Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Sanningen om livet.

Det var väl för sådär 17år sen allt helvete började. Det var självklart då nuckan skulle på att föda ut mig till denna hemska värld. Kunde dom inte tänka klarare den där natten för 18år sen? Att livet inte alls skulle göra mig lyckligare. Allt var ju så perfekt i pappas pung. Men okej dom först 5 åren var helt okej, livet rullade på och man visste ingenting om livet. Man hade sånna här fula 90 tals kläder, om ni kommer ihåg? Kan inte tänka mig att dom satte på oss barn sånt. När mitt barn kommer en dag så ska det iallefall klä sig coolt. Det känns lixom rätt viktigt, eftersom jag fick fula kläder och blev ful och olycklig så kanske om man får snygga kläder borde man ju bli snygg och lycklig.
Men ja, åren gick och man började ju nåt folk kallar lekis. Ett väldigt dåligt påhitt eftersom redan då skulle man sättas i bänkar och "lossas" gå i skolan.. Man blev helt enkelt hjärntvättad redan då. Dom försökte lura mig kommer jag ihåg, att hela min skolgång skulle vara lätt som att glassa runt på en räkmacka. Men jag förstod redan då att det var något väldigt skumt med deras blick och läppar när dom sa det. Dom hade nog också varit barn en gång. Satts i dom där hemska träiga skolbänkarna. Men jag var inte som dom andra lekis barn på den tiden. Jag förstod redan då att det inte var värt det. Men som föräldrarnas plikt måste man ju puscha sitt barn till saker som dom inte vill. Så efter lekis började jag i ettan. Dom satte mig ofta längst fram så att dom kunde se om det gick bättre för mig. För redan då var matten inte min grej. 1+1 frågar jag mig än idag om det blir 1 eller 2? Men när ettans matte hade blivit klar så kom alltid tvåans och sedan treans och så fortsatte det ju hela lågstadiet. Aldrig blev man kvitt med skiten. Men dom skulle ju inte heller lägg ner den i mellanstadiet heller. Det var nog i fyran jag började säga ifrån, engelskan hade börjat och lika så en svårare svenska. Lärarna fick ibland väldigt arga ögon mot mig då. Och dom trodde väl själva att jag skulle ge mig. Haha, det kunde dom ju få tro. Mina elakheter hade just börjat och mina planer om framtiden lika så. Mellanstadiet hade gått och högstadiet skulle precis börja. Det var soligt den dagen känns som om det var igår men det var ett par år sen. Eftersom jag hade gått på den skolan tidigare så var jag ju inte direkt nervös för en ny skola. Istället så trodde jag att jag ägde hela placet och började ju självklart kaxa mig mot alla i min väg. Jag hade en bra vän från mellanstadiet men nästan samma dag vi började gled vi ifrån varandra. Jag hade träffat en ny kompis. Hon kom från en liten mindre skola men brydde sig inte direkt så mycket. Så vi fann varandra. Skrek och levde om i korridorerna, sket totalt i om folk blev sura eller ledsna av det vi sa. Vi kom nästan in som i en ond cirkel. Redan i sjuan började vi med att skolka. Vi brukade sno morsans läkarsprit. Supa oss dynraka så att vi glömde bort alltihopa som vi trodde var så stora problem.. Men det hade just startat.
Dagarna gick och livet kändes längre ingenting värt. Vi kände då båda två att vi ville ge upp. Som man var då på den fjortis tiden började man ju skära sig i armarna. Det var rätt skönt att se blodet bara rinna. Smärtan rann ut och man kunde sova om natten, kändes att ångesten hade släppt. Men sen kom det ju självklart en till dag. Jag frågade mig många gånger hur jag skulle få ett slut på allt. Men ville jag ens att allt skulle sluta? Vissa människor hade det ju faktist bra i livet när dom blev äldre. Men dom hade nog en bra start också. För just från mitt läge då, kunde det inte bli bra! Sjuan gick med spriten och åttan kom. Eftersom man hade tröttnat på att enbart ta till spriten när man var nere så började vi också boffa. Det kunde vara allt ifrån kemisk bensin på ica, att stå med påsar på bensin stationer, suga i sig ifrån polarens moppe, tändargas och allt som gjorde att man blev alldelles för hög. Vi visste inte mycket då, vad vi gjorde eller vad som skulle kunna sluta men när vi väl var uppe i vårt boffande kändes allt lyckligt. Allt snurrade och solen blev större och hoppade fram och tillbaka. Men efter några månaders boffande så började det bli läskigt. Vi var beroende av det hela och möttes jämt och boffade men det blev allt läskigare då träden började anfalla, stenarna började leva, och allt blev som en läskig fantasi mardröm. Men vi var mitt i den. Sommarlovet mellan åttan och nian var då jag och min bästa kompis fick nog. Vi var ute i en läskig dunge en bit bort. Huden börjades frätas kändes det som och skellettet började komma fram. Vi fick panik. En sånn panik ångest kan jag inte tänka mig att få igen. Efter den gången slutade vi, visst kom det tillbaka ibland efter ett år att man tog fram boff-påsen men aldrig som förr, ALDRIG! Men vi måstede ju erätta boffet med nått, En "gammling" som vi brukade kalla honom fick oss att börja röka. Han sa att hasch och marijuana inte var så farligt som alla vuxna hade sagt. Och vi behövde nått som gjorde att vi kände oss hela igen, så vi började röka. Han kom ofta förbi och bjöd.
Eftersom att nästan hela högstadiet inte bestod mycket av pluggandet fick jag gå sommar skola om jag ville komma in på ettan. Och det gjorde jag. Svårare än vad jag hade förväntat mig men jag fick iallefall ett godkänt. Och då trodde familjen att allt skulle bli bra igen, dom hade det nog jobbigt med mig den där tiden. Men jag hade det minst lika jobbigt med dom, så vi ska inte tycka så synd om dom inte! Sommarlovet gled på och jag och min kompis fick en alldelles ny vän. Som än idag finns kvar. Vi kallar oss trion. Och får varandra att orka med vardagen. Men okej tillbaka till första ring. Jag försökte verkligen då, att orka med att gå till skolan, tänkte att man ska väl bli något när man blir stor. Men det gick bara inte. Jag var kvar i samma dåliga spår. Visst hade det lugnat sig med alltihopa men alkoholen stannade ju alltid kvar. Och jag började träffa ännu flera killar då. Finns det ett tomrum så måste det ju alltid fyllas ut. Och detta år blev det med killarna. Trion träffades ofta och tog fram ölen. Den var lixom som vår fjärde medlem. Var och var det är den fortfarande. Förstår inte varför vi kallar oss trion eftersom vi är fyra men det låter bäst så.
När ettan hade gått så fick jag besked att jag skulle få gå om. Humöret skönk direkt men jag vandrade tillbaka till skolan den hösten. Det har väl sett ut som första året i gymnasiet fast jag går nog en dag mer i veckan än då. Och nu sitter man här på vårkanten, snön ligger kvar än i Mars. Helt sjukt! Och jag kan inte säga att jag saknar det gamla, men jag kan inte heller säga att jag älskar det nya!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
hmmtget
30 jul 06 - 00:39
(Har blivit läst 171 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord