Förevigtochjättealltid tog slut |
Huvudet värker. Det regnar. Stora droppar plaskar ner mot min hud, mitt hår Inom mig stormar det. Piskar och blåser. Kajalen rinner och kladdar ner mina kinder. Blicken fäst på det tredje fönstret från vänster, andra våningen. Där lyser en lampa, man kan se att någon rör sig där inne. Plötsligt öppnas porten till huset och jag kastar mig in bakom ett träd. En tjej, i min ålder, kommer ut. Hon har en soppåse i ena handen. I andra handen har hon en mobil som hon håller mot örat. Hon pratar högt och låter väldigt arg. Hon kastar soppåsen i soptunnan och skriker på den i telefonen. Hennes hår ljust blont, men inte vitt. Det är ganska kort, men en bit av luggen hänger ner mot axlarna. Hon är klädd i ett par svarta, stuprörs jeans och en långärmad, rödsvartrandig tröja. Hon ser mot mitt gömställe, sedan öppnar hon porten och går in. Jag kastar en sista blick på fönstret och börjar gå hemåt. Bussen går om fem minuter men jag vill gå. Jag gillar att promenera i regnet. Det är så tomt på folk då, så tyst och stilla. Ingen som glor snett eller viskar bakom ryggen på en. En bil kör förbi och stänker upp en halv sjö över mina byxor. Jag pekar finger efter bilen och lipar. Jag har inget emot att gå i regnet, men detdär är gränsen. Jävla bil!
När jag öppnar dörren till lägenheten är det fortfarande släckt. Ingen liten välkomnande lampa, ingen som kommer och frågar och jag vill ha en bulle. Ingenting. Bara mörker. Jag drar av mig det dyblöta svarta conversen och ställer dem vid elementet. En snabb titt i kylen. En tom kaviartub och ett mjölkpaket. Det är deprimerande. Det ligger en lapp på köksbordet. Det gamla vanliga; Kommer hem sent. Ta något att äta. Finns pengar på vanliga stället om du vill äta ute. Dom pengarna är slut för länge sen. Mamma glömmer att lägga dit mer. Hon glömmer att köpa mat. Hon glömmer att jag finns. Mobilen piper i byxfickan. Hoppas, hoppas! Nytt meddelande: Niklas. Såklart. Jag orkar inte läsa det nu, vill inte höra hur det gick med Robin. Vill inte ingenting. Jag känner mig trött, men vill inte sova, så jag sätter mig i soffan. Jag fastnar vid MTV, för en gångskull är det en bra låt. Bullet for my valentine – Tears ‘t fall. Jag tar upp mobilen och läser smset. Niklas verkar glad i alla fall, han och Robin är ihop igen. Ögonlocken känns tunga, åker igen hela tiden. Bilden på tvn blir suddig. Jag vaknar av att dörren öppnas. En gestalt med långt hår i en åtsittande klänning står i hallen och försöker få av sig de högklackade skorna. Jag reser mig och går in på mitt rum. Vill inte se henne så, inte höra. Väggarna är tomma, med ett undantag av ett foto på syster. Den tiden då hon hade tjock, lila hår med svarta slingor och vitsminkat ansikte. De leende läpparna var mörkt lila, likadant ögonen. Hon satt i parken, där jag stått för några timmar sen. Hon har på sig en svart korsett med lila spets, och en svart lackkorsett, och mitt nitbälte. Hon var så vacker, så vacker. Tre månader senare tog hon livet av sig. Det är ett halvår sen. Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta, för evigt. Jag kommer aldrig få se det vackraste leendet i världen mer, aldrig få känna lukten av blommor och något sött, kanske godig. Aldrig få sitta i hennes famn och låta henne andas glitter i mitt hår. Det finns inget glitter längre. Det försvann med Syster. Allt försvann med Syster, krossades mot marken och blev till ingenting.
Jag tar ner fotot och läger mig i sängen.
- Du lovade att det skulle vara vi två, förevigtochjätteallti, tills tiden rann ut! Viskade jag till fotot i mörkret. Har tiden runnit ut? Finns det ingen evighet? Jag känner något varmt och blött rinna ner för ena kinden. Jag bryr mig inte om att torka bort tårarna. Jag låter dom rinna. Det är som om jag har glömt hur man gråter. Jag somnar med fotot i handen.
Solen sken in genom fönstret och lös upp allt som fanns att se i mitt rum. Ett skrivbord, en stereo, min älskade skivsamling, en garderob utan kläder eftersom allt låg på golvet. Jag känner mig fortfarande trött, och vet att det kommer hålla i sig i nästan tre veckor framåt, men jag ringer ändå Niklas. Han lät glad, som vanligt, och vi bestämmer att vi ska ses utanför fiket. Jag klär på mig en svart kjol med spets och snören, svarta nätstrumpbyxor och korsetten jag fick av Syster i julklapp. Jag sminkar mig med svart eyeliner och svart läppstift och vitt puder. En bit av håret fäster jag i en stor svart rosett på bakhuvudet. Jag stoppar fötterna i mina kängor eftersom conversen fortfarande är blöta.
Niklas står utanför fiket och lyser som en sol. Han är söt. Han en blond snelugg och resten av håret är svart och tuperat. Hans gråa ögon är kantade med tunna kajalsreck. Han är klädd i svarta kritstrecksrandiga jeans, och en svart t-shirt. När han får syn på mig spricker ansiktet upp i ett leende och han bokstavligen kastar sig i armarna på mig. Han pussar mig på kinden och ler.
-My, love! Han har väldigt roligt åt att jag heter My. Vad vacker du är idag, som alltid! Jag ler motvilligt åt hans halvkassa, framförallt uttjatade repliker.
-Vad söt DU är då! Säger jag och petar på hans kind. Han ler belåtet och sneglar på mig. Jag vet att han vill att jag ska fråga hur det gick med Robin, men jag försöker dra ut på det. När vi kommer till paren klarar han inte mer.
-Men fråga då! Gnäller han, men ler ändå lite. Jag tittar förvånat på honom och höjer ena ögonbrynet. Han sen nästan ut som om han skulle bryta ihop. Han börjar hoppa upp och ner, vilket låter ordentligt med tanke på alla nycklar och kedjor som hänger på hans byxor.
-”Hiro, ask if something good has happend to me?” citerar han. Jag ler.
-Hur gick det då? Frågar jag tillslut.
-”I wont tell you!” han fnissar och skuttar iväg. Jag ler och märker att tröttheten är borta. Hon kommer tillbaka och lutar sitt ansikte nära mitt.
-” Now you say, Don’t be like that! Tell me what happened! “ Han ler bedjande.
Jag sätter mig på en bänk i skuggan. En bit bort är Huset. Niklas sätter sig bredvid mig och berättar hela historien om Robin, men jag lyssnar bara halvt. På gången en bit bort kommer en flicka gåendes. Hon har ett par svarta jeans, avklippta en bit under knät, ett rödsvart randigt linne och en rödsvart mössa. Håret är blont och luggen längre än resten av håret. Nu ser jag att hon har pigga bruna ögon, svagt sminkade med kajal. Niklas märker att jag inte lyssnar och följer min blick. Ha ser på flickan och sedan på mig. Han ler. Jag ler blygt ner mot mina skor. Flickan kommer närmare. Niklas höjer handen och vinkar glatt. Jag vill sjunka genom marken och dö. Niklas petar mig i siden och jag rycker till. Flickan med de fina ögonen står framför mig och ler. Jag ler svagt, men det blir mest en grimas. Niklas sträcker fram handen och presenterar sig. Jag hör inte hennes namn. Jag sträcker fram handen och presenterar mig som My. Kinderna hettar och jag måste se allmänt fånig ut. Hennes hand är ganska liten och varm. Hon har blåa naglar ser jag nu, ner bitna.
- Hej! Riku! Hon har världens finaste leende.
(Det lär komma en fortsättning, men jag vet inte när...dessutom om nån kommer på en bra tittel så ge mig gärna förslag!^^)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | fashionchick - 31 jul 06 - 01:02- Betyg:  | | vill höra en fortsättning:) | | Cilises - 30 jul 06 - 03:23 | | Åh...mera Ela:D:D:D | | spite_fire - 29 jul 06 - 22:29- Betyg: | | mer :] | | Between - 29 jul 06 - 21:59 | | Eeela, du skriver jätte fint :) |
|
|
|
