Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Om min fars resa. till döden

pappa dog i cancer. cancer som hade spridits sig i hela hans kropp. först hade han en tumör på högra låret. den var som en bula. sen fick han en i lungan av att han rökte, jag tror det var därför. sen så fick han cellgift, men så skulle läkarna testa en annan cellgifts behandling trots att den andra hade hjälpt, och så gjorde denna att han fick tillbaka allt igen.. så cancern spred sig till lymfkörteln. så det var då helt kört...

min pappa hade hunnit fylla 46 år månaden innan. vi var där på sjukhuset jag, min bror, mamma och hennes kille. pappa välkomnade oss med kramar. pappa hade sommaren samma år bjudit hem mamma och hennes kille, på fika och kaffe. för att visa att han nu ville vara vänner. han visste att det inte var bra det han gjort de åren tidigare. så han ville nu be om förlåtelse. de förlät honom.

jag var ensam med pappa på sjukhuset den veckan då han dog. min familj körde alla upp till honom på sjukhuset. men lämnade mig kvar där för att jag ville.
jag ville ta hand om min far, jag ville han skulle ha det bra hans sista tid. men inte visste jag det skulle gå så som det gick...

ingen vill ju tro att ens far som har den villjan att beskydda en i vad som hälst, nu ligger för döden.
därför så ville jag inte förstå dig när du talade om för mig, att du inte trode att jag riktigt förstod. men pappa det gjorde jag...

jag var med dig från tisdagen till torsdagen ensam med dig. jag fick sova hos min faster, din syster. jag kom till dig tidigt på morgonarna. jag var med dig dagarna ut.

torsdag.. jag och min faster skulle åka till dig men skulle bara ta en frukost på ett fik, och titta till ditt hus. hennes mobil ringde och hon tittade skrämt på mig. det var gunn, pappas halvbrors fru. hon hade sagt att pappa nu hade blivit sämre. vi skyndade med att äta och åkte och tittade snabbt till huset.

vi var nu på väg till sjukhuset. jag minns inte riktigt men när jag kom upp så fanns du inte på ditt rum.
jag blev helt ifrån mig, men sen så såg jag dig. men du kom åkande på din säng, och in i ett annat rum.
läkarna sade att du fått en kateter, och att det rummet skulle bli bättre. jag var med dig.

min familj kom till dig med. brorsan, mamma, hennes kille. din familj kom med. dina systrar kom trots de bodde flera mil bort, dina bröder kom. dina vänner kom. din mamma kom, men ville inte se.

vi var över 26 stycken inne på ditt rum den kvällen. det var någonting läkarna inte trode var sant. du hade vänner, familj som älskade dig.

allt var frid och fröjd tills Rigel kom..
Rigel var din fru, eller ni hade skillts. men hon skulle vara med dig på sjukhuset under den tid jag var där.
men var istället ute med hennes väninna och söp..
hon lucktade sprit när hon kom. du ville ha luft när hon kramade dig på sängen.
hon gick.

vi sov över på sjukhuset, hela min familj. min ena kusin som var där med din syster, hemmes mor. de tog hand om dig, såg till så du fick dricka, såg till så du hade det bra. jag kunde inte sova. gick omkring och tänkte.
jag ville de skulle ge dig ett piller. piller så du kunde sluta lida. sluta och gå över..

läkarna hade talat med mig och min bror, jag var vid det tillfället 16år och min bror 14. så det var lite svårt att förstå det att vår pappa låg för döden. men läkaren sade att han inte trode du hade mycket tid kvar. att du nog inte skulle klara natten.

fredag.. vi var kvar. du var kvar. du hade klarat natten, men nu ville du hem. du sade högt och tydligt, "Jag vill hem. Jag vill dö hemma" vi kontaktade läkaren. en liten tjej kom in och sade att hon var din läkare, hon var trevlig. hon gick iväg för att ringa. hon kom senare tillbaka och sade att de som hon ringt, inte ville komma.

klockan var nu 21. och hon hade ringt flera gånger till de som skulle hemta. men nu kom dom. men tre timmar senare, hon hade ringt första samtalet vid 18.

de kom och du var på väg hem. läkarna sade att du troligen inte klarar hem färden. men det gjorde du.

hemma var du nu. du fick ligga i den sängen med en fjärkontrol för att kunna höja och sänka. hemkänsten kom och de tog hand om dig.

"Du lyste upp. Du bad om kaffe. Du fick. Du log."

vi var där. jag, brorsan, morsan, hennes kille. dina två systrar, och min kusin. vi sov hemma hos dig.
jag sov i min andra kusins säng. han var inte hemma, som han inte brukade, han var lillebror till hon som var här med oss.

jag sov. men jag vaknade av ett skrik.
det skriket jag hörde då, förstod jag att det var nära.
hörde det när jag såg på en äcklig film en gång nu efter allt, jag fick då ont i magen och mådde illa...

du skrek. jag gick snabbt på toa, och sedan upp.
du var nära. det hördes i det skrik.

vi var där, jag höll din vänstra hand. min bror din högra. du tittade upp. du log mot oss. jag vet inte om du talade. det gjorde du kanske. du sade nog att du älskade oss. jag kommer inte ihåg.

du dog en lördag. vi höll dina händer. höll dom långt efter det att du gått. du hade kvar det leendet på din mun.

dagen du begravdes. kommer jag ihåg. orkade inte gå upp till din öppna kista. jag orkade inte. jag grät när jag såg dig ligga där. stilla. blek.

du sänktes. du fick begravas i samma grav som din far. han hade lämnat dig när du var 13. du har en fin gravsten, ditt namn är nu i guld. du får blommor, jag tror de lägger det varje dag. dina systrar är där. din ena syster ser till så den är ren, fin och unik. vi kan inte komma lika ofta.

när jag nu tar körkort är du den jag ska tala om det för. jag ska åka till dig. jag ska krama din gravsten.

jag älskar dig pappa. jag kommer också läggas i den graven. det är där jag vill vara. vid din sida.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7)
NeelyNelly - 20 jan 07 - 03:02- Betyg:
Jättebra!!!Jättebra skrivet också...sorglig!Har bara förlorat mina två marsvin,var skitledsen några dagar efter...:´)
Regn - 7 jan 07 - 02:37- Betyg:
bet mig hårt i läppen för att inte gråta, vet hur det känns att förlora någon man håller kär.
man glömmer aldrig smärtan...men den blir nog lite lättare med tiden
linsan92 - 7 jan 07 - 02:28- Betyg:
jag blir tårögd,
Starkt av dig att skriva om han
sandra205 - 12 sep 05 - 21:06- Betyg:
starkt av dig att du orkar skriva så fint om din pappa...
väldigt bra skrivet i alla fall
emilie - 8 sep 05 - 01:12- Betyg:
Jag fick verkligen tårar jag förlorade min lilla flicka vid förlossningen, hon var som en ängel
jag fick hålla om henne och jag grät och grät många sa att gråter du så får du inte tillbaka henne de är
sant men jag bar henne i 9mån som alla andra mammor gör de gjorde ont i mitt hjärta att jag förlorade henne
Varje dag gick jag till hennes grav hon liggar där min farfar ligger från sommar,vinter,höst och vår var jag alltid vid hennes
grav och grät.Jag sa alltid att mamma älskar dig Angel fick hon namnet
eftersom hon inte hon levde.

Jag vill döpa henne men katoliska prästen sa att de döper inte späddbarn som är döda utan bara de levade
jag var ledsen och grät då sa prästen att han skulle göra de som ett dop och grät fortfarande
de gick aldrig över att grät jag grät i nästa 1 1/2 efter hon var borta nu har jag en dotter
men då gråter jag och längtar att se mitt första barn hur hon ser ut alltså Angel.

Innan min dotters död så kände jag en jätte fin kille han var bara 17år fick tömers cancer och hans föräldrar visste att han inte
lever längre än 6mån, han hann att fira jul och äta min mammas små pizzor han dog den 28/12-01 när jag hörde att dog blev jag ledsen och grät
då var jag gravid i Angel efter några månader förlorar jag Angel kommer han i min dröm och säger
var inte orolig din dotter är med mig,"Gud" och "Jesus"
Så försvinner han jag gräter när jag vaknar..

Vännen jag vet vad du har gått i genom..Jag beklagar verkligen din sorg för min sorg har
jag kvar när jag förlorade Angel min dotter 25/3-02...
Brokenheart - 7 sep 05 - 02:18- Betyg:
Jag beklagar sorgen. *snyft*
Min pappa gick till anndra sidan då jag var 4år gammal
och nu är jag 18år.
Jag minns inte någonting av honom det tråkiga är att min
mamma talar bara om att han drack mycket och att han tog
livet av sig.
Jag vill minnas honom som en snäll och hjälpsam pappa
men mamma kritiserar honom bara.
Tar jag upp ämnet (jag förstår om det är känsligt)
så blir hon rasande och ber mig gå eller så börjar
hon prata om någonting annat!

Jag förstår dig nästan, jag har ju oxå förlorat min pappa
men varför han tog livet av sig är det ingen som vill
talaom till mig varför vet jag inte eller kan det
vara så att ingen vet varför han ville ta livet
av sig själv?
Han hadde två barn att ta han om Mig och min bror
(honom känner jag inte ens!)
Julle - 5 sep 05 - 07:18- Betyg:
Väldigt sorgligt men realistisk..
Min pojkväns mamma har oxå cancer..jag hoppas hon klarar
sig. Vi tror på henne.
Känns som att folk inte vill prata om det riktigt som att de
tror det blir värre när man talar ut om sina känslor..
Sandra91 - 5 sep 05 - 04:40
Fint men sorgligt ! RIP din pappa. Beklagar sorgen
Lazzygirl_88 - 5 sep 05 - 04:23
wow, jag fick tårar , jag beklagar sårgen , fint skrivet !!

Skriven av
Dan_lee85
5 sep 05 - 01:22
(Har blivit läst 180 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord