Övergiven själ.. |
- Jag orkar inte mer! Vad ska jag göra för att allt ska bli
bra mellan oss?!? Ta ner stjärnorna eller månen? Svimma med flit?
Gråta tills det blir en sjö vid dina fötter?
- Du kunde ju visa mig lite respekt, istället för att alltid ta
mig för given! Visa att du älskar mig, ge mig en kram när vi träfas på
stan istället för att låtsas som att du inte känner mig, bara för att
dina kompisar är med! Hur tror du det känns för mig?! Vi har varit ihop
i snart ett år, varför vågar du inte erkänna det för dina kompisar?
- Jag.. Å, måste man berätta allt för sina kompisar? Gör du det själv?!
- Nej, men jag förnekar inte att jag är ihop med dig! Jag ser dem i ögonen
och säger att jag ska på bio med dig, om de vill hitta på nå´t nån kväll
när vi bestämt att vi ska ses! Jag ser inte i golvet och mumlar att jag måste
plugga elelr nå´t, jag hittar inte på dumma ursäkter för att vara med dig!
- Nej, men dina kompisar har ju inget emot mig, eller hur?
- Och? är det där skon klämmer - dina kompisar gillar mig inte?! Är det därför
du inte kan erkänna att vi är ihop?!!
- Ja?! Och? Vad spelar det för roll varför?!!?
- Det bevisar ju att du inte känner för mig som jag gör för dig!
- Alltså.. Faan, Fredrik, jag orkr inte med dig ibland! Måste du vara så
svartsjuk?!
- Svartsjuk?!!
- Ja, svartsjuk!
- Du..
- Vad?!
- Jag pallar inte det här. Om du vill vara så självisk..varsegod. Men nu gör jag
slut.
- Far åt skogen!!
Med tårarna rinnande nerför kinderna smälde Sonja igen dörren i ansiktet på Fredrik.
Hon kände sig totalt ensam i världen.
För flera år sedan hade hennes föräldrar dött, lämnat henne kvar på Jorden. Fredrik
hade dykt upp som en räddande ängel i hennes liv, och nu hade han lämnat henne..
Förtvivlad rusade hon in på sitt rum. Hennes blick föll på rakhyveln som låg på hennes
sängbord. Hon hade rakat benen innan, och glömt lägga undan den.
Hon tvekade ett par sekunder. Hon borde kanske inte.. Hennes hand tog upp den, vek undan tröjärmen.
De gamla ärren lyste mot henne. Hon satte bladet mot handleden och drog till. Huden fläktes upp och det sved till,
men inget blod kom. Hon drog till igen, hårdare nu. Det brände till och blodet började rinna från såret.
Det gjorde ont, och hon njöt nästan av det. Hon kunde inte tänka på nå´t annat än smärtan från handleden. Befrielse..
Hon kurade ihop sig till en boll på sängen, och efter nån timme somnade hon...
Hon vaknade med ett ryck, och kände sig märkligt tom inuti. Vad hade hänt? Sen mindes hon, och smärtan kom tillbaka
i vågor. Fredrik..hennes älskade ängel..han hade lämnat henne, övergivit henne. Och det var hennes fel att han gjort
det. Tårarna brände igen. Nej, inte gråta..inte bra. Bättre att glömma honom.
Men hur skulle det gå till?! Skulle hon kunna glömma sin stora kärlek? Nej, aldrig, det var omöjligt.
Plötsligt kände hon sig så fruktansvärt ensam, som om ingen brydde sig och inget hade nån betydelse
längre. Kunde hon inte få lämna allt? Jo, det fanns ju en chans..
Blicken föll åter på rakhyveln. Kanske..
Nej, den var inte tillräckligt vass.
Hon gick ner i köket. Där stod knivstället vid micron, som vanligt. Vassa, stora knivar. Bra.
Hon tvekade lite, valde ut en och gick upp igen. Hämtade en flaska whiskey ur mormors spritskåp. Satte sig åter på sängen,
och drack. Efter en stund började allt snurra, hjärnan bedövades. Bra, det skulle hon behöva för att orka ta steget
ur allt som plågade henne. Hon höjde kniven, höll den mot halsen. Drack lite mer sprit. Skar lite, löst, ytligt, prövande.
Drack några klunkar till. Hon var på väg bort nu.. Skar igen, djupare. Smärtan vällde mot henne, blod rann nerför hennes vita
t-shirt. Hon drack igen, ett par djupare klunkar, och skar igen, det sista hugget. Ett par flämtande andetag när hon kände
luftstrupen skäras upp. Allt slocknade, och hon visste att allt var över. För alltid....
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | Sorgens_Tjej - 27 jul 06 - 04:05- Betyg:  | | Meer ;) | Liiiee - 27 jul 06 - 03:21- Betyg:  | | bra! |
|
|
|
