Kalles verklighet [ Del: 8 ] |
Hon log lite då han tittade, och de blåa ögonen liksom gnistrade till. Som om de delade en hemlighet.
Han gick och satte sig bredvid henne, och undvek noga att titta på henne i fortsättningen. Men ändå kände han hennes närvaro, han hörde allt hon sa med sina lite hesa röst.
Det var nog bäst att han aktade sig noga för henne. Kalle hade aldrig varit kär, inte på riktigt. Om han skulle vara ärlig så visste han egentligen inte vad kärlek var. Inte så att han var en enstöring som aldrig haft något med tjejer att göra, han hade haft flickvän. Flera gånger. Men det var mest grejen att man skulle ha det, en snygg tjej att visa upp och kunna säga: "Detta är min tjej" och sen stolt kyssa henne, medan de andra avundsjukt glodde. Kärlek var något för mesar ansåg han. Bara något påhittat.
Hela lektionen segade sig fram, de hade samhällskunskap och det var ett av de tråkigaste ämnena som fanns. Deras lärare, som Kalle nu visste hette Ulla, malde på om demokrati och diktatur. Helt ointressant, enligt honom. Han lyssnade inte så mycket på vad hon sa egentligen och var inte riktigt närvarande, därför ryckte han till när Ulla frågade honom något.
- Va? Vad sa du? frågade han, för han hade inte uppfattat frågan.
Ulla skrattade till.
- Du var visst inte här? Jo, jag undrade vad presidenten i USA heter? frågade hon, och såg sen förväntansfullt på honom.
- Uhm, joo, han heter..ährm.. stammade han, medan han febrilt i sitt minne efter vad det var han hette. Han hade inte varit mycket närvarande under de samhällslektioner de hade haft i hans förra skola, så därför var en sådan här enkel fråga väldigt svår för honom.
Medan han satt där och försökte komma på svaret, och minuterna gick och Ulla såg alltmer besviken ut, så hörde han plötsligt någon viska till honom.
- George Bush.
Snabbt svarade han:
- Han heter George Bush.
- Bra Kalle, men det svaret satt då långt inne sa hon och log, och vände sig sen mot tavlan och skrev något.
Phuu, hon hade inte märkt att Frida hade viskat svaret till honom, för det var Frida som hade gjort det. När han snabbt kollade åt sidan så log hon åt honom, och än en gång glittrade hennes ögon till. Kalle nickade till lite kort, och vände sig sen med ansiktet mot tavlan. Han var lite förvirrad. Varför ville hon hjälpa honom? Det var aldrig någon som hade hjälpt honom innan.
Fortsättning Följer!
Ursäkta att det tog ett tag innan denna delen kom. Har en släng av hjärnsläpp, därför blev delen heller inte så lång.
|
| Kommentarer | | Ledsen91 - 22 okt 06 - 01:56 | | älskar dina noveller! :) | | Maulin - 31 jul 06 - 06:31 | | heh okokingen frraa |
|
|
|
