På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Sandra (Del 2) [Dödat en liten kille]

Jag stiger in i rummet, där ligger Ville med en massa slangar, en maskin som piper hela tiden står brevid honom.
Jag får tårar i ögonen.
- Åh Ville, viskar jag.
Han ögon är stängda, han ser så liten och hjälplös ut. En sjuksköterska kommer in.
- Hej, säger hon, jag ser in i hennes ögon, de ser snälla ut.
- Hej, säger jag och torkar tårarna i ögonen.
- Det är jag som är Helene, säger hon.
Jag nickar, ler lite svagt.
Helene kollar alla maskiner. Jag tar Villes hand, jag håller i den hårt. Plötsligt känner jag att han trycker hårt tillbaka! Eller inbillar jag mig bara? Jag blir osäker.
Men så plötsligt öppnar han sakta ögonen.
- Helene! säger jag. Ville.. han har.. vaknat.
Helene tittar på Ville. Han ser sig förvirrat omkring. Han kollar på mig.
- Sandra? säger han svagt, hans annars så starka röst håller knappt när han säger mitt namn.
- Ja, säger jag och snyftar till. Jag är här.
- Jag går och hämtar läkaren, säger Helene. Det kan ta lite tid.
Jag är ensam med Ville, plötsligt börjar han gråta.
- Ville.. vad är det? frågar jag.
- Jag.. jag dödade en unge, säger han.
Jag suckar, vet inte vad jag ska säga.
- Ville, säger jag utan att fortsätta säga något.
- Fan, jag skulle aldrig druckit, suckar Ville. Fan, Sandra, jag kan inte leva med att ha tagit någon annan människas liv.
Jag börjar storgråta. Just då kommer läkaren in, han ser snopen ut när han ser mig sitta och verkligen storgråta, och att se Ville gråta.
- Jag känner inte mina ben, säger Ville förskräckt efter ett tag.
Läkaren ser ner i marken.
- Nej, det verkar som att du är förlamad från höften och neråt, säger han.
- Va?! säger jag och Ville samtidigt.
- Ja, säger läkaren. Din motorcykel skadade din ryggrad så svårt..
Ville får än en gång tårar i ögonen.
- Det är inte sant, viskar han förtvivlat.
Jag stirrar på läkaren.
- Kommer han.. aldrig att kunna gå igen? frågar jag.
- Jag beklagar, säger läkaren bara.
Jag börjar stortjuta igen. Läkaren mumlar något om att vi ska få vara själva en stund. Sedan går han ut.
- Det är mitt straff, säger Ville. För att jag dödade den där lille killen, du skulle ha sett mammans plågade ansiktsuttryck, hon skrek rakt ut, det var hemskt, Sandra, och allt är mitt fel.
Jag skakar på huvudet, jag vet inte vad jag säga. För jag vet ju att det egentligen det var Villes fel. Men det kan jag ju inte säga.
Ville kramar hårt min hand. Vi sitter tysta, jag är lättad över att han lever. Läget är inte lika kritiskt längre, han kommer inte att kunna gå, men han kommer att överleva. Plötsligt knackar det på dörren.
Den öppnas och det kommer in två poliser.
- Vi skulle vilja ställa några frågor till William, säger den ena polisen.
Ville nickar.
- Skulle du kunna gå ut? frågar den andra polisen mig.
- Allt det ni kan säga till Ville, kan ni säga till mig också, säger jag bestämt.
- Jaha, lilla fröken, säger polisen. Men nu är det så att vi vill prata ensamma med William.
Ville suckar.
- Sandra, det är lugnt, vänta här utanför, säger Ville.
Jag ser på honom med sorgsna ögon. Jag älskar dig, mimar jag till honom. Han ler till svar.
Jag går ut från rummet, sätter mig på en stol och väntar, länge, väldigt länge.

Fortsättning följer. Kommentera gärna :)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Jossann_ - 16 aug 06 - 08:57

åååh! ska genast läsa fortsättning=)

Wonderchild - 13 aug 06 - 19:00- Betyg: