Svart sorg - kommentera! |
Du skrev ett brev;
När ni läser det här är jag redan död...åtminstånde vill jag vara död.
Jag vill dö...men jag är så rädd...så feg. Är jag svag? För att jag inte orkar med livet? Ja, det är jag.
Jag är så rädd för allt, både för att leva och för att dö. Thea, min älskade syster, kommer du ihåg vad jag sa till dig?
Jag sa: "Jag vill dö...men jag är så rädd. Vad ska jag göra?". Du är flera år yngre än mig, men du har alltid haft svar till mina frågor.
Du har alltid varit så mycket starkare än jag. Men den här gången hade du inget annat svar än tårar.
Jag vill inte att ni ska gråta för mig, snälla gör inte det. Var inte ledsna för min skull.
Thea, jag vill tacka dig...tacka dig för att du såg mina sår, både de på mina armar, men framförallt de i min själ. Jag vet att du försökte hjälpa mig, och det gjorde du. Fastän du kanske inte tror det. Men jag har bestämt mig. Jag vill inte stanna här längre.
Mamma och pappa, jag vill tacka er också. Tacka för att ni stöttade mig. Men jag ville inte dela med mig av mina största problem till er, jag klarade inte av att se er ledsna för mina problem. Det känns som att jag sviker er nu när jag lämnar er...ja, jag sviker er...jag är så rädd!
Jag älskar er alla! Förlåt
Michelle, när vi hittade dig...jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket i hela mitt liv förrän den dagen. Du hade hängt dig, älskade Michelle, och lämnat ett brev. Du är inte alls feg! Du trotsade din rädsla för livet så länge, men så bestämde du dig för att trotsa rädslan för döden.
Du är modig, Michelle, så himla mycket modigare än vad jag är! Jag ville inget hellre än att följa med dig, den dagen vi hittade din kropp, men jag vågade inte. Det är jag om är feg, inte du. Du vågade trotsa din rädla, det gjorde inte jag.
Åh, jag saknar dig så mycket! Det är fyra år sedan nu, fyra svarta år av sorg, saknad, förtvivlan. Jag kan fortfarande höra dig gå omkring på ditt rum ibland, och jag får några sekunder till nåds innan sanningen spräcker den sköra illusionen och sorgen väller över mig igen. Jag saknar dig så!
Att sakna är svårt, att sörja är ännu svårare, men det är det enda jag har gjort i fyra långa år. Ibland har jag skrattat åt något som är roligt, men det känns så ytligt och dumt. Du skrattade ofta, älskade Michelle, och ändå så valde du döden.
Ibland tycker jag att jag ser din profil på stjärnhimlen, eller ser dina fotspår i snön utanör mitt fönster. Den porlande bäcken är ditt skratt, och vinden i skogen är din viskande röst. Men sorgens svarta, klibbiga tårar är mina, och förtvivlans kättingar låser fast mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Sorgsen_varelse_ - 7 sep 06 - 06:31 | | underbart vacker | Anina - 3 aug 06 - 19:08- Betyg:  | | "sniff" | | murrwels - 31 jul 06 - 06:49- Betyg: | | äre här sant? :S sorgligt | | bonnilie - 31 jul 06 - 03:03- Betyg: | | sorgligt men fint! |
|
|
|
