Ett Stycke Ur Fatimas Liv - Del 11 |
Måndag:
Måndag, och återigen måndag. Dom här eviga måndagarna som aldrig vill sluta upphöra. Fast alla dagar är exakt samma, så går de inte att låta bli att hata måndagarna.
Man hade alltid hatat dom, såväl om de var skola eller inte. De hade man alltid gjort, och de skulle man alltid göra. De fanns ingen tvekan om den saken.
Måndagar betydde "en ny vecka". En fortsättning. Kunde de aldrig få sig ett slut? Hon skulle ju bara kunna ligga kvar i sängen och låtsats vara sjuk. Just för att få slippa denna oändliga måndag.
Men idag gick inte de.
Idag hade hon bestämt träff med barndomskamraten, Hanna.
Idag?
Varför just idag?! På en måndag? Vad tänkte hon med? Kunde de inte ha väntat tills på tisdag? Nåväl, hur mycket Fatima än klagade så var de ändå skönt att få träffa Hanna. Hon var speciell, unik, udda.
Men inte udda på de viset att hon var konstig. Inte "knäpp-udda". Utan bara udda. Hon var ju trots allt normal, men hon stack ut ur mängden. Hon var inte som alla andra. Och de gillade Fatima. Liksom Mattias var Hanna lite små knäpp.
Annorlunda. Hon såg normal ut, hon verkade normal. Men när de gick upp för henne att öppna munnen så upptäckte man att hon var orginell. En del ansåg att hon var en storbystad, korkad blondin. Men då hade man bedömt henne alldeles fel. De var de som var nackdelen.
Att hon var blondin. Hon tänkte väl inte alltid på vad hon kläckte ur sig, men i grund och botten var hon riktigt klyftig och smart. Och för ayy inte tala om en bra kompis.
Hanna var kort. Något längre än Fatima, men inte mycket. Men tvärtemot Fatima så hade hon blont, awellångt, glansigt hår. De var något uppklippt, och med lugg. Nånting som Fatima var ytterst avensjuk på.
Men lät de aldrig märkas. Hon hade smält ansikte med persikohud. I helhet såg hon så liten och nätt ut. Men hennes stora bröst, som såg alldeles förstora ut till hennes lilla kropp, ver de som drog uppmärksamheten till sig. Hanna hade ringt några dagar innan och ville hitta på nånting.
När Hanna sa att hon ville "hitta på nånting" menade hon att hon ville sitta hemma och få utbyta skvaller. De kunde inte hjälpas, men skvaller var hennes speciallitet. Hennes svaghet.
Hennes... fall?
Men Hanna var en godhjärtad själ. Visst kunde hon bli förbannad hon med ibland, och mumla små förbannelser åt idioter till killar som hade dumpat henne. Stackars Hanna. På nått sätt var de alltid hon som blev dumpad, och inte tvärtom. Och de var alltid hon som hittade idioterna. De var som att de vilade en förbannelse över henne.
Hon brukade alltid påminna Fatima om vilken tur hon hade, som inte fick sällskapa med killar för sin pappa.
Ååhh ja, vilken underbar tur...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ILoveCross_ - 27 jul 06 - 02:21- Betyg:  | | jätte bra som alla andra gånger.. =D gärna en fortsättning fort ;D |
|
|
|
