Tjuven |
En sann berättelse av Elina Nilsson
Tjuven Uppsala 2006-07-22
Det jag nu ska berätta utspelade sig år 1972 eller 1973. Är inte helt säker på årtalet, men det var någon gång då. Jag och hela min familj bodde i Juiz de Fora i Brasilien då. Mina söner Jörgen och Birger var ca 2 och 4 år gamla.
Vi bodde i ett hus med fönster som man drog uppåt när man skulle öppna och med träluckor framför dem, som man kunde låsa inifrån. När den här händelsen utspelade sig, var min man i Sverige och jag var ensam hemma med barnen. Vår hund var bara en valp vi tillfället, vilket spelade en mycket stor roll.
Vi hade en ”piga” anställd till att hjälpa till i hemmet och hon hade sitt rum lite bakom huset och hela huset var omringat av murar.
Det var fest i den stadsdelen som vi bodde i den här kvällen och det innebar att det fanns massor med folk i parken ett stycke ifrån vårt hus. Det var natt och jag och barnen gick och la oss. Jag har aldrig varit särskilt rädd av mig, så jag hade alla dörrar inomhus öppna och jag brukar själv sova ganska tungt, så jag är inte lättväckt.
Den här natten sov Jörgen, 4 i vår dubbelsäng med mig och Birger 2 sov i deras rum. Plötsligt av någon konstig anledning vaknade jag tvärt, tände lampan och sprang in till Birger för att se vad som väckt mig.
Vad får jag se?! Jo, fönsterluckorna var uppbrutna och öppna och inte nog med det, hela fönstret var helt öppet också. Det var ett stort fönster, så att passera in och ut genom det var mycket enkelt.
Jag blev fruktansvärt rädd, men snabbt som ögat tog jag Birger, som sov stackaren, och mer eller mindre slängde honom i min säng jämte Jörgen.
Jörgen fortsatte att sova, men Birger vaknade, men var lugn. Han förstod att det var något särskilt på färde.
Jag glömmer aldrig min egen känsla av att inte veta i vilken sekund tjuven/tjuvarna skulle vara bakom, framför eller vid sidan om mig. Jag
var fruktansvärt rädd och hade jag varit ensam hade jag gått och lagt mig under en säng eller något och bara skakat av rädsla. Nu kunde jag ju inte göra det. Jag hade ju mina söner att tänka på.
Vi hade licens och en revolver hemma och den låg på ett ställe och kulorna på ett annat i säkerhetssyfte. Pojkarna visste naturligtvis inte om att den fanns, för det är så lätt att bli nyfiken och leta efter den. Därför var den lite oåtkomlig även för mig.
Nu stod jag i alla fall i sovrummet med pojkarna bakom mig och letade upp revolvern och kulorna. Hela tiden på helspänn om var tjuven fanns och när han skulle dyka upp.
Så fick jag fram revolvern och kulorna. Jag hade aldrig i hela mitt liv laddat den, men på något konstigt sätt gick det lekande lätt. Det är ju inte så svårt och det går ju bara att göra på ett sätt.
När jag stod med den i handen och laddade den skakade handen i sidled kraftigt och jag vet inte varför, men något hysteriskt fnitter kom upp i mig och jag tänkte att jag måste ju skaka uppåt och neråt om jag ska träffa. Det var väl någon säkerhetsventil som slog till kan jag tro.
Så, var då revolvern klar. Vid min säng hade jag en ringklocka ut till ”pigan”. Jag ringde på den och hon kom in och jag berättade vad som hänt och hon hade ju ögon att se med också.
Birger var vaken och ville inte stanna i sängen, så jag tog honom på någon av mina armar och höll revolvern i den andra. Pigan öppnade alla dörrar och skrymslen och jag siktade hela tiden, så jag var redo att skjuta om det skulle visa sig vara någon någonstans.
I Brasilien är/var det inte som här i Sverige att jag skulle kunnat prata med en ev tjuv och kommit fram till något. Nej, antingen hade han mejat ner oss, eller så gjorde jag det först. Det fanns inget mellanting.
I den stunden blev jag en insikt rikare. Om någon frågat mig, utan att jag hade haft den här erfarenheten, om jag skulle kunna skjuta någon även i en trängd situation, hade svaret naturligtvis blivit ett nej. Men nu är svaret definitivt ett stort Ja. Jag hade skjutit och den känslan skrämde mig, men i det läget var det mina söner jag försvarade och då blir även en människa som jag, en hona med barn och henne leker man inte med. Jag hade gjort vad som krävts för att rädda dem.
Nå, vi hade efter en stund gått igenom hela huset och förstått att de måste
ha blivit skrämda när jag tände lampan och stuckit ut innan jag kom in i Birgers rum.
Nu behövde jag ju ändå hjälp med fönstret. Det kunde ju inte stå olåst hela natten. Kl var ca 02.00. Vi var ganska nyinflyttade i huset så förutom att hunden var en valp, så hade vi ingen telefon heller. Vi kom överens om att ”pigan” skulle gå över till grannen och ringa efter en av våra goda vänner Erik. Det var svårare och farligare för mig att gå ut med ett barn på armen än för henne som hade armarna fria.
Pigan gick och jag satt i fönstret och täckte henne med revolvern. Om någon kommit hade jag skjutit. Om jag träffat är en annan sak, för jag hade ju som sagt aldrig provskjutit med den, men ändå. Jag ville ju skydda henne också.
Så kom hon tillbaka och gick till sitt rum och jag la Birger tillsammans med Jörgen, medan jag väntade på att Erik skulle komma. Det tog inte många minuter.
Jag stod i bara särken med revolvern i hand på verandan när han kom.
Jag var så upphetsad att jag inte tänkte på att revolvern var med. Han höjde skämtsamt sina händer i luften och sa, ”skjut inte Elina”.
Då märkte jag att jag fortfarande hade den i handen och jag kunde slappna av genom att han var där. Det kändes lugnande och skönt. Så hjälpte han mig med att spika fast luckorna lite hjälpligt så att det skulle vara säkert under resten av natten.
”Det är nog bäst att jag stannar här i natt” sa han, men se det fick han inte. Vi var väldigt goda vänner med hans fru också, så det skulle inte varit något problem, men grannarna. Jag kände dem ju och om de såg
på morgonen att hans bil stod där, skulle de skvallrat om det och det skulle inte hjälp att försöka förklara situationen för dem.. Jag ville inte utsätta mig för det, så Erik åkte hem igen.
Behöver jag säga att jag inte sov något mer den natten?
Dagen därpå kom det en hantverkare och lagade fönstret och när min man kom tillbaka från Sverige satte vi upp galler framför alla fönstren. Det var mycket säkrare, men varje gång jag var ensam med barnen på nätterna i framtiden, hade jag revolvern laddad och vi sov alla tre i min säng. Dörren låste jag ut till hallen och hunden vaktade utanför.
Lite i överkant, men den skräck jag känt den natten när det hände, vill jag aldrig uppleva igen.
Birger frågade mig många gånger efteråt sedan. ”Mamma, kommer du ihåg den natten då du lekte med pappas revolver?” Jo, den natten har jag aldrig glömt.
Dagen efter hittade vi dessutom ett par fina svarta skor utanför fönstret. Tjuven var alltså inte fattig och han kom för att stjäla, men blev av med sina egna skor i stället. Det var rätt åt honom tycker jag.
Det tog lång tid för mig att helt komma över den här händelsen. Jag drömde på nätterna att det kom tjuvar, men på något konstigt sätt var det humor med i bilden och när det kom några, i drömmen alltså, kunde jag säga t.ex. att ”nej ni kommer för sent det finns redan några här.”
Så slutade den natten ändå lyckligt, men om någon frågar om jag skulle kunna skjuta någon idag, blir alltså svaret tyvärr ett ”ja”.
|
| Kommentarer | | Tant_Astrid - 24 jul 06 - 01:35 | Måste ha varit en spännande och nyttig upplevelse även om den var hemsk...
kul att du verkar på samma ställen om jag :) |
|
|
|
