Tills någon skänker en tanke. |
året är 2006 och Det stod en grön spegel i det övrigt tomma mörka rummet, vinden blåste in genom det lilla fönstret som bara hade ett vitt smutsigt gammalt lakan som gardin, Golvet var grå brunt och plankorna knakade när man steg på dem. På väggarna växte det mögel och tillsammans med all ohyra växte fläckarna och blev bara flera och flera, en hand syns komma utanför rummet och letar med små händer efter en kappa som personen vet ska finnas där, plötsligt syns en genomskinlig liten flickas konjekturer växa fram ur mörkret. Utanför rummet lyser månen upp himmelen och ger lyster åt dem små blinkande stjärnorna, Flickan går fram till fönster och håller upp ansiktet mot skyn, hennes hår är grå blont och hennes ansikte är både tunt och smalt precis som hennes kropp, hennes nacke är sned och hon har en vit trasig gammal klänning på sig och hennes naglar är brustna i mitten. Hennes stora ljusblåa ögon stirrade upp mot skyn och sedan ner mot marken, och stirrar ut över ängen hon suttit så mycket på, hon backar sedan sakta in mot rummet och ser den gröna spegeln som rör lite på sig tack vare att vinden ger den fart, det gnisslande ljudet är bekant i hennes öron, hon rör på sina spruckna tunna läppar och börjar sjunga en vaggvisa hennes mamma brukade sjunga för henne när hon skulle sova. Med små steg och med en kuslig sångröst närmar hon sig den gnisslande gamla spegeln, och när hon ställs ansikte mot ansikte med sig själv tystnar hon och det enda som hörs är pipen från hennes svaga sjuka lungor, hon sträcker ut sina armar och de knivhugna armarna blottas. Hon börjar tänka på kärlek och minns plötsligt vars hennes trygghet ligger begravd någonstans, som död glömmer man ibland vad som var viktigt i livet.
Hon hoppar ut genom fönstret och tittar sig omkring innan hon springer norrut mot kyrkogården, när hon passerar grinden börjar hon istället tassa fram på tå och viska ordet ”trygghet” för sig själv om och om igen. Hon går fram till en mossig gammal gravsten och böjer sig ned för att plocka bort allt det gröna, till sist syns namnet på dem som ligger under hennes fötter, Kajsa Sedig, Född: 23/9 -1825 Död: 5/3 – 1834. minnesbilder växer fram i hennes huvud från dagen hon dog, Hon vart offer för sin fars egoism och tog hans straff.
Allt började med att hennes far, Hans Sedig blev av med jobbet som sko smed i den lilla byn HarpuJokk Kajsa var det enda barnet han och hans fru Astrid hade fått, och ansågs alltså vara syndiga människor, Ett par som inte fick lov till att ta hand om fler av hans barn på jorden. Kajsa hade inga vänner att leka med eftersom att de andra barnens föräldrar ansåg att hon kunde göra deras barn till det hon var, ett barn gjort av satan. En dag blev frustrationen av att vara ensam och fattig för stor för Hennes pappa, varken han eller Astrid älskade Kajsa utan gav henne endast mat och nattade för att de var rädda för vad hon kunde uträtta, så han bröt sig in hos en granne och bestal dem på silver smycken och ljusstakar som han ansåg kunde få en slant för. Dagen efter misstänktes självfallet just den familjen utan att dem ens hade bevis, Folk samlades runt om i deras trasiga hus och skrämde upp Kajsa rejält, hon ställde sig bakom mamman och höll om hennes ben och grät. Grannarna fick till slut upp dörren och pekade med geväret mot Familjen, Hans tittade mot Kajsa som tittade tillbaka, han sträckte sedan fram handen och sa att det var hon som hade stulit av dem, och sa åt dem att kolla under henens säng. Astrid och Kajsa blev helt förtvivlade, han hade gömt sakerna där när han hade varit in och nattat Kajsa när han kommit hem från rånet. Djävulsflickan var redan död för grannarna, stal man i denna by fanns inget annat straff än döden. Dem tog med sin den stackars Kajsa ut på torget, hennes föräldrar stod med ett stort leende och vinkade åt henne nerifrån publiken, en präst band fast hennes små händer och en bödel knöt fast en tjock snara tunt hennes nacke. Med en skrikande publik nedanför henne ställer dem henne på en pall, med gråten i halsen men även ovetande om vad som skulle ske ropade hon efter mamma och pappa utan att få något svar, hon förstod inte varför så många skrek åt henne. Sekunder efter sparkas pallen bort och hennes värld svartnar, alla hurrar och firar den kvällen för att hon äntligen var borta från deras by och deras liv.
Kajsa torkade bort en tår som föll från hennes kind när hon tänker på det som hände, när hon hade dött blev hon det hon är idag, en människa som ingen ser utan bara känner av som en liten börda, hon lägger sin hand mot marken och ställer sig efter en stund upp, och börjar gå bort mot en stor grav som låg på andra sidan av gården. ”Familjen Sedigs Familjegrav” stod det skrivet, efter att Kajsa lämnat de hade dem fått två söta små tvillingar som låg begravda med Hennes Mamma och Pappa, på grund av att ingen ville veta av henne, hade man bara begravt henne utan begravning och glömt bort henne helt och hållet. Hon är en förlorad flicka som alla trodde ville något ont, och allt bara på grund av att hennes pappa hade det man i dag vet problem med att skaffa barn. Hon som gud skickat ut som en välsignelse blev endast nio år gammal och sedd som en sak och inte människa, som ett skal andrar hon nu omkring, och släpps inte in i Himmelens port förrän någon där inne saknar henne, eller åtminstone skänker henne en tanke.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | | Cilises - 13 nov 06 - 20:39 | | du skriver så otroligt gripande! | Lovely__ - 26 jul 06 - 03:15- Betyg:  | | Jätte fin..och sorglig :( | minimuffla - 24 jul 06 - 18:31- Betyg:  | | verkligen vacker.. | | ensam_engel - 24 jul 06 - 03:14 | | Jo det har jag :) | | litenprinsessa - 24 jul 06 - 01:43- Betyg: | | Den vra jätte bra och jättesorglig. började nästan gråta. har du kommit på den själv? | | yuriko - 23 jul 06 - 20:11- Betyg: | | så fin... | | deprimerad - 23 jul 06 - 07:57 | Håller med
helt fantastiskt | | Liiiee - 23 jul 06 - 05:57- Betyg: | | fy va bra!! |
|
|
|
