Ett Stycke Ur Fatimas Liv - Del 12 |
"Han är så snygg, de måste du hålla med mig om, Fatima?"
Fatima granskade gossen i skolkatalogen som Hanna hade tyckt om.
"Han skulle inte sitta fel..." fortsatte Hanna.
"Han är en idiot" vart Fatimas svar, utan att lyfta blicken ur katalogen.
"Men han är ju såå snygg... han kanske..."
"Han är en idiot, de vet du ju." Fatima lät henne inte ens avsluta meningen.
"Men..."
"Vad?" Fatima började bli smått irriterad. Sånna här diskutioner var onödiga. Hon hade vart med om de förrut. Men om Hanna skulle fortsätta att gå efter utseendet så skulle hon snart inte ha någon självaktning kvar. Dom skulle behandla henne illa och dumpa henne sedan när dom hade tröttnat.
Hanna skulle gråta hejdlöst i flera dagar och lova sig själv att aldrig mer bli intresserad av en idiot. Fatima hade hört allting innan.
"Hur..hur var.. han då? Den där... internet killen?"
Hannas fråga kom försiktigt, men ändå som en smärre chock. Hur mycket vågade hon berätta för sin vän? Hon var van vid att berätta i stort sätt allt för henne, men samtidigt viste Fatima vilken skvallerbytta Hanna var. Om en smaskig nyhet kom i hennes väg kunde hon berätta de för vem som helst. Om de så var ett litet okänt barn i grannkvateret.
Så Fatima bestämde sig för att inte berätta så särskilt mycklet. Istället berättade hon hur snäll och omtänksam han hade varit, och hur goda vänner de hade blivit. Hur fantastisk han hade vart, men ändå lite småknäpp. Hon kunde inte låta bli att le lite vid tanken på honom. På hans knäppa komentarer, på hans lustiga sätt att prata. Inte dialektmässigt,
utan han valde orden på ett särskilt sätt. Hon berättade om deras livliga diskutioner, och varje gång hade han vunnit. Eller han ansåg att han hade vunnit. Han skulle alltid ha rätt, de gick inte att undvika. Om så Fatima skulle måla om sitt rum så kunde han inte smälta de och säga "Jaha, vad trevligt", utan då skulle han tjafsa emot och säga att hon INTE skulle göra det.
Att de var mycket finare med t.ex. röda väggar än med vita. Och de räckte inte med att nämna de en gång. Utan han skulle komma med nackdelar om hennes förslag. Förslag som inte alls rörde honom!
Vilket kunde bli jobbigt.
Men de var nånting som Fatima inte nämnde för Hanna. Hanna lyssnade ivrigt på medans Fatima berättade allting, när hon invände och avbröt Fatima;
"Är du lite kääär i honom?" Hon sa de på ett sånt där irriterande sätt som kunde reta en död, förbipasserad gubbe. Fatimas leende försvann lika fort som frågan hade ställts, och hon gämde sina kinder för att slippa visa att hon hade blivit generad.
"Nej vet du vad!" Plötsligt förvandlades hennes arga, generade ansikte till ett sorgset, moloket uttryck. Med fuktiga ögon berättade hon motvilligt om MAttias besök till Helsingborg. Till Maria. Hon berättade om hennes gnagande oro, oron om att mista en vän. Hon berättade om sina sömnlösa nätter, och om oroskänslan som fanns inuti henne varje morgon när hon vaknade, och varje kväll när hon somnade.
Och som alltid var Hanna lika oförståendlig.
"Men lugna dig, han ska ju bara träffa en kompis. Precis som han gjorde med dig..." Hon gjorde en kort paus för att se hur Fatima skulle reagera.
"... de är väl ingenting att oroa sig över?" Fatima bara tittade sorgset ut i tomma intet. Hade varjen lust eller ork till att svara. Till att försvara sin känsla.
"Han kommer inte att glömma dig. Bara för att han skaffar flickvän så betyder de ju inte att han kommer att överge sina kompisar."
Fatima gjorde ett nytt försök till att få Hanna att förstå.
"Visst, han vill väl antagligen inte glömma mig. Han vill väl inte heller mista mig som vän heller..."
"Dåså." utbrast Hanna mitt i, i hopp om att de skulle vara punkt där.
"Jag är inte klar!" protesterade Fatima. Hanna teg och lät Fatima fotsätta.
"... som sagt; han vill väl inte mista mig som vän. Och de hade han väl inte räknat med heller. Men om han blir kär och skaffar en tjej, då blir de lätt så ändå. Varesig han vill de eller ej."
Hon hörde själv hur fånigt de där lät. I hennes huvud lät de där mycket mer sannolikt. Hanna nickade medsamt. Det syntes att hon inte höll med Fatima.
"Och hur länge ska du oroa dig för de då? Han kommer inte att vara singel för evigt, och ska du då oroa dig och bli svartsjuk varenda gång han träffar tjejer? Varenda gång de kanske blir nånting?" De hade Fatima inget bra svar på. Inget motargument. Där såg Hanna sin chans, så hon fortsatte.
"Ni kommer förmodligen inte vara vänner för evigt. Ni kommer ju inte fortsätta att chatta i evigheter. Någon gång tar de slut."
Fatima kopplade bort. Hon ville inte höra på längre. Tanken var skrämmande. Den gjorde henne osäker, den gjorde henne livrädd. Hon fylldes av panik. Hon visste ju att de Hanna hade sagt var sant. Men hon ville inte inse de. Plötsligt kändes tanken så skrämmande nära. Han var hennes bästa vän.
Hon älskade honom, och kunde prata med honom om allt. De fick inte ta slut nu. Hon behövde honom, bara ett tag till. Bara så länge hon mådde dåligt. Bara så länge som hon inte kunde stå på egna ben. Hon mindes den dagen då han hade dykt upp på hennes dataskärm. Då när hon hade varit deprimerad, sönderslagen och ensam. Då fanns han där för henne.
Han hade lyssnat, kommit med förslag och synpunkter. Tagit hand om henne. Bättre kille, eller vän fanns de inte. Sedan den dagen hade han alltid funnits där för henne. Hon ville inte att de skulle ta slut nu. De FICK inte ta slut nu!
Visst hade dom blivit osams, visst hade dom bråkat, och då kändes livet inte längre värt att leva. Utan Mattias, vem var hon då?
Men deras vänskap hade ju överlevt ändå. Trots deras oändliga gräl, trots ensamheten och ångesten. Varför kunde den inte även överleva detta? Mitt i hennes tankebana instämde Hanna in;
"Prata med honom."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | habilis - 7 aug 06 - 01:52 | | mer? | nona - 29 jul 06 - 05:19- Betyg:  | bra!
mer! | | Tant_Astrid - 29 jul 06 - 05:12 | | super, fortsätt :) | | ILoveCross_ - 27 jul 06 - 03:34- Betyg: | | Jätte bra igen =D meer ;D |
|
|
|
