Ett Stycke Ur Fatimas Liv - Del 9 |
Lördagen hade väl gått någolunda smärtfritt fram.
en helt vanlig vardag. Fatima hade skött sig bra, och fick därefter inte heller ångra nånting. För hennes familj var ju mycket barmhärtiga, vad som än sades. Hade man varit stygg, och olydlig, då fick man självklart ta konsikvenserna, så är de ju alltid, i vilken familj man än kommer till.
Om Fatima bara var en skötsam, fin och lydig flicka så vart hon sedan behandlad efter de. Ingen var ju fyskisk elek så länge som hon bara höll käften och såg så obetydlig ut som möjligt. Då var det ingen som satte sig i vägen för henne. Så fort som hon började på att käfta emot, och komma med egna tankar och bedömmningar, då fick dom henne att önska att hon hade hållit tyst.
Men den här lördagen hade hon skött sig riktigt väl. Fatima var faktiskt nöjd själv. Men riktigt nöjd kunde hon väl aldrig bli längre.
Hon hade fläckat ner sin familj, dragit deras namn i smutsen. Om hennes familj fick reda på detta så visste Fatima att hon då inte ansågs vara deras dotter längre. Dom skulle bli allt för besvikna, svikna, lurade, bedragna. Hennes bror skulle ge henne så mycket stryk att hon inte visste vem hon var längre. Om hon ens skulle överleva.
Det var någonting som Fatima alltid hade varit medveten om. Alltid. Ändå kunde hon inte låta bli. Ändå kunde hon inte hålla sig i skinnet och vara en oskyldig liten flicka. Vilket hon var. Vilken hon ansågs vara. För Fatima var oron stor. dels för så mycket stryk hon skulle få om detta kom fram. Men just nu kändes det oviktigt. Vid fysisk kontakt var hon van vid. Men tanken med det hon hade gjort,
med skammen och skuldkänslorna som hon hade utsett familjen i, kunde hon leva med de?
Även fast denna oroskänsla hade funnits där enda sen allting började, så var hennes oro ändå mest riktad till Mattias. Hon var så fasandsfullt rädd för att han skulle glömma henne. Gå ifrån henne. Skrämmas iväg från henne. Att försvinna ur hennes liv. Att han inte ville ha med henne att göra längre,
och Fatima viste att det inte fans nånting hon kunde göra. Att resa och hälsa på 30 mil bort från hennes egna hem, de var fysiskt omöjligt för henne. Det gick bara inte. Det skulle aldrig gå. Den möjligheten fanns inte. Och tanken på den där Maria fanns alltid i bakhuvet på henne. De ville aldrig försvinna. Tanken satt där och gnaggde sig längre och längre in i hjärnan.
Som en frätande syra frät de hål i henne. När hon tänkte på Maria och honom, särskillt tillsammans, då hade hon svårt för att tänka på annat. På att koncentrera sig. Att vara svartsjuk på Maria var de minsta som beskrev Fatima just nu. Hon kunde inte smälta tanken. Hon ville vara den enda tjejen för Mattias. I alla fall på "de" sättet. Att han hade andra vänner som var flickor, de brydde hon sig inte om.
Men bara tanken på vad som skulle kunna hända närde träffades, den tanken gjorde Fatima galen. Den tanken gjorde henne livrädd. Okej, dom kanske bara förblev vänner.. Men å andra sidan...
Dom hade ju aldrig träffats, och vad som helst skulle ju kunna hända. Första gången som Fatima träffade Mattias, ja.. då hade de ju blivit mer än vänner. Vad säger att han och Maria inte kommer til att göra samma sak? Vad säger att han inte tycker om Maria mer om Fatima själv?
Jo, INGENTING!
Chansen var stor, och de var Fatima medveten om. Mer än medveten... Och de skulle faktiskt inte förvåna henne. Mattias var ju inte den populäraste typen i skolan.. och eftersom han aldrig haft flickvänner så var de ju mer sannolikt då. Hon visste ju hur uppspelt han hade vart när han hade berättat om Maria. Hur han skulle resa hem till henne.. Enda ner til Skåne... enda ner till Helsingborg...
Tanken gjorde Fatima galen. Honhade svårt att dölja hur deprimerad hon var där hemma. Ledsna tankar och deperisson var nånting som familjen var profs på att lukta sig till.
Och inte var de medkänsla och tröst som dom försedde henne med då. Nej nej, det är alldeles fel bedömning. Helt fel...
Men åter igen till hennes lördags eftermiddag.
Familjen skulle ge sig ut på en långdags utflykt. Att gå på zoo stod först på listan den dagen.
Det var okej. Fatima hade mycket häldre fått vara hemma. Men de var orimligt. Ahmid följde inte med, men de var ju annorlunda med honom. Faktiskt, att han inte följde med gjorde dagen bara ännu bättre. Faktiskt, besöket på Zoo var faktiskt riktigt roligt. Trevligt liksom. Det påminde henne om när hon var en liten flicka. Då när hon stod i centrum, och tyckte att allting var oövervinnigt. Nu, 10 år senare,
fick hon inte längre lika mycket uppmärksamhet, monstrerna till hennes småbröder tog åt sig all deras tid. Och även på Zoo:t så var dom lika energiska och vildsinta. Men då ansågs de mest som charmigt. De fick hennes lilla fallfärdiga familj att se riktigt fullbordad och lycklig ut igen. Dagen gjorde Fatima gott. Hon hade inte mått så här bra sedan hon var en liten tös. Och tanken på Mattias och Maria var som försvunnen.
Vid 20:00 tiden, när Zoo:t började stänga var de dags för den lyckliga familjen att åka hem. Fast Fatima var tvungen att dela baksätet med småbarnen så gjorde de henne inget. Dom skrek, dom skruvade sig, dom hoppade, dom drog henne i håret, dom slogs, de grät. De gjorde bilfärden hem till ett helvete. Men de gjorde henne inget. Hon kunde till och med inte låta bli att le mot dom. Dom var ju trots allt hennes bröder.
Hon saknade till och med Ahmid. Hela bilfärden hem gick åt att tänka på honom, på vad han hade hittat på under dagen. Och att skydda sitt långa, svarta hår från att bli sönder slitet av de små monstrerna.
När de väl kom hem var hon fortfarande så lycklig att hon inte förmådde sig till att krypa ihop till en liten boll och lägga sig i sängen. Hon ville spendera så mycket tid med sin mor och far som möjligt.
Men efter en timme ungefär låg hon där, ihopkrypen till en boll, och försökte sova till de dolda grälet nere i huset.
De hade väl blivit lite för mycket whisky den kvällen för hennes fars skull.
Men han var en god far. En pålitlig och bra fader. Visst drack han lite då och då, men inga mängder. Inte ofta.
Det kunde hända att han tog ett glas på lördags kvällar. Eller två.. Det kunde hända att han även tog ett par glas under fredags- och söndags kvällen med... eller nån flaska.. Det kunde hända att han tog sig en slurp när ha kommit hem från jobbet varje dag, eftersom han hade jobbat så hårt och flitigt, då behövde han några glas. Det kunde häna att han tog sig et gnutta ur barskåpet innan han försvann till arbetet på mornarna.
Det kunde hända att han åkte iväg till systemet på lunchraster. Men aldrig, ALDRIG att han drack när ahn arbetade... ... men de var väl då han var som nyckrast också.
Men så hade det alltid vart. Fatima hade sällan sett honom riktigt nykter någongång. Eller, visst hade hon gjort de.. men de var mycket sällan. Mycket sällsynt. Men han var ingen dålig far för de! Nej då, inte alls. Visst luktade han sprit dagarna i enda. Men.. han var den givmildaste, kärleksfullaste männ Fatima kände. Visst kunde whiskyn gå överstyr ibland.. Och då var hennes mor där och fick betala priset. Det var oftast hon som fick ta smällarna.
Men de var ju precis samma sak som för Fatima. Modern var van. Liksom Fatima var att bli uppläxad av sin bror. De var nått man lärde sig leva med.
De var inte så farligt som vissa ansåg att de var.
Men hon kunde fortfarande inte smälta tanken med... Mattias och Maria...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | nona - 23 jul 06 - 06:42- Betyg:  | bra!
mer, mer! | | Tant_Astrid - 23 jul 06 - 03:59- Betyg: | mkt bra :)
fortsätt skriva,
kan inte bärga mig för att få läsa fortsättningen ;)
puss & kram! | | ILoveCross_ - 23 jul 06 - 03:45- Betyg: | | Lika bra som alla andra gånger =D Fortsättning snart ;D |
|
|
|
