev väldigt nervös, hur är dem? Kommer jag kunna komma överens med dem?
Vi gick in. Huset var väldigt tomt.
- Var är alla? Frågade jag
Men innan Anna skulle svara kom en man in i hallen.
Han sträckte ut sin hand o presenterade sig.
- Hej! Jag heter Roger. Jag är din nya pappa.
- Moa. Vart är resten? Sa jag
- Moa, jag är din nya fostermamma. Sa Anna
- Va? Vad pratar du om?
- Så är det, du kommer att få bo hos mig.
Hjälp! Det här kan inte vara sant! Jag vill inte att Anna skulle ta hand om mig!
- Kom så går vi till köket, jag ska förklara varför. Sa hon
Jag följde med henne o vi satte oss ner.
Hon berättade att hon tyckte väldigt synd om mig. Att jag förtjänade bättre.
Men jag blev bara arg, om nu hon skulle ta hand om mig, varför sa hon inte det då? Vem var det som ringde henne?
Hon sa att tror du verkligen att du skulle kunna få en familj på en dag? Nej, så lätt är det inte. När jag fick samtalet från Klara blev jag helt förskräckt! Och jag kände mig tvungen att göra något åt det. Jag visste att det skulle ta tid för dig att få en ny familj. Så då ringde jag min man Roger som du såg och frågade om vi kunde ta hand om dig och han skulle fundera på det. Det var han som ringde sen och sa att det inte var några problem alls. Varför jag inte sa något därför att jag visste att det skulle komma en massa protester.
- Kommer jag att få träffa Lina o Johan? Frågade jag
- Ja, självklart. Men inte just nu, jag tycker att vi ska vänta med det.
- Hur länge då?
- Vi får se, jag kan inte säga nu. Om några månader kanske.

Japp, och så var det. Men nu kanske ni undrar hur det har gått för mig skolan kanske?
Jag ska berätta hur det har gått. Först så har jag lärt känna en kompis som heter Mona.

Det var min första dag i skolan. Läraren Gun presenterade mig och sen fick jag bara sätta mig ner vid ett tomt bord. Det var tydligen matte och det tycker jag är väldigt roligt. Sen på rasten så gick jag bara runt själv och det verkade som att ingen ville lära känna mig. Den enda som pratade med mig var Mona.
- Det är inte alltid lätt att börja i en ny klass. Sa hon
- Är du också ny här? Frågade jag
- Ja, jag flyttade hit för ungefär fem månader sen, ingen snackade med mig heller.
- Varför är det så?
- För att det är gruppindelningar, ingen orkar lära känna någon, alla här har tydligen gått i samma klass sen de gick i förskolan.
- Oj, jaha då är det tur att jag kom hit.
Från den dagen blev vi riktigt bra kompisar. Mona pratar väldigt mycket. Hon berättade att hennes föräldrar kom från Iran, men hon var född i Sverige. Hon bodde tidigare i Malmö. De flyttade hit för att hennes pappa köpte en kiosk. Hon hade tre stycken stora systrar o två store brorsor. När jag berättade om varför jag är här, blev hon helt förvånad och kunde inte fatta att det verkligen skulle kunna hända här. Jag berättade även om Klara och Mona blev bara så förbannad.
- Hur kan man göra så? Är hon en människa?
- Hahaha, ja tydligen.
Vi brukar träffas hela tiden. Det känns som om vi har varit kompisar för evigt eller något. Det känns hur bra som helst och jag vet att jag kan lita på henne.

Jag har funderat mycket på om jag ska hämnas på Klara eller inte. På något sätt vill jag bara hämnas på henne men ändå inte. Det var ju tack vare henne att jag hamnade här, men ändå var det på något sätt tur annars hade jag inte träffat Mona. Jag har till och med frågat Mona om jag ska hämnas på henne.

- Det klart att du ska hämnas på henne! Sa hon
- Ja, men hur då? Det är ju inte så lätt.
- Vi kommer säkert på nått… eller kan du hennes telefonnummer utantill?
- Ja, varför undrar du?
- Det får du snart se.
Jag gav henne numret och hon lyfte telefonluren och började slå numret.
Hon satte på högtalaren så att även jag skulle höra.
Efter några signaler började hon svara.
- Klara
- Hej! Jag heter Ruben o jobbar på en pizzeria, är det du som är Klara Lindquist?
- Ja, det är jag.
- Bra, då har jag kommit rätt du har nämligen beställt 10 pizzor från oss. När ska jag komma med dem?
- Va? Jag har inte beställt någon pizza, du måste ha ringt fel!
- Jag ringer aldrig fel gumman. Jag har stått här hela natten och lagade pizzor till dig! Det var till och med övertid!
- Oj då! Det var tråkigt men jag har faktiskt inte beställt pizzor.
- Snälla! Jag hatar när folk bus ringer till mig, fattar du hur hårt jag har arbetat eller? Men det kanske inte du fattar din nolla!
- Förlåt! (och det lät som om hon började gråta) jag vet inte vad du pratar om och jag är ledsen att du har ansträngt dig så mycket.
- Vill du att jag ska ringa polisen eller? Sluta böla! Hur gammal är du? 6 år?
- Nej, jag är 16. Okej, okej jag ger mig förlåt! Ring inte polisen bara!
Sen lade Mona på. Vi började skratta hur högt som helst. Det var verkligen roligt! Mona var bara helt enkelt bäst!
- Fast det där var ju bara början! Du vill väl hämnas på riktigt? Jag menar något bra straff måste hon ju få! Eller hur? Sa hon
Jag bestämde mig då för att verkligen hämnas på Klara.
- Ja, självklart! Hon ska sota för det hon har gjort mot mig!
- Härligt! Så ska det låta!

Men vi kommer inte på något sätt att hämnas. Vad kan man göra? Slå henne? Nej, inget våld. Nu vet jag! Jag stängde ihop min dagbok. Gick hem så fort jag bara kunde. Klockan var väldigt mycket!
Fast innan jag skulle ringa Mona och berätta om min plan var jag tvungen att fråga Anna en sak…

Fortsättning följer!

Av: Setare 31 Juli 2006

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

familjeflickan - 25 aug 06 - 00:47- Betyg: