01-05-06 |
Theresia, om jag bara kunde spola tillbaka tiden. Då hade jag trott dig. Då hade du kunnat andas och mått bra. Jag hade hjälpt dig genom allt det hårda! Älskling, flödande tårar vill ha dig tillbaka. Skrik och hat vill att du ska förstå en sak, att jag älskade dig. Som en sockersöt blomma var du. Som en röd ros utan taggar. Svävande på ett moln, med ett leende på läpparna. Jag saknar ditt leende här på jorden. Ditt glada skratt, dina miner som man kunde bli lycklig av. Jag saknar tiden då det var du och jag emot världen.
Men så kom dagen. Dagen jag fruktat, dagen då du dog. Som ett knivhugg i ryggen och som ett slag i magen. Som min död kom upp till ytan. Din död, blev min själs död. Mörka tider kom för mig, min livskraft var borta. Jag isolerade mig själv i en värld där ingen kunde nå mig. Ingen kunde komma in, men jag kunde heller inte komma ut. Min själs död var en plåga. Självmordsförsök efter självmordförsök, allt jag ville var att dö.
Jag åkte akut in på bup (barn och ungdoms psyk). Men vad skulle de förstå? Mina föräldrar började berätta om Theresia som om hon vore ett psykbarn. Jag blev så arg att jag skällde ut dem inför psykologen. Sen sa det, ”Johanna, berätta din upplevelse av Theresia då?”. Jo det gjorde jag. Jag berättade tillslut om dig, allt jag hade gömt inom mig kom fram. Jag kände att ord för ord lämnade jag ut dig allt mer. Det gjorde ont. Min mamma började gråta och jag såg smärtan i min fars ögon. Jag berättade om ett helvete som kommit fram till sin sanning. Theresias liv var inte alltid en dröm saga. Jag kände i hela kroppen hur jag skaka. Jag kände djupt inombords hur jag svek Theresia. Hur kunde jag stå här och berätta om hennes liv? Jag kände mig så skyldig. Det började koka i huvudet. Det tystnade i rummet. Allt blev suddigt. Så såg jag dig stå där, min ängel. Men du log inte, du var arg. Det började snurra. Alla i rummet snurrade förutom du, du stod där. Med en blick som sa allt. Detta fick jag inte berätta. Jag svimmade.
Pappa fick mig att öppna ögonen, jag var på bup. Jag kände hur jag kallsvettades och vägrade att berätta mer. De bad mig att berätta, mer och mer. Men jag höll tyst. Jag fick inte och då sa jag inget. Min mamma blev arg och undrade vad i helsike det var med mig. Jag svarade inte, utan ignorera henne. De kunde inte få mig att tala mer, vi fick åka hem.
Jag var själv hemma. Mina föräldrar hade åkt till jobbet. Jag kände att jag behövde något, något som fick mig att glömma. Jag började tänka på Theresia, hur gjorde hon? Så kom jag ihåg, sprit. Hon använde sig av sprit. Jag halsade vin, öl, vodka. Allt jag kunde se hällde jag i mig. Där har jag en minneslucka. Minns inte mycket där. Allt jag mins är att min arm blödde nästa morgon. Mina föräldrar undrade vad det var. Jag sa att jag hade gått emot en buske som rev upp armen. De var tveksamma, men nöjde sig ändå med förklaringen. Själv förstod jag inombords att jag hade skurit mig (för första gången) och jag fortsatte med det samma kväll.
Det kändes skönt, smärtan försvann för ett tag i hjärtat. Jag kände bara smärtan i armen. Jag kunde förstå Theresia ännu mer nu, varför hon gjorde som hon gjorde. Det var skönt, inte skönt att skära sig. Men det var skönt att slippa smärtan i hjärtat för ett tag och känna hur smärtan i armen tog övertaget. Blodet som sipprade ifrån min arm färgade golvet rött.
Mitt inre skrek. Sista samtalet, 40 minuter innan du dog. Det var mitt fel. Mitt fel. Sista samtalet, du frågade mig en fråga. Den frågan som alltid snurrar i mitt huvud. ”Hur kan jag dö på snabbaste sätt?". Jag minns, minns så väl. Jag kommer ihåg hur jag skrek i telefonen, ”LEV FÖR MIG!". Du suckade. Hämtade andning och fortsatte "Jag har levt för dig nu, jag kan inte leva för dig för alltid”. JO, skrek mitt inre. Jag ville bara skaka om henne, skrika åt henne. Men det gjorde jag inte. Pappa ropade på mig, sa att jag var tvungen att lägga på. Ja la på. Dina sista ord var "Ha ett bra liv", jag förstod orden men ändå inte. Men något inom mig sade, "Släpp henne, släpp henne Johanna. Låt henne gå!". Det gjorde jag också jag lät dig gå. FAN för mig själv! FAN! Hur kunde jag? Jag minns hur jag slog ditt nummer igen på telefonen. Men kastade den igen på sängen. Jag minns också hur jag gick upp för trappan, med känslan i magen som jag inte kände igen.
Dagen var 01-05-06. Jag satt och kollade på en komisk film med min syster. Plötsligt ringer det i telefonen. Pappa går och svarar. Så hör jag hur han trillar ihop i köket. Jag rusar upp ur soffan, springer ut till köket. Pappa sitter på golvet med telefonen tätt intill örat. Jag förstår, jag springer ner till mitt rum. Tar på mig springkläder och spring skor. Jag måste hitta henne, hitta henne innan hon gör det! Jag måste stoppa henne! Med tårarna som svider i ögonen springer jag upp. Mamma stoppar mig i trappan. – ”Johanna vad är det”? Frågade mamma. ” SLÄPP MIG FÖR I HELVETE! Jag måste hitta Theresia!" Skriker jag. Pappa kommer rusande, ifrån köket. "Lyssna Johanna, du kan inte göra något. Theresia är död!"
Död, ordet död ekar i mitt huvud. Död... Theresia är död. Jag grät, skrek, slog min pappa. Sparkades, jag ville inte tro att det var sant. ”JAG HATAR DIG THERESIA!”, skrek jag. Till och med mina grannar hade hört mig skrika det.
Men det var sant, med tår sprängda ögon gick jag hand i hand med min syster till bilen. Vi skulle åka upp till akuten. Jag grät i bilen, jag kunde inte sluta gråta. Jag kunde inte. Mitt ansikte var helt svart, mascaran var täckt i hela ansiktet. Mina vita tröja var det svarta fläckar på utav mina tårar. Alla tankar bara snurrade i huvudet, jag kände hur jag mådde illa och jag ville kräkas. Theresia är död och det är mitt fel!
Min syster körde tyst. Jag sneglade på henne. Det rann en tår längs med hennes kind. Hon såg att jag kollade på henne, hon mötte min blick och tog min hand. ”Johanna, kom ihåg nu. Theresias föräldrar har precis förlorat sitt barn nu. Du kan inte säga vad som helst”. Ja, de har förlorat sitt barn, men jag då? Jag har förlorat min bästa vän? Jag kände att hela min kropp rös. Allt var slut. Jag kände mig så rädd. Jag visste inte vad som skulle vänta mig på akuten. Jag visste ingenting mer än att du var död, att du var borta. Att du aldrig mer kommer tillbaka. Jag kände hur jag återigen började gråta.
Det var kallt ute, kallt och mörkt. När vi var framme vid Näl möttes jag av min pappa som hade kört före oss till akuten. Theresias föräldrar ville träffa mig där. Jag kollade på dörren in till akuten. Där inne var Theresias föräldrar. Min mage vek sig. Jag ville spy, jag kände mig så svag. Pappa sa åt min syster att åka hem igen, hem för att trösta min mamma. Sedan började pappa gå emot dörren till akuten.
Jag stod kvar, som fastfrusen. Jag ville inte veta vad som var där inne. Pappa ropade på mig, men det var som om jag inte hörde. Dina sista ord ekade i mitt huvud ”Ha ett bra liv”. Fan, varför stoppade jag dig inte? Hur kunde jag var så patetisk? Hur fan kunde jag göra så? Jag grät, mina knän vek sig och jag låg på knäna emot asfalten. Pappa krama om mig, ”Kom så går vi in, så har du gjort det Johanna?”. Sade pappa. Han sträckte ut en hand för att hjälpa mig upp. Död, död, död… Ordet död ville inte försvinna. Vadå död? Hon kan inte vara död. Vi skulle vara tillsammans imorgon, vi skulle det? Hon kan fan inte gå och dö! Jag tog emot pappas hand och stapplade upp. Jag kunde inte gå. Jag var så svag i benen.
Inne på akuten kramar jag om Theresias mamma. Vi stod så, höll om varandra i flera minuter. Vi grät tillsammans, kände Theresias doft. Fan, jag stod inte ut. Theresias yngre bror gick fram och tillbaka i korridoren och upprepade ”Det var mitt fel, det var mitt fel”, gång på gång. Tillslut släppte Theresias mamma mig och en man kom fram till mig. Han var en psykolog och pressenterade sig för mig. Han ville att jag skulle säga adjö till Theresia. Genom att se henne en sista gång. VADÅ ADJÖ? Vafan, hon lever, jag vet det! JAG VET! Jag kände hur tårarna strömmade genom mina kinder. Psykologen tog min hand och följde mig in i ett akut rum.
Där inne, låg en säng. På sängen log Theresia, hon var kritvit i ansiktet. Hon hade blå läppar, jag kände på hennes panna. Det var fan inte hon, det var en jävla docka! Men hon var fortfarande varm. Jag kände mina tårar komma återigen, det var så hemskt. Jag höll för munnen och tryckte mitt ansikte emot psykologens arm. Jag ville bara skrika åt henne, vakna. Säg att allt är ett stort skämt! Men hur mycket jag än bad den döda Theresia att vakna, gjorde hon inte det. Jag sprang ut ur rummet, trillade på golvet och låg kvar där. Jag grät, jag grät hysteriskt. Jag slog i marken med mina knytnävar samtidigt som jag skrek ”NEEEEEEEEJ”. ”Varför?”, tårarna sprutade. Jag ville dö, jag ville bara bort. ”Hjälp mig, någon snälla?” Skrek jag, Theresias pappa satte sig ner och höll om mig, vi grät tillsammans.
Theresias mamma satte sig ner vid mig, jag såg djupt in i hennes ögon "Får jag fortfarande komma hem till er?", frågade jag. "Klart du får älskling, klart du får!". Theresias mamma smekte min kind och pussade mig på pannan. Jag sneglade på pappa. "Jag vill hem nu", sade jag. Pappa började gå mot utgången. Jag kravlade mig upp och följde snyftandes efter.
När vi väl kom utanför akuten spydde jag, gång på gång. Allt åkte bara ur mig. Allt kom på samma gång. Varför stoppade jag henne inte? Jag kunde bara ha åkt upp till henne, hållt om henne och berättat hur mycket hon betyder för mig. Jag hade kunnat hjälpa henne genom allt det hårda! Alla gånger hon sagt att hon ska ta livet av sig. Alla hennes skär sår, alla gånger hon ringt mitt i natten då hon har gråtit. Nu är hon död. Å allt är mitt fel. FÖR JAG LÄT HENNE GÅ! Jag kände hur paniken kom inom mig, jag ville bara springa. Springa bort från allt. Jag såg på pappa, sedan vände jag på klacken och började springa iväg.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Between - 15 dec 06 - 05:46 | | sjukt bra skrivet, du förklarar på ett grymt bra sätt, verkligen | | hejjaghetersanna - 15 dec 06 - 05:20 | | oj...känslor..OJ. | elinS - 1 okt 06 - 07:37- Betyg:  | Ojojoj... jag skämtar inte, den absoluta första texten som
fått mej att gråta här på dikta.
Du skriver jättebra, och vet verkligen vilka ord du ska använda!
Allt ordnar sej tillslut, kanske inte alltid till det bästa,
men det ordnar sej.
Kram på dej | | positiv - 16 aug 06 - 04:39- Betyg: | Du, jag har knappt ord för att förklara hur bra det här är.
Du är helt underbart bra på att skriva.
TÅRÖGD :'( | | Ellizz - 30 jul 06 - 22:58- Betyg: | | jättebra!! | | bonnilie - 30 jul 06 - 21:18- Betyg: | skkiit va bra du skriver
man känner,... me alla känslor.. ooj.. skitbra!!! | | Lovely__ - 30 jul 06 - 20:23- Betyg: | Verkligen jätte jätte bra! Du har verkligen talang, och jag tycker absolut att du ska skriva en bok. Det var så mycket känslor, och man känner verkligen din smärta i orden. Började nästan gråta..
Jätte bra som sagt! | | Caarr00 - 30 jul 06 - 18:29- Betyg: | Shiiiet, så jävla bra!
Du har talang tjejen! =) | | Johanna91 - 30 jul 06 - 09:45 | | Jag vill gärna ha kretik och komplimanger, så småning om ska jag sätta ihop en bok. tack på förhand! :) |
|
|
|
