Samma story men lite tillägg - Klarblå ögon. |
Klarblå ögon.
”Det finns inget du kan göra, allt är redan för sent, hon är död och det är inte ditt fel.”
Orden ekade i Davids huvud, orden som gjorde så ont. Alla runt omkring honom sa att det inte var hans fel, att han inte kunde hjälpa det som hade hänt den kvällen. Men det var lögner, allt var bara lögner. Det var hans fel och han kunde hindrat det som hände, om han bara hade vågat ta risken. Allt hände för cirka två veckor sedan…
- Så du kan fixa det eller?
- Självklart? Varför skulle jag inte kunde göra det? Jag har faktiskt kontakter…
- Bra! Se till att få dricka till festen då, annars kan du drömma om att få vara med oss på nyår.
Sarah kollade på David med sina klarblå ögon, de gnistrade av hennes självsäkerhet och man såg på henne att hon skulle göra vad hon kunde för att övertala David att skaffa alkohol till festen. Hon vände sig om för att gå men David tog tag i hennes arm.
- Sarah, jag gör det för din skull, men kom inte och klaga på mej om något händer. Okej?
Hon kollade på honom. Hennes ögon gnistrade mer än förut, denna gången av lycka.
- Jag visste väl att jag kunde lita på dig. Hon pussade honom på kinden och gick där ifrån.
Kvällen därpå var kall och ruggig. Himlen över staden var mörk och dyster.
David var på väg mot festen. Han hade dricka med sig, som han lovat Sarah. Vanligtvis på nyår brukade han vara på bra humör, men inte idag. Han hade en stor klump i magen och ångest, som kändes ända upp till halsen när han gick genom stadens trånga gator.
” Varför är jag så orolig? Ingeting kan ju hända… Vi kommer festa och ha kul, ingen kommer komma till skada på grund av mig. Jag är väl bara lite mesig för att jag aldrig druckit förut. Det är säkert så här för alla andra också.”
Han suckade men tankarna blåste bort när han började närma sig huset och när han såg hur många av hans vänner som var där. Kvällen flöt på och alla hade roligt. Musiken var på högsta volym och alla dansade.
Några bråkade, men inte på fullt allvar. Andra fann kärlek, på allvar. Gamla par upptäckte varandra, och nya par bilades. David kollade sig runt i rummet som han var i. De flesta hade druckit ganska mycket och vissa hade till och med däckat i soffan eller på golvet, medan vissa inte hade druckit någonting alls. David hade tagit några glas av den hembryggda spriten, men han var inte så berusad så att han inte förstod vad som hände eller så att han inte hade kontroll över sig själv.
Klockan började närma sig tolv. Alla förberedde sig inför att gå ner och skjuta iväg raketerna. David och Sarah gick ihop ner till grusplanen, som låg nedanför lägenheten som de festat i.
Tystnaden ljöd. Ingen av dem sa något förrän de hade börjat närma sig planen.
- Tycker du inte att det ska bli kul med ett nytt år då? Svamlade Sarah, samtidigt som hon gick med högklackat och med en drink i handen.
- Jo, det ska det väl bli. Ett nytt år med nya möjligheter. Han log och kollade upp mot himlen. Har du tänkt på vad du vill bli? Jag menar ”när du blir stor”. Han skrattade till. Hon log mot honom och sa:
- Jag vet inte riktigt, vill bli modell, men jag har nog inga chanser inom den branschen.
- Hur vet du det? Du ser inte dålig ut, om du trodde det...
David skulle precis vända sig om mot Sarah när raketerna började spraka och täcka himlen.
Det var vackert. Hela himlen blev röd, blå och grön. Några raketer liknade stora stjärnor meddans andra bildade mönster. Bullret av alla fyrverkerier och ljudet av sångerna som sjöngs gjorde att man förstod att nu var det ett nytt år. Man såg inget av den mörka och dystra himlen som nyss varit där, utan istället såg man bara underbara, färgsprakande raketer. David njöt av att stå där, stå där tillsammans med Sarah och att fira nyår tillsammans med henne. Han flyttade sig lite närmre henne och sa:
- Skål och gott nytt år, nu är det 2009!
Båda skrattade, de skålade och höll de om varandra.
När de kom in i lägenheten igen, var det bråk. Någonting hade gjort att två av killarna på festen hade börjat störa sig på varandra. Bland glasflaskor, ölburkar, skräp och glassplitter. Vid en kruka som hade gått sönder precis intill soffan, där soffkuddarna var sönderslitna, där, i mitten av allt stök stod de båda killarna mot varandra med hot i blicken.
Sarah sprang fram till dem och ställde sig emellan, hon sträckte ut armarna och sa:
- Och va fan tror ni att ni håller på med? Om ni förväntade er att något bråk i min lägenhet, på min fest, ska ske, så glöm det! Hon kollade lugnt på killarna och bad dem gå ut. Om de ville förstöra kvällen med ett par sår i ansiktet och två blåtiror på vardera öga, fick dom gå och göra det någon annanstans.
Hennes klarblåa ögon följde killarna ut i hallen och ända ut igenom ytterdörren. Allt man hörde från killarna var att de suckade högt. Alla började skratta, och efter ett tag blev festen som vanligt igen.
När klockan började närma sig fyra på morgonen, började de flesta gå hem eller lägga sig i soffan som var söndersliten, några låg på golvet och några låg någon annanstans där det fanns plats.
Det var fortfarande mörkt ute och Sarah kom fram till David.
- Du skulle inte kunna skjutsa mig hem?
- Tyvärr inte, jag gick hit…
- Men Petterson har däckat, du kan ta hans bil?
- Nej, jag vill inte köra när jag har druckit.
Hon kollad på honom.
- Jävla mes.
Hon vände sig om och gick därifrån. Han kollade efter henne och han såg att hon gick fram till en av de äldre killarna, Simon hette han. David hade fixat dricka till honom också. Både Sarah och Simon gick ut på vinglande ben och David följde efter dom. Man såg på lång väg att killen inte var nykter, mycket mer berusad än han själv.
- Sarah! Hon ignorerade honom. Sarah!? Hon struntade fortfarande i honom och klev in i bilen.
Han sprang fram till den öppna rutan.
- Du får inte åka, han är inte nykter!
Bilen började köra och David försökte hindra att de åkte, men de hann köra iväg. Allt han såg var en bil som körde iväg, och som åkte från den ena sidan till andra sidan på grusvägen. David vände sig för att springa in i huset igen, det var då allt hände. Han hörde ett skrik, ett skärande skrik, ett skrik från Sarah. Ett brak, ett brak från en bil som kraschat. David vände sig om, allt gick som i ”slow motion”, allt var som i en film. Han kollade på vägen som bilen försvunnit bort mot. Nu såg han inte en bil, utan två. Han började springa, springa bort mot de kvaddade bilarna. Det var rök i luften och han försökte se om han såg någon son rörde sig.
- Hallå? Hör någon mig? Hallå? David fick inget svar till en början, men efter ett tag hörde han någon som flämtade.
Han kollade under den ena välta bilen. Där under låg Simon, killen som skjutsat Sarah, det var han som visade klara tecken på att han levde.
Plötsligt, när David vände sig om för att hämta hjälp, var det människor överallt. Människor som ville hjälpa till, killar och tjejer från festen, människor från sjukhuset, polisen var där, alla var där.
Allt var tyst, han hörde inget ljud över huvud taget. Han såg människor gråta, han såg personalmänniskorna ropa till varandra, han såg att deras munnar röde på sig, men han hörde ingenting. Syrenerna var på, de blinkade i rött och blått, allt gick sakta, allt var så stilla, men samtidigt var det kaotiskt. Det var inte längre mörkt ute, det var tidig morgon, hur hade han kunnat hamna här? Han måste ha svimmat.
Mitt i all kaos upptäckte David att Sarah inte var någonstans i hans sikte. Han kollade förtvivlat runt omkring sig. Hon låg en bit bort, på den leriga grusvägen med ett skynke över sig. Han sprang till henne och satte sig på knä. Han drog bort det vita skynket som nu mera var rött, rött av blod.
Hon hade sår över hela kroppen och hon såg blek ut.
- Sarah? Han andades fort efter att ha sprungit. Sarah? Hör du mej? Han fick fortfarande inget svar. Han vände sig om mot bilarna som var längre bort. Hallå?! Kan någon hjälpa mej?! Hon är blek och hon blöder?! HJÄLP! Han skrek, han försökte få kontakt med någon av ambulanspersonalen, men ingen hörde honom, ingen ville höra honom.
Han lyfte upp Sarah i sin famn, hon var kall och tung.
- Fan… Fan… FAN! Du får inte dö! Hör du det!? Du får inte dö! Du får inte! Skriket övergick i gråt.
Dropparna föll från Davids ögon, ner på hans kinder och ner i den blöta jorden på grusvägen. Sarah låg i hans famn, med öppna sår och öppna ögon. Ögonen var inte längre klarblå, de var svarta, lika svarta som mörkret i en grav.
- David? David? Han vände sig om. Där stod Sarah. Hon var blek och såg ut som hon hade gjort den kvällen då hon hade gått bort.
- Sarah? Han kollade frågande på henne. Sarah? Är det verkligen du? Han försökte ta på henne, men hon försvann, som om hon gått upp i rök.
Han kollade omkring sig förvirrat och upptäckte att han var i skolan. Han hade drömt sig bort, som vanligt, och han kände hur orden började eka i hans huvud åter igen. Han böjde sig ner och tog upp sina böcker, kollade ut emot höghusen som var en bit bort. Han sa för sig själv:
- Sarah, en vacker dag möts vi. En vacker dag ska jag säga förlåt. Säga förlåt för att jag inte skjutsade dig, förlåt för att jag gav Simon dricka. En vacker dag möts vi på den andra sidan. Då ska vi leva, leva lyckligt.
Han började gå emot sin lektionssal, allt han hade i huvudet var orden, orden som gjorde så ont…
”Det finns inget du kan göra, allt är redan för sent, hon är död och det är inte ditt fel.”
//Min novell - Beatrice
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | madeleinepersson - 28 apr 10 - 19:29 | | gud, vad bra den var. jag blev faktiskt tårögd, jättebra! (: | | Jossann_ - 31 jul 06 - 22:24 | | tårögd! jätte bra :) | bonnilie - 31 jul 06 - 21:12- Betyg:  | | as fiin | | carrou_mrs_cool - 31 jul 06 - 20:51- Betyg: | guuuuuuuuuuuud, va bra den e!
//Caroline | | Maulin - 31 jul 06 - 20:10 | | fiiin | | cryforme - 31 jul 06 - 20:00- Betyg: | | du är duktig:) |
|
|
|
